8/6/2018

Orkar inte med min vuxna dotter

Jag har en hemmaboende dotter på 21 år. Har haft problem med henne sedan grundskolan då hon ej kunde koncentrera sig och skolkade mycket. Det slutade med att hon gick ut nian med dåliga betyg. Kom ej in i gymnasiet. Nu idag läser hon in grundskolebetyg och gymnasiebetyg. Jag som mamma orkar inte längre då jag flera år tillbaka lider av Me och Fibromyalgi plus att min dotter är vuxen så jag kan ingenting göra. I flera år äter hon på sitt rum och tar aldrig ut porslin. Det är stora mängde av porslin i hennes rum.

Senast idag gick jag 8 ggr fram och tillbaka och hämtade porslin då skåpen är nästan tomma. Likaså med handdukar. Fanns inte en ren handduk. I hennes garderober trycker hon in saker. Kläder och massvis med tomma kartonger istället för att slänga dem. Vid ett tillfälle gick det så långt att det kom en massa småkryp.

Hon gör saker utan att tänka sig för. Sedan hon var yngre har jag förklarat massvis med gånger att man aldrig ska ta sms lån odyl. Aldrig köpa saker om man ej har pengar. Nu har det kommit massvis med brev från skuldföretag och senast idag kom det från kronofogdemyndigheten. Har sagt till henne flera ggr att hon måste öppna breven och ev ringa dem och göra en avbetalningsplan men hon bryr sig inte. Jag bara tjatar och tjatar men det leder ingen vart.

Jag har blivit sjukare i mina sjukdomar. Hon har bara gett mig bekymmer under åren. För ett tag sedan kom jag på henne att hon tagit extranyckeln till min bil och varit ute och kört flera gånger på nätterna. Hon övningskör med min son men hon har inget körkort. Jag höll på att explodera. Hon gör så dumma saker utan att tänka sig för. Hon har tidigare ringt kompisar och hotat att ta livet av sig och kompisarna har ringt mig. Detta gjorde hon för flera år sedan. Däremot hittade jag nyligen ett brev som var tillägnat mig men som hon inte gett mig och där stod att det var bättre att hon ej fanns för då slapp jag henne på grund av att hon ger mig bekymmer. Jag måste få hjälp.

Anledningen att jag skriver hit är om ni möjligtvis enligt vad jag har berättat kan ana vad hon lider av. Hennes pappa kunde ändra humör helt tvärt. Från att vara som vanligt till att bara ta sönder saker. Vårat förhållande gjorde mig psykiskt trött. Jag har undrat om han lider av något och om det är ärftligt. Vi har ej haft kontakt sedan min dotter var 2 år så jag vet inte om han har något sjukdom. Jag har varit inne på manodepressiv, biopolär eller ADD. Jag vill gärna ha något att gå på för att få henne att söka hjälp. Är inte lätt att gå till vårdcentralen utan att veta vad  man eventuellt ska söka för. Som sagt så orkar jag inte längre. Har så mycket själv med Försäkringskassa och annat att slåss med. Jag vill inte slänga ut min dotter på gatan. Hon har bara bidrag ifrån CSN. SNÄLLA HJÄLP MIG!!!!!!


Psykolog Ingrid Gråberg svarar:

Ett och samma beteende kan ha flera olika orsaker. Att din dotter låter porslin och handdukar samlas på hög i sitt rum kan bero på alltifrån att hon i grunden har svårt att ta tag i saker som känns svårt eller jobbigt, eller att hon tillfälligt har nedsatt ork på grund av nedstämdhet, till att hon är lat och bortskämd. Att hon tar sms-lån och kör bil på nätterna utan körkort kan till exempel bero på att hon har dålig impulskontroll, det vill säga att hon gör saker utan att tänka på konsekvenserna. Eller att hon faktiskt har svårt att förstå konsekvenserna av sitt handlande.

Som du kanske börjar ana, så kan jag inte med någon större precision gissa mig till vad din dotter ”lider” av. Men som tur är behöver man inte själv ha några idéer om bakomliggande orsaker när man söker hjälp. Det räcker alldeles utmärkt att beskriva de problem/symtom som man upplever finns. Precis så som du har gjort i ditt brev till Psykologiguiden.

Av din beskrivning att döma verkar det mer rimligt att ni vänder er till en psykiatrisk mottagning än till en vårdcentral för att få hjälp, men när man är osäker på vart man ska vända sig kan man alltid börja med att ringa vårdcentralen eller sjukvårdsupplysningen. Nu kanske det inte är val av vårdinrättning eller det inledande samtalet med vårdgivaren som bekymrar dig. Om jag förstått dig rätt är du mest bekymrad över hur du ska kunna motivera din dotter att söka hjälp. 

Det är inget lätt uppdrag att motivera någon att söka hjälp om personen själv inte upplever att det finns ett behov. Att säga till personen att den har problem och behöver hjälp kan till och med få motsatt effekt. Frågan är vad du har försökt med hittills, förutom att tjata på din dotter i syfte att få henne att ändra sitt beteende.

Det framgår tydligt i ditt brev att dotterns beteenden vållat dig mycket bekymmer och vilken förälder som helst skulle känna frustration och ilska över att behöva plocka undan efter ett vuxet barn som dessutom agerar på ett oansvarigt sätt, utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Att, som i ditt fall, lida av smärtor och trötthet gör normalt sett att toleransnivån är lägre än vanligt. Med andra ord har jag full förståelse för om ditt tålamod är slut.

Som förälder till en 21-åring har du inget formellt ansvar att stå för försörjning och tak över huvudet. Därför skulle du kunna sätta upp tydliga krav, i form av regler som ska följas, för att få bo kvar. Nu vill du inte slänga ut din dotter och är därför kanske inte beredd att ställa något ultimatum. Jag tolkar det också som att du tänker att det ligger någon form av oförmåga bakom dotterns beteenden, och att det både är för din och hennes egen skull som du vill att hon ska få hjälp. Därför undrar jag om du har frågat hur hon mår, utan att samtidigt ha tagit upp något som skulle kunna uppfattas som anklagande eller skuldbeläggande. Det vill säga utan att nämna ditt eget mående, hennes ekonomiska förehavanden eller hanteringen av porslin och handdukar.

Om du har förmedlat din oro för dotterns mående och hon ändå inte vill ha någon hjälp för egen del kan du prova att vädja till henne om att gå med dig till familjerådgivningen. En sådan kontakt innebär att fokus är på er relation, istället för bara på den enskildes mående och fungerande. Ur dotterns perspektiv kanske ditt tjatande kan vara en ingång för fortsatta samtal. Får du inte med dig dottern till familjerådgivningen kan du gå dit själv och få råd om hur du ska hantera situationen. Det aktuella läget är varken gynnsamt för dig eller för ditt vuxna barn, så någon form av åtgärd behövs. Som ett första steg kan du ringa anonymt till familjerådgivningen.

Vänliga hälsningar