Hur hittar jag min vilja?
Jag är en kvinna på 29 år Och jag vet inte vad jag vill. Jag har inga direkta framtidsdrömmar. Inget stort. Och som kvinna i 30-årsåldern idag så ska man ha en plan för karriärsutveckling, man ska vilja utveckla sig, man ska bli starkare och bättre på gymmet, vara äventyrlig, helst resa jorden runt eller vandra.
Jag jobbar som boendeassistent och trivs med det. Har verkligen fått kämpa och diskutera med andra som tycker att jag gjort ett dåligt val att inte gå på universitetet. Inte än. Hade mycket samvetskval i tonåren, valet till gymnasiet var svårt. Med en övertygelse om att jag ska bestämma vad jag vill göra i resten av mitt liv.
Vandra i fjällen =stor utmaning Sluta snoooza = mycket stor utmaning Springa 2,5km på löpband 1 gång i veckan i 3 månader= en enorm utmaning! För det är mitt problem. Jag skulle vilja vara en person som gjorde det ovan, hälsosamt och nyttigt, inga måsten. Men ändå sätta upp mål för framtiden. Hur gör jag? Hur börjar jag?? Och det värsta -vad gör jag om jag misslyckas?
Mitt problem är inte att jag inte vet vad jag vill. Mitt problem är att jag trycker undan mina tankar på vad jag vill. Vilka mål/vilken mening mitt liv ska ha på grund av att jag är rädd. Jag vill inte försöka för om jag försöker och misslyckas är jag en dålig människa. Men om jag inte försöker är jag bara en feg människa. Och det är bättre att vara feg än att vara dålig. Hur kommer jag över denna tröskel? Kan övningar inom medveten närvaro hjälpa mig?
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Ett sätt för dig att komma ”över din tröskel”, och börja göra det du uppenbart längtar efter, och finner rätt och rimligt att det ska få plats i ditt liv, är att lära dig några strategier för att inte fastna i det som vi psykologer kallar för uppskjutarbeteende. Jag tror att det kanske är ett sådant beteende som du har utvecklat, och som är ett hinder för dig att komma vidare trots ”att du vet vad du vill”. Vi får se om du känner igen dig, när jag nu beskriver vad uppskjutarbeteende kan vara.
Uppskjutarbeteenden är en vana, mycket mänsklig, de flesta av oss ägnar oss emellanåt åt det beteendet, det kallas på psykologins språk för att prokastinera. Det kan beröra de flesta områden i livet, från att betala räkningar i tid, ta hand om sin hälsa, städa till att börja en utbildning eller börja göra något vi vill.
De flesta av oss har en uppskjutare inom oss. Forskning visar att vi ofta gör bara hälften av jobbet på 80 procent av tiden. Andra halvan av våra arbetsuppgifter måste vi fixa till på bara de resterande 20 procenten av arbetstiden. Trots den stress som det innebär upprepar vi beteendet om och om igen. Men vissa av oss gör det i större omfattning och det blir allt mer av ett vardagsproblem, och ibland ett hinder för att komma till det liv som man vill ha.
Hur kan det uppskjutarbeteendet förstås? Hur uppkommer det? Fyra faktorer brukar nämnas. Det ena är att vi inte lyckas hantera impulser som kommer i vägen för att påbörja en uppgift, men det handlar också om det upplevda värdet av det vi gör. Om vi har svårt att uppleva en belöning av ansträngningen, så är risken stor att man väljer bort en uppgift eller ett projekt. Men det handlar också om förväntan på hur det kommer att bli.
Om man har en historia av att misslyckats med till exempel studier eller att träna så avstår man ibland utifrån föreställningen att man ändå inte kommer att klara av det. En annan faktor är tid. Vi människor motiveras sämre av det som ger belöningar långt fram i tiden. Vi är benägna att göra det som kortsiktigt höjer humöret, som att till exempel skjuta på något som kräver en extra ansträngning och som kan innebär en risk för att misslyckas.
Men mönstret, att prokastinera, oavsett om det är i smått eller stort, som verkar gälla dig, går att bryta. Med olika knep kan vi förändra som det heter ”var inte prokastinerare”. Du kan läsa om detta, och få råd och tips, för hur du kan göra, i självhjälpsboken ”Dansa på deadline – uppskjutandets psykologi” av psykologen Alexander Rozental och journalisten Lina Wennersten.
En övning i boken som jag rekommenderar dig är att göra din Livskompass. Att göra den övningen handlar i mycket om att hitta sin egen motivation ännu mer till att börja göra de förändringar som man övervägt länge, men skjutit på. Livskompassen är ett verktyg för att
visualisera hur man vill leva inom olika områden av livet, som till exempel arbete, relationer, fritid och hälsa, och göra tydligt för sig inom vilka områden som skillnaden är störst i förhållande till hur det är nu.
Men det är bara första steget, boken rymmer också handfasta råd och tips om just det du undrar kring; hur du ska göra för att komma över dina trösklar. Som att 1) bestämma vilken uppgift som du ska få fart på den här veckan, 2) belöna dig både när du gör uppgiften, inte bara efteråt, 3) ha delmål, och 4) ha stimuluskontroll, det vill säga se till att du inte hamnar på avvägar när du gör en uppgift genom att undvika olika stimulus som kan distrahera, till exempel mejlprogram och Facebook.
Du undrar om mindfulness kan hjälpa dig. Nog inte specifikt för din benägenhet att skjuta på saker och ting, men kanske på det här sättet. Mindfulness handlar om att få ut det mesta i livet, om att ta emot varje ögonblick av livet med en vidöppen famn och det i hela dess rikedom. Detta genom att med olika uppmärksamhetstekniker träna hjärnan så att den underlättar för oss att stanna i nuet, snarare än att ryckas bort av olika tankar och känslor. Många upplever att mindfulness hjälper att få distans till besvärliga tankar och känslor, och inte vara så styrda av dem.
Här kan du läsa mer om:
Frågor och svar om uppskjutarbeteende
Varma hälsningar,
