6/25/2018

Mitt barn är i ständig konflikt med sig själv och omgivningen

Min son på 11 år är en alldeles fantastisk pojke med stor empati, fantasi och energi. Samtidigt har han stora problem med att hantera sin vardag. Han har ofta orimliga förväntningar på livet och blir därför ofta missnöjd. När han inte får som han vill börjar det med oändliga diskussioner och om jag då sätter punkt för debatten slutar det ofta med utbrott som både innehåller hårda ord och ibland fysiska slag.

Han har ofta negativa tankar om sig själv och när han lugnat sig efter utbrotten brukar han bli ledsen och tänka ännu mer negativt om sig själv. Han är väldigt orolig av sig, kan fortfarande inte sova en hel natt i sin egen säng. Orolig för sjukdomar och krig osv. Jag upplever att han har svårt att styra sina egna tankar.

Han har också haft mycket problem med kamratrelationer i skolan. Han har känt sig utanför och utfryst i perioder och därför har vi haft mycket kontakt med skolans elevhälsa. På grund av att han inte misslyckas med skolarbetet så har skolan inte velat göra en utredning även om vi har bett om det.

Jag känner mig själv väldigt trött och sliten. När jag går hem från jobbet är det som om jag måste samla kraft för att orka med kvällen hemma. Oroar mig för att detta bara kommer bli värre och värre eftersom det har varit så här nu i två års tid. Vi har läst böcker för att få råd och försöker arbeta med lågaffektivt bemötande, vilket funkar bättre än tidigare, men samtidigt är det detta som leder in till de ändlösa diskussionerna. Känner mig utmattad, vad är ditt råd till mig?


Liv Svirsky svarar:

Det låter som att ni har en jobbig situation hemma, jobbig för både dig och din son. Alla utbrotten är naturligtvis oerhört påfrestande för er, samtidigt som jag ändå måste säga att det är väldigt bra att din son ångrar sig i efterhand och inser att det han gjort varit fel. Just det visar att han med stor sannolikhet vill ändra sig och är beredd att försöka hitta strategier för att bete sig på annat sätt. Men han behöver sannolikt en hel del hjälp för att hitta de strategierna och för att lära sig att använda dem.

Jag tänker att din son i första hand skulle behöva hjälp med att hantera sin ilska och sin oro. I kognitiv beteendeterapi (KBT) finns välbeforskade metoder för bägge de problemen. Man inleder då behandlingen med att göra en noggrann analys, en så kallad beteendeanalys, av de situationer där din son blir antingen arg eller orolig. Man tittar på vad som är utlösande, hur han reagerar och vad hans reaktioner får för konsekvenser på kort respektive lång sikt. Utifrån det kan man sedan planera en behandling som när det gäller oro hjälper honom att hantera den på ett bättre sätt så att han blir mindre skrämd och hindrad och istället kan fokusera på och ägna sig åt andra saker.

När det gäller ilskan brukar man börja med att han får lära sig att känna igen tidiga tecken på ilska. Man försöker också komma på bra strategier för hur man kan agera när man blir arg i olika situationer. När din son lärt sig känna igen de tidiga tecknen får han en möjlighet att välja någon av de nya, mindre aggressiva strategierna och kan testa hur de fungerar och vad de leder till för konsekvenser. Ofta när man genomför en sådan behandling vill man ha ett samarbete med skolan så det låter bra att ni redan haft mycket kontakter med elevhälsovården.

I en kognitiv beteendeterapi kartläggs även ditt bemötande av din son så att även du kan få råd och strategier för hur du bäst hjälper honom i olika situationer. Förhoppningsvis kan det också minska din känsla av trötthet och uppgivenhet.

Att skolan ännu inte gjort en utredning hindrar inte att den utförs längre fram, men det är ibland klokt att genomföra en behandling först för att se vad den leder till. Om den inte fungerar kan det än mer betona vikten av att en utredning genomförs. Om behandlingen fungerar kan det visa sig att de problem som fanns minskar så pass mycket att en utredning inte längre bedöms som nödvändig.

Kamratproblematiken i skolan, om den fortfarande är aktuell, ser jag som en delvis fristående problematik men även den kan ju naturligtvis påverkas om din son lär sig hantera sin oro och ilska. Gör den inte det blir ju skolans insatser mycket viktiga så att din son får en trygg vardag och känner sig inkluderad. Hur skolan ska gå till väga för att uppnå det kan se olika ut men även där tänker jag att en tät dialog med elevhälsovården är en mycket bra utgångspunkt.

Här kan du läsa mer om:

Psykologisk behandling av barn

Kognitiv beteendeterapi, KBT

Vänliga hälsningar,