4/4/2011

Hur ska jag kunna bli kär?

Jag är snart 40 år och har aldrig varit kär. Jag växte upp med sjukdom i familjen, så jag har aldrig gått min egen väg. Jag har gjort allt för att mina föräldrar mm ska må så bra som möjligt. Ända sedan jag var mycket liten. Jag ville inte att någon skulle må sämre. Jag gjorde allt jag kunde för att vara till lags.

Något som man tidigt fick höra från syskon o föräldrar var att man skulle akta sig för killbaciller.

Regelbundet under några år, när jag gick i låg och mellanstadiet utsattes jag för sexuella övergrepp. Jag vet inte om allt detta har gjort att jag aldrig har blivit kär. Jag känner mig så ensam och onormal. Jag känner mig utanför hela samhället. Jag vet inte hur jag ska kunna eller våga bli kär.

Vid flera tillfällen har jag försökt att prata med psykolog om övergreppen jag varit med om, men det är så svårt när jag aldrig vågat prata om sex och annat svårt. Min psykolog tror inte att jag klarar att prata om det hela och att jag bara kommer att må sämre. Jag är ofta djupt deprimerad och tänker mycket på självmord.

Jag berättade inte ens för mamma när jag fick min första mens och har faktiskt fortfarande inte gjort det. Jag pratar inte med någon om det. Jag vågar aldrig berätta för någon hur ont jag har ibland osv. Det är för svåra ämnen för mig. Hur ska jag någonsin kunna bli kär?


Jenny Klefbom svarar:

Du beskriver själv flera faktorer, som jag antar att du tar upp på grund av att du tänker att de på olika sätt ligger bakom ditt problem: Att du inte blir kär.

Först och främst tar du upp att du alltid har satt dina egna behov åt sidan. För dig har andras välmående alltid fått gå före ditt eget. Du skriver också att du aldrig har gått din egen väg, så jag förstår att din omsorg om dina föräldrar inte bara har inneburit att du själv har kommit på undantag. Det har också inneburit att du fortsatt att ta hand om dem upp i vuxen ålder. Kanske har det inte bara varit brist på utrymme för dina egna känslor och behov, det kanske rent praktiskt inte har funnits tid för dig att se till dig själv?

En annan faktor som du tar upp är att man i din familj har haft värderingen att kärlek och sex är något fult och skambelagt. Det är i alla fall så jag tolkar det, när du skriver att även de vuxna ”varnat” dig för killbaciller. Det är annars något barn ofta säger till varandra. Lite underligare blir det när det är föräldrar som varnar sina barn för någonting som är en helt naturlig del av utvecklingen.

Slutligen tar du upp att du under lång tid har varit utsatt för sexuella övergrepp. När du beskriver det, så är det som att du har svårt att tala om övergreppen på grund av att du aldrig har vågat prata om sex. Jag tänker precis tvärtom: Att har man varit utsatt för långvariga sexuella övergrepp så är sex någonting mycket svårt. Både att tänka på, och prata om. Jag tror alltså att de övergrepp du varit med om är ganska avgörande för hur du mår idag. Just med tanke på att du faktiskt inte har bearbetat dem alls. För att bearbeta innebär ju oftast just att man pratar om det hemska man varit med om.

Jag vet inte hur din psykolog resonerar när han eller hon inte tror att du klarar av att prata om det trauma du varit utsatt för. Visst finns det lägen när det passar sämre att gå in i en traumabearbetning, till exempel om man har en massa andra påfrestningar i livet just nu, eller om man har en allvarlig psykisk sjukdom. Men samtidigt är det ju så att du måste börja bearbeta ditt trauma, för att det inte längre ska ha sån stark påverkan på ditt liv. Jag skulle därför vilja veta lite mer om hur din psykolog resonerar. Tänker han eller hon att det bara är fel tillfälle just nu? Eller att någonting i ditt liv måste ändras först? Tala med din psykolog om det här, och försök att tillsammans komma fram till rätt omständigheter för att kunna påbörja traumabearbetningen.

Om din psykolog däremot inte tror att du någonsin kommer att klara av att börja tala om saken, ja, då tycker jag att du ska överväga att byta psykolog. Hur ska du kunna bygga upp modet och kraften som krävs för detta jättejobb, om inte ens psykologen tror på dig? Hur ska du då kunna tro på dig själv?

I oss alla finns kraften till läkning. Och i dig tycks den finnas mer än hos många andra människor. Du har en stor insikt i hur dina problem har uppstått och varför de inte löser sig. Du går hos psykolog, skriver till Psykologiguiden, och gör på det hela tagen en massa ansträngningar för att komma tillrätta med ditt liv. Jag tycker därför att förutsättningarna är goda för att du ska lyckas. Men jag tror att en förutsättning för att du ska komma vidare, och våga börja bejaka livet och kärleken och tro på att den är till även för dig, är att du tar itu med dina gamla spöken ur det förflutna en gång för alla.

Med vänlig hälsning,