7-åring som tycker livet är jobbigt
Jag är mamma till en sjuårig flicka som ofta är ledsen och uttrycker att hennes liv är jobbigt. Vi har dagligen sängkantsprat och pratar om skolan och livet i stort. Hon har djupa och kloka tankar och är otroligt verbal.
Problemen började när hon började på sexårsverksamhet för 1 1/2 år sedan, nästan varje dag är hon ledsen och vill inte gå till skolan. Man riktigt ser hur hon andas ut när det är fredag och hur jobbigt det är på söndagen när det var dags att plocka fram saker till skoldagen.
Vi har haft en ganska bra kontakt med skolan som tröstar och stöttar henne dagtid och av vad jag förstår av lärarna så verkar hon ha det bra i skolan. Själva skolarbetet går jättebra och hon är en mycket duktig skoltjej.
Själv säger hon att hon blir ledsen i skolan eftersom hon längtar hem. Helst vill hon vara hemma på kvällen och vill inte att någon kompis följer med eller följa med någon kompis hem. Jag har uppmärksammat att tjejgänget i skolan har en ganska tuff attityd mot varandra och tror att hon känner sig lite utanför och annorlunda. SJälv är hon en mycket försiktig och omtänksam tjej. Hon har en storasyster och två mindre systrar och hon fungerar och samspelar bra med dem.
Det svåra är hur jag ska bemöta henne i de situationer när hon blir så ledsen och inte vill gå till skolan, hon har ofta ont i huvudet (vilket vi undersökt) och i magen. Hon har svårt att komma till ro på kvällen av oro så hon är trött på morgonen. Hur ska vi komma vidare?
Ingrid Gråberg svarar:
Den första frågan som dyker upp i mitt huvud är hur din dotters liv såg ut innan hon började skolan. Gick hon på dagis eller var hon hos en dagmamma, eller var hon hemma? Själva skolarbetet verkar ju gå som en dans, så frågan är om det är en ovana vid större sociala sammanhang som spelar in här. Eller är det så att din flicka har haft oturen att hamna i en klass med ovanligt tuffa tjejer och att hon känner sig utfryst eller utsatt på något sätt?
Med tanke på att din dotter helst vill vara hemma även på fritiden, så kanske det inte är skolan hon längtar bort ifrån, utan hemmet hon längtar till. I den här åldern är det inte helt ovanligt att ängsliga och försiktiga barn känner sig oroliga när de är ifrån sina föräldrar. Det kan ibland bero på att de är rädda för att det ska hända dem själva eller föräldrarna något. Och det värsta skräckscenariot är förstås att föräldern/föräldrarna ska dö eller att de aldrig mer ska återses av någon annan anledning. Hur reagerar din dotter om du åker iväg? Är hon lugn och trygg så länge hon är hemma – oavsett om du finns i närheten eller inte?
Det finns förstås en mängd andra saker som barn (och vuxna med för den delen) kan vara rädda för. Att misslyckas, att bli bortvald, att göra bort sig, att det ska inträffa katastrofer av olika slag är bara några exempel. Trots att du dagligen avsätter tid att samtala med sin verbala dotter, så har ni inte riktigt fått fatt i vad det är som gör vistelsen i skolan så plågsam. Har du provat min favoritfråga ”Vad är det värsta som kan hända”? Upprepar man den tillräckligt många gånger så brukar man komma fram till svaret. Här ska du få två parallella exempel på hur frågandet och svarandet kan gå till:
Vad är det värsta som kan hända om du går till skolan idag? Att jag svarar fel på en fråga. / Att det börjar brinna.
Vad är det värsta som kan hända om du svarar fel/om det börjar brinna? Att alla skrattar. / Att jag inte kommer ut ur klassrummet.
Vad är det värsta som kan hända om alla börjar skratta/om du inte kommer ut ur klassrummet? Att alla tycker jag är dum. / Att jag dör och aldrig mer får träffa dig.
Vad är det värsta som kan hända om alla tycker att du är dum? Att ingen någonsin vill leka med mig.
Genom att fråga på ovanstående sätt brukar man få fram vad rädslan/oron/obehaget bottnar i. Sedan återstår det att hjälpa barnet att ifrågasätta tankarna. Hur stor är risken för att det befarade ska inträffa till exempel? Här vill man gärna som förälder säga något i stil med ”det kommer inte att hända”. Sådana försäkringar kan hjälpa en kort stund, men är på sikt verkningslösa. Och sanna är de inte heller. För visst finns det alltid en risk att det mest fasansfulla ska inträffa, men risken är ofta väldigt liten eller till och med tämligen osannolik.
Lyckas ni inte komma vidare på egen hand så tycker jag absolut att ni ska ta kontakt med BUP eller med en privatpraktiserande barnpsykolog. Det är inte okej att ett barn känner obehag, mer eller mindre, varje skoldag. Förutom själva lidandet så är risken stor att din dotter börjar skolvägra till slut.
Vänlig hälsning,
