2011-04-15
Har ångest över sexlekarna jag lekte som barn
Är i 30-års åldern och har sedan unga år haft ångest över vad som hände när jag var barn. Vid ungefär 5 års ålder började jag och en kompis "utforska" varandra. De s.k. lekarna ledde till mer än bara lek och blev till slut att vi hade "sex" med varandra. Detta pågick under flera år och jag vet även att min kompis hade "sex" med andra barn som var yngre.
Kan nu i vuxen ålder inte komma över detta som hänt men har även tappat minnet från min barndom, jag kommer helt enkelt inte ihåg alls mycket från tiden då jag växte upp. Är detta en blockering jag byggt upp för att förtränga det som hände när jag var barn? Än i dag har jag mycket svårt att komma ihåg vad som hänt under min uppväxt ända fram till 20-års ålder, är det en skyddsmekanism från min sida?
Jag lägger otroligt mycket skuld och skam i det som hänt och har aldrig vågat berätta detta för någon. Kan fortfarande vakna på natten flera gånger i veckan och få en stor klump i magen för detta som hände för ca 20 år sedan. Det känns som om jag förstört inte bara mitt liv utan andra människors liv också och det känns fruktansvärt!! Hur går jag vidare? Hjälp?
Jenny Klefbom svarar:
Du beskriver att ditt problem är sexlekarna som du och din kompis hade som barn. Du undrar också om dina bristfälliga minnen från barndomen är ett sätt för ditt psyke att skydda dig från dessa minnen. Men när du skriver om saken så får jag intrycket att det är just dessa sexuella minnen som du kommer ihåg bäst? De är i alla fall så närvarande i ditt liv att de plågar dig genom att helt opåkallat dyka upp och skapa ångest flera gånger i veckan. Om det nu var det sexuella innehållet som du försöker skydda dig ifrån, genom att ”glömma”, så borde det ju också vara detta du inte kommer ihåg. Allt detta får mig att undra lite över hur ditt liv i övrigt såg ut, när du var barn.
Det är väldigt vanligt att barn leker lekar på temat att utforska kroppen, hur saker känns, och vilka gränser man ska ha mot varandra. Det är för de allra flesta någonting ganska spännande och lustfyllt, och också en helt naturlig del i utvecklingen. För dig var det inte så. Du har fått en fruktansvärd ångest över det du var med om.
Du tar upp saken som att det var någonting som du och din kompis gjorde i samförstånd. Men du nämner också att kompisen nog ägnade sig lite mer åt det här än vad du gjorde, och även tillsammans med yngre barn. Jag får två undringar av det här. För det första så vet jag att ALLA barn ALLTID tar på sig mycket mer ansvar än vad de egentligen har, i ALLA möjliga situationer. Barn har inte den utvecklade identitet och integritet som vuxna har, och kan därför inte alltid hållas ansvariga för sådant som de gör.
Det faktum att du har alla dessa negativa känslor nu i efterhand, signalerar till mig att det du och kompisen gjorde, kanske var någonting du i själva verket inte riktigt ville. Att det var något som din kompis hade kontroll över, men som du liksom mera hängde på i? Men en annan, lika viktig sak, är att det låter som att ni gick mycket längre än vad barn i allmänhet gör. Och det är ovanligt just på grund av att man behöver ha kunskaper om vad sex är, för att kunna ha sex. Och hur fick ni de kunskaperna, när ni bara var 5?
Vad jag funderar över, är om det finns ytterligare någon – vuxen – person som har ett finger med i spelet. Någon som på något sätt (i handling eller prat, bilder eller filmer) har lotsat in dig, din kompis, eller er båda i en vuxenvärld som ni inte alls var mogna för. Och som alltså egentligen är ansvarig för att allt gick så långt, och blev på fel sätt.
En annan tanke jag får är hur din barndom var i övrigt. Nu har du vaga minnen av allt, och det är därför kanske svårt att få grepp om den saken, men jag tänker ändå att det skulle kunna finnas andra faktorer som inte heller var bra, om man får sådana ”minnesförluster” som du beskriver. En sak som jag reagerar över, är till exempel hur du och din kompis redan vid 5 hade så mycket tid för er själva att ni obemärkt kunde ägna er åt dessa sexuella övningar utan att någon vuxen märkte det och la sig i. Var var alla de vuxna?
Jag tror att det skulle vara värdefullt för dig att försöka få grepp om din barndom, och ditt förflutna i en psykoterapi. Det är som att du fortfarande, vid 30 års ålder, har det lilla barnets perspektiv, i och med att du tar på dig ansvar, och upplever en så stark vanmakt i din oförmåga att kontrollera dina känslomässiga reaktioner. Du behöver prata igenom allt så att de får rimliga proportioner, och börja få åtminstone en övergripande bild av hur din barndom egentligen var.
Med vänlig hälsning,
