2/18/2013

Jag vill ha mer umgänge med mitt barn

Jag har en son på 15 månader med en mamma jag separerede från under graviditeten. Jag har under hela hans liv och även innan tydligt visat min stora vilja att vara delaktig i allt. Trots detta vägrade hon delad vårdnad, när han var drygt sex månader var jag tvungen att stämma henne för att få träffa honom.

Jag har honon nu varannan helg och gör allt jag kan för att få mer men med ständiga påståenden från henne och bvc lyckas jag inte få mer då tingsrätten tydligen inte vågar ta beslut utan familjerättens uttalande som pågår sedan fyra månader och ska vara klart om en månad.

Som framgår har jag kämpat i över åtta månader för att få mer tid med min son under hans första tid i livert som jag anser mig gått förlorad nu på grund av det pinsamt tragiska systemet som inte på något sätt ser att jag tappar kontakten med så glest umgänge.

Mamman fortsätter att motarbeta allt vad det gäller och jag har ingenstans att vända mig. Jag var på BUP i går för att få en åsikt om de anser att ett utökat umgänge är förenligt med hans bästa men blir bemött med att vi kan inte hjälpa dig. Jag vill poängtera att jag inte är knarkare mm och har inte gjort några fel alls.

Senaste påståendet från BVC, han är ovanligt mammig (pappig när han är med mig). Att han hellre vill tillbaka till mig vid överlämnadet ska bero på att han har haft umgänge med sin pappa och att han inte tycker om att mamman "lämnat bort honom". Därför är inte ett utökat umgänge förenligt med hans bästa. Vad är optimalt för honom nu?


Jenny Klefbom svarar:

Det är en mycket svår situation du befinner dig i. Det är väl känt att pappor diskrimineras i svenska domstolar, med tanke på hur hög andel av alla vårdnadstvister som ”vinns” av mammor. Men det är samtidigt så att pappor generellt också tar mindre ansvar i vården av sina barn, vilket förstås gör att experter som BVC och BUP ibland förordar mamman som en ”viktigare” person i barnets liv.

I ditt fall så handlar det dock inte alls om att du inte har velat ta ansvar, utan snarare om att du har motarbetats när du har försökt, vilket nu tas som intäkt för att mamman ska ha företräde till barnet. Det är en riktig moment 22-situation.

Det du beskriver i ditt sista stycke, och som jag tolkar som BVCs argument mot att du ska få träffa din son oftare, blir inte riktigt glasklart för mig. Menar du att BVC anser att pojken på något sätt ”straffar” sin mamma genom att vilja vara hos dig? Eller att han är så arg på sin mamma för att hon har lämnat honom hos dig så att han i det läget väljer att hellre vara hos dig? Ett ganska motsägelsefullt resonemang, om du frågar mig. Och jag har svårt att tro att ens en mycket erfaren BVC-sköterska skulle kunna ha en så väl utvecklad förmåga att förstå barn att hon kan veta vad ett drygt ettårigt barn känner innerst inne. Inte heller har barn i den åldern så väl utvecklad hjärna att de kan tänka ut intrikata och manipulativa hämndaktioner. Tänker man så, så har man överskattat pojkens kognitiva utveckling ordentligt.

Vad jag har att säga i frågan är att det är bra för barn att ha tät och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar, om inte någon av dem visat sig direkt olämplig som vårdare, exempelvis på grund av missbruk, våldsamhet eller egen sjukdom.

Barn har god förmåga att handskas med brister hos sina föräldrar, så att det bara finns lite småskavanker hos någon bör inte vara skäl nog att avråda från umgänge. Skulle man ta hänsyn till sådant är det nog inte många av oss som skulle kvalificera oss som föräldrar åt våra barn.

Förutom själva föräldrakontakten är det också en viktig del i varje barns liv att få ha kontakt med den utvidgade familjen på båda föräldrars sida. Med det menar jag sådana som farmödrar, mostrar, kusiner och andra som kommer att vara viktiga personer i barnets kommande nätverk. Genom att missunna ett barn den ena föräldern så går barnet ofta på köpet miste om halva sin släkt.

Tyvärr så är det inte alltid den senaste psykologiska forskningen som ligger bakom hur domstolar dömer i vårdnadsfrågor. Inte ens i familjerättens utredningar är det alltid så vist ordnat att man tar in psykologisk kompetens. Och även om man nu gjorde det så är det inte lätt ens för en psykolog att avgöra hur man bäst ordnar livet för ett litet barn som ännu inte kan prata, utan att göra mycket omfattande undersökningar och efterforskningar. Det är förstås också anledningen bakom att BUP inte gärna kan uttala sig om din son med utgångspunkt enbart i det du berättar.

Ytterligare en komplikation som ibland gör att familjerätten förespråkar boende hos främst en förälder är att det man verkligen vet entydigt från forskning är att det är väldigt skadligt för barn att leva mitt i en konflikt mellan vuxna. Ibland tvingas därför myndigheter att ”välja bort” en förälder inte för att den ena föräldern är bättre än den andra, utan för att själva kombinationen av två trätande parter är det man till varje pris måste undvika. Det som alltså kanske trots allt är bäst och rättvisast för barnet, kan på samma gång bli djupt orättvist och förödande för den ena föräldern.

Du skriver att det pågår en utredning i familjerätten som ska vara klar om en månad. Jag hoppas, för er allas räkning, att de lyckas komma fram till en kompromiss som kan fungera för er alla. Men allra mest hoppas jag förstås att er lilla son kan få ett gott liv, trots det bråk han fötts in i.

Vänlig hälsning,