4/12/2011

Jag har så svårt för min svärson

Vår vuxna dotter anklagar oss lite nu och då för att vi inte accepterar hennes man. Nu senast for hon ut mot mig på ett väldigt otrevligt sätt, jag blev så oerhört ledsen och arg att vi nu inte talas vid längre. Jag krävde att få veta exakt vad jag gjort eller sagt, men det är saker som inte går att ta på utan handlar mer om mitt kroppsspråk mm.

Jag har alltid tyckt att han är lat, omogen och sätter annat före sin familj, men jag har också ALLTID sagt till de övriga i familjen (som kritiserar honom) att han är dotterns val och så länge de har det bra så är det ok. Aldrig någonsin har jag yppat ett ord till dottern om vad jag tycker utan tvärtom ansträngt mig för att ha en någorlunda bra relation med honom, men det är inte lätt för han säger knappt något, frågar aldrig oss om något, tackar aldrig för hjälp vi ger dem eller visar något som helst intresse för oss.

Självklart förstår jag att dottern märker att jag ogillar mycket av vad han gör, men himmel hur ska jag kunna dölja det? Svärsonen bryr sig inte om att det nu är så infekterat i familjen, trots att det är han som är orsaken. Vi har under alla år ställt upp på alla sätt och vis, nu senast bjöd vi hela deras familj på en semesterresa men inte ett ord från honom! Trots det fortsatte jag att vara "trevlig" med att köpa honom födelsedagspresent mm, han kommenterade inte den heller! Så nu sitter jag här och är kränkt och ledsen och saknar mina barnbarn. Hjälp!


Anna Karlstedt svarar:

Ja, tänk om man finge välja sina släktingar! Förstår verkligen att det är svårt att din egen dotter valt en man som du tycker är ganska osympatisk. Vem vill ha en lat och egoistisk svärson? Samtidigt är det väl sant, det som din dotter känner av? Du beter dig korrekt, tålmodigt och vänligt men det känns, det märks på kroppsspråk etc. att du faktiskt inte är så förtjust i den här mannen. Och ja, himmel, hur ska du dölja det? Lik förbaskat blir det smärtsamt och svårt för din dotter.

Kanske skäms hon ibland över hans beteende. Eftersom hon är gift med honom, har valt honom och sannolikt tycker om honom behöver hon försvara honom och känner säkert också ett ansvar för hans handlingar mot familjen.

Jag har verkligen full förståelse för att du är kränkt och sårad och saknar dina barnbarn. Frågan är vad som gör mest eller minst ont? Att ni är arga och kränkta på olika håll, eller att ni har kvar kontakt på något sätt. Så länge din dotter är gift med honom är det ju, precis som du säger, hennes val och ingenting annat än acceptans kommer att vara konstruktivt.

Kan du ta kontakt med din dotter och fokusera på er relation? Tala om att du saknar henne, att du inte vill vara osams med henne, att du saknar dina barnbarn, uttrycka dina känslor ”jag är ledsen”. Du bör hålla dig ifrån att ljuga ”jo men jag gillar visst min svärson”, men om du säger något om honom – hålla dig till konkreta beteenden (fakta). T ex ”jag tycker det känns trist när han inte tycks uppskatta semesterresan eller presenter, han har inte nämnt det med ett ord”. Men följ upp det med att han säkert tycker att du också gör vissa saker fel. Betona framför allt att det viktigaste är att ni två, du och din dotter, har en fungerande relation. Och självklart att du vill träffa och njuta av dina barnbarn.

Konflikter gör oss ofta barnsliga, vi reagerar med ryggmärg och reptilhjärna. Om man däremot lyckas hålla sig till ett mer moget förhållningssätt finns det ofta mycket att vinna. Inte minst för ens eget välmående. Även om det kan vara svårt initialt så blir vi stärkta av känslan att vi har betett oss korrekt, att man varit förlåtande, haft överseende o.s.v. Det gör det lättare att stå ut med framtida frustration och att orka vara konstruktiv.

Lycka till.