2011-02-02
Jag vill ha barn, men inte han
Är sedan 1 år tillbaka mitt upp i en underbar kärleksrelation till en man som och då vi träffades var vi båda nyseparerade. Han har sedan tidigare dels ett bonusbarn som han aldrig riktigt fått bra kontakt med och dels har han en dotter på 6 år som han har delad vårdnad om. Själv fick jag aldrig några barn i mitt tidigare förhållande vilket var en av anledningarna till att vi bröt upp.
Vi är båda 36 år och medan jag fortfarande när drömmen om att kunna få bli mamma känner han att han gjort sitt på den fronten och kan inte tänka sig att börja om igen. Självklart är jag å ena sidan osäker på mina odds att bli mamma med tanke på åldern samt risken att inte ens hinna träffa någon ny för att bilda familj med innan tiden runnit förbi och andra sidan livrädd för att låta den här kärleken jag känner nu hindra mig från att på allvar ens försöka bli mamma.
Jag mår mycket dåligt i detta och jag har ofta svåra existentiella frågor om mitt eget berättigande till livet om jag inte kan fylla det med meningen om att kunna bli mamma.
Känns som om jag i ena handen har en underbar relation med en man som har en liten dotter som jag har en bra relation till och i ena handen ett tomt hopp om att kanske kunna få bli mamma men då vara tvungen att säga nej till kärleken här - och jag vet inte hur jag ska välja!! Hur ska jag tänka och agera för att inte bli tokig eller gå under av detta.
Jörn Aasmundsen svarar:
I vissa lägen i livet ställs vi inför svåra, existentiella val där svaret är allt annat än givet, något du beskriver på ett mycket påtagligt sätt i din fråga. Jag uppfattar att dina existentiella funderingar både handlar om dig själv som individ och den relation du befinner dig i.
Dels beskriver du dina tankar om ditt eget berättigande som individ kopplat till känslan av mening, dels om du skall leva kvar i din nuvarande relation och ge upp tanken på att bli mamma. Jag utgår ifrån att detta dilemma blir än mer påtagligt i och med att du är 36 år gammal.
Du beskriver att din man har sagt att han ”har gjort sitt” i frågan om barn. Samtidigt blir jag nyfiken på hur han har kommit fram till detta samt hur han tänker i relation till dig.
Småbarnsåren är en tid då många par går isär. Att gå från att vara två till att bli tre är en stor förändring som också kan innebära en stor påfrestning för parrelationen. Jag undrar därför om en av anledningarna till att hans förra relation tog slut var just detta. Om så var fallet, är han rädd för att det samma skall ske i förhållande till dig? Är han rädd för att det liv som du och han har tillsammans kommer att påverkas för mycket om ni skulle få barn?
Om det kan vara så tror jag det är viktigt att du intresserar dig för vad det innebär för honom att ha barn, hur han upplever det att vara förälder samt att du ber honom berätta ännu mer om hur livet var under dotterns första år. Samtidigt är det givetvis angeläget att du också fortsättningsvis förmedlar hur viktigt detta är för dig samt vad du ser framför dig i er relation.
Ni är som par relativt nya för varandra och nog fortfarande i förälskelsen. Jag vet inte hur mycket ni inledningsvis berättade om vilka drömmar var och en av er hade för framtiden, men frågan är om era respektive önskemål var tydliga redan från början. Olikheter i de flesta andra sakfrågor kan man ju förhandla om och kompromissa kring, frågan om barn är ju absolut – antingen har man eller så har man inte.
Jag förstår att det är ett väldigt svårt dilemma du står inför med betydligt fler frågor än svar. Samtidigt tror jag det är viktigt att du själv gör ett eget val så att tiden inte bara väljer för dig. Lyckas du med det, tror jag att du senare i livet har lättare för att förhålla dig till det val du gjorde.
Om du skulle välja att stanna kvar i relationen även om du måste ge upp det att bli mamma, innebär det nog oavsett en stor utmaning för er parrelation. Minst lika svårt kommer det sannolikt vara för dig att försona dig med att han säger nej till något du önskar så starkt. Risken är att du i framtiden kommer att känna dig besviken på honom, även om det ju inte finns några garantier för att du hinner bilda familj om du väljer att lämna relation. Detta är ju samtidigt något jag vet att du är medveten om då jag förstår att du lämnade din förra relation bland annat av den anledningen.
Du beskriver att du mår mycket dåligt av det dilemma du befinner dig i, något som är fullt förståeligt. Jag skulle därför rekommendera att du söker hjälp hos en psykolog som har en existentiell inriktning där du vända och vrida på olika alternativ. Det är givetvis också en fördel om din man kan tänka sig att vara med.
Oavsett hur du väljer, lycka till!
