2/21/2013

Ska jag berätta för barnen om morfars självmord?

Jag har tre barn (8, 6 och 3 år) och de har aldrig träffat sin morfar då han tog livet av sej innan barnen fanns. 8-åringen frågar ibland om sin morfar men jag har ännu inte förmått mej att berätta hur han dog.

Jag brukar vara noga med att vara öppen och sanningsenlig inför barnen, men i det här fallet har jag svarat undvikande. Ska jag berätta att deras morfar tog livet av sej och också hur, ifall det blir deras följdfråga?

Vår 8-åring (snart 9) har kommit in i en självkritisk fas och tycker vissa stunder att han inte är värd någonting, vilket gör att det känns ännu motigare att berätta om morfars död.


Jenny Klefbom svarar:

Det är jättebra att du har ambitionen att vara öppen och sanningsenlig mot dina barn. Det skapar en känsla av trygghet och tillit hos barn om de vet att deras föräldrar inte ljuger. Men att ljuga är inte samma sak som att inte berätta allting, vilket man förstås inte alltid ska göra för barn. Det finns en massa saker som barn inte är mogna för att ta in, och även saker som de inte ska veta alls, utan som helt rör vuxenlivet eller ditt eget privatliv.

Sin morfars dödsorsak är däremot en sådan sak som barn, åtminstone med ökad ålder, kan vara betjänta av att känna till. Men då gäller det också att berätta om saken på ett sätt som de kan ta in och förstå, utan att bli skrämda eller ledsna (utöver den sorg man helt naturligt kan känna över att ens morfar är död).

För det första tycker jag att du ska lägga stor vikt vid hur du lägger dina ord, och här har du en utmaning eftersom barnen ju är i helt olika åldrar. Ett förslag är att du redan innan tänker ut ord och kortfattade formuleringar som barnen har en chans att förstå. Kanske kan det också vara en poäng att låta de äldre barnen få egna pratstunder om detta med dig.

Men en kanske ännu viktigare sak är att du utgår ifrån deras behov och synvinkel på saken då du berättar. Jag läser in av ditt mail att du själv förmodligen har tagit mycket illa vid dig av din pappas sätt att gå bort. Och att det är just självmordet som är den viktiga detaljen ur ditt perspektiv. Det är begripligt att du känner så. Du stod ju för det första din pappa mycket närmare än dina barn gör, som aldrig har träffat honom.

Kanske har du också haft tankar kring vad du eller andra i familjen har för skuld i att din pappa tog sitt liv, eller vad ni skulle ha kunnat göra för att det inte skulle ha skett. Sådana tankar är mycket vanliga, även om de inte har så mycket relevans (det är ju aldrig någon annans fel om någon tar sitt liv), och de brukar också vara plågsamma och kan lätt leda till ältande.

Men detta är något som inte alls berör dina barn, och dina känslor och reaktioner är inte det de kommer att undra över i första hand. Jag tycker därför att du ska lägga huvudfokus på den psykiska sjukdom som jag antar föregick självmordet. Barn vet att man kan dö av sjukdomar, och egentligen är det inte konstigare att man kan dö av en psykisk, än av en fysisk, sjukdom. Genom att tala i termer av sjukdom så löser du också ansvarsfrågan: Det är sjukdomens fel att det blev som det blev.

Vad gäller din pappas tillvägagångssätt så skriver du inget om det. Jag kan föreställa mig sätt att ta sitt liv som faktiskt inte vore så lämpliga att berätta för ett barn. Så det är en fråga som du måste ställa dig själv: Klarar de av att hantera de bilder som kanske uppstår i deras huvuden om du berättar.

Många tillvägagångssätt går dock också att skriva om i termer som är mer passande för barn. Kanske kan man tala om att morfar ”gjorde så att han slutade andas”, eller att han ”åt så mycket medicin så att han somnade och aldrig vaknade mer”, eller något liknande. Hur du än väljer att säga, är det viktigt att du redan från början har satt upp tydliga gränser för dig själv hur mycket och vad du har för avsikt att säga, och att du inte låter dig lockas in i att säga mer än du tänkt dig av barnens frågor.

En annan sak du får vara beredd på är att barnen kanske inte alls reagerar så starkt som du har räknat med. Det är i så fall troligtvis ett kvitto på att du har kunnat förklara på ett bra sätt för dem. Och det är förstås jätteviktigt att du inte på minsta sätt förebrår dem om de inte blir ledsna, berörda, eller vad du nu förväntar dig.

Att jag tar upp detta sistnämnda beror på det du skriver i ditt sista stycke. Jag läser i det in att du tänker dig att det vore (ytterligare ett?) dråpslag för din äldsta son att få höra om morfars död. I dessa dina förväntningar tycker jag att det ligger en fara; dels kanske du i lite för hög utsträckning blandar ihop dina känslor med din sons, och dels är det alltid en risk förenad med negativa förväntningar, eftersom förväntningarna i sig tenderar att leda till att de uppfylls.

Se till att du är förberedd. Prata igenom saken med andra föräldrar, kompisar, släktingar eller vem du än känner förtroende för, och berätta när du själv känner dig stark och i balans så tror jag att allt kommer att gå bra.

Vänlig hälsning,