Hur har det påverkat mig att vara ensambarn?

Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Att försöka hitta en enda orsak bakom varför vi är på ett visst sätt är så gott som alltid en återvändsgränd. Människan är i själva verket en intrikat väv som består av både biologiska byggstenar, det vill säga gener, som i viss mån sätter upp gränser för hur vi kommer att utvecklas i livet, och miljöfaktorer som ju även de består av ett oändligt antal olika möjliga kombinationer. Till miljöfaktorer räknas självklart inte heller bara familjeomständigheter och uppfostran, utan alltifrån vilken mat man har ätit, om man har exponerats för giftiga ämnen, hur man har bott, vad man har fått för undervisning, vilka kompisar och lärare man haft, ja, faktorerna är som sagt oändliga.

Tittar man strikt på hur statistik på gruppnivå ser ut, så kan man faktiskt skönja vissa olikheter i personlighetsdrag mellan gruppen ensambarn och barn som vuxit upp med syskon. Vad man sett är exempelvis att ensambarn som grupp har lite svårare att fungera socialt och även lite svårare att reglera sina känslor. Å andra sidan har de en bättre språklig förståelse och en större förmåga till flexibelt och kreativt tänkande. Nu vill jag dock slänga in ett par rejäla brasklappar innan du börjar tänka att ”just så är det för mig”.

När man analyserar data om mänskligt beteende på gruppnivå så är det så gott som alltid ändå så att de individuella skillnaderna, inom grupperna, är milsvitt större än gruppskillnaderna. Faktum är till exempel att man – på gruppnivå – även kan se skillnader mellan flickors och pojkars prestationer på olika intellektuella områden, men det vore djupt oetiskt att framhålla dessa som en grund för exempelvis framtida yrkesval. Inte på grund av någon slags politisk korrekthet, utan just för att de individuella skillnaderna är så mycket större, och vi vill ju inte på orättvisa grunder diskriminera någon enbart på grundval av grupptillhörighet.

En annan brasklapp är att den forskning jag refererar till inte är gjord i Sverige, och barns första levnadsår ser ju helt olika ut i olika länder. I Sverige deltar nästan alla barn i någon form av barnomsorg, vilket exempelvis minskar risken för att något barn inte ska ha haft kontakt med andra barn alls innan skolstarten. I vissa andra länder är det vanligast att man tillbringar åren innan skolan börjar i hemmet med sin mamma.

Mycket talar alltså för att möjligheterna att skapa relationer med jämnåriga har funnits där för dig, men någonting har gjort att du har föredragit relationer med vuxna. I någon mån kan det förstås ha påverkats av att du var van vid att relatera med vuxna hemifrån, att du kanske hade ett för åldern moget sätt att kommunicera och att du hade svårt att hävda dig mot barn som tvärtemot dig var vana vid att slåss för sina behov och rättigheter. Det vill säga faktorer som kan ha en koppling till att du växte upp som ensambarn. Men ur mitt utvecklingspsykologiska perspektiv så räcker det inte som förklaring. Det är också troligt att det finns andra aspekter, både genetiskt betingade och andra miljöfaktorer, som spelat en roll för hur dina sociala preferenser har utvecklats.

Att många olika aspekter kommer spela roll gäller även ditt framtida föräldraskap. Och när det gäller just omständigheter ifrån din egen barndom så tänker jag att sådana saker som vilken anknytningsrelation du hade till dina föräldrar, om du utsattes för trauman eller andra brister osv, är betydligt viktigare faktorer än det faktum att du inte hade några syskon.

När jag nu har försökt ge ett svar på din explicita fråga om ensambarnskapet, så vill jag ta mig friheten att också kommentera några saker som jag läser mellan raderna i ditt brev. Först och främst så får jag en känsla av att du ser det faktum att du har varit ensambarn som en lite mer dramatisk sak än vad det faktiskt är. Du delar din lott med väldigt många, och det betraktas inte på något sätt som sämre att vara ensambarn än att ha syskon. Att lägga mycket tid på grubblerier kring helt normala och vardagliga omständigheter i ens liv, och hur de eventuellt kan ha påverkat, brukar inte leda till vare sig att man blir klokare eller mår bättre – tvärtom.

Kanske övertolkar jag dig. Kanske att din fråga inte alls bottnar i några grubblerier, utan bara i en nyfikenhet. Men jag ser också en del saker som jag upplever som motsägelsefulla i det du skriver, såsom att du å ena sidan tar upp att du är konflikträdd, och å andra sidan att du inte är rädd för att säga vad du tycker. Inte heller förstår jag hur ditt huvudsakliga umgänge med vuxna som barn har lett fram till att du som 29-åring behöver hjälp av din man för att lära dig hur du ska bete dig och inte. Eller varför du fortfarande tycker att det är jobbigt med exempelvis fester trots att jag antar att det är vuxenfester du numera är bjuden till. Det finns helt enkelt en hel del i det du skriver som får mig att tänka att dina funderingar handlar ganska mycket om hur du upplever saker och ting nu som vuxen.

Mitt råd till dig är att i dessa funderingar ha lite mer fokus på här och nu. Ställ dig exempelvis frågor som: Är det bara du som har en tendens att analysera mycket, eller har även andra synpunkter på ditt nuvarande beteende? Vad är det i ditt nuvarande liv som du eventuellt vill eller behöver förändra? Är det något du faktiskt oroar dig över? Ett bra sätt att komma vidare är att ta upp saken med människor du har förtroende för, kanske din man, dina äldre (och förhoppningsvis livserfarna) vänner, eller till och med en psykoterapeut. I samtal med andra tror jag att du kan få en tydligare bild av vem du är och vad du behöver göra för att gå vidare i din utveckling, i samklang med både dig själv och andra människor.

Vänliga hälsningar,