2019-01-16
Jag oroar mig för allt
Jag är en 27-årig kille som läser sista terminen på min universitetsutbildning. I samband med att jag skrev min c-uppsats arbetade jag väldigt mycket, samtidigt som jag hade ett väldigt aktivt socialt liv både i staden där jag pluggar, men åkte också ofta hem och hälsade på vänner och familj. Det fanns sällan tid för återhämtning.
Jag har dessutom levt i en destruktiv relation där jag blivit illa behandlad - vilket har lett till att jag har svårt att slappna av även när jag är hemma. Jag är fortfarande kvar i den relationen. Jag har alltid varit väldigt socialt, haft fullt upp, är väldigt generös, ödmjuk, omtänksam. Sätter alltid andras behov framför mina egna.
I slutet av december bestämde jag mig för att sluta jobba extra, och bara fokusera på studierna min sista termin. Jag valde även att begränsa mitt sociala liv och var mycket hemma, kollade TV och sådär. Tog långa promenader. I början var det svårt att komma ner i varv, jag kände mig rastlös. Nu känner jag istället att rastlösheten har övergått till en oro.
Jag oroar mig över vart jag skall bo, om jag skall få något jobb, hur det blir om jag lämnar min partner. Jag har fått orostankar om sjuka saker som jag aldrig haft tidigare, att jag skall skada någon, trots att jag inte vill, samt att jag vet att detta bara är orealistiska tankar.
Min fråga är egentligen: Kan oro och ångest utlösas av ett extremt högt stresspåslag? Kan man få katastroftankar/orostankar av att inte veta? Jag tar examen om 4 månader och har varken boende, jobb, relation utstakat. Jag har förstått att min kropp är inställd på "kamp-flykt-läge" Jag undrar hur kroppen påverkas av att vara inne i det läget konstant över en längre tid? Låt säga att jag mått dåligt i min relation i 5 månader, velat lämna men klarar det inte, är orolig över hur det ska bli, med jobb, skola, boende. Att ständigt gå med den oron, kan den leda till orostankar? Föder oro mer oro?
Psykolog Sofia Viotti svarar:
Jag ska börja med att besvara dina frågor och sedan ge dig mina tankar och rekommendationer runt den situation du befinner dig i.
Du frågar runt relationen mellan oro, ångest och stress. Dessa kan man säga i vissa lägen är olika benämningar på ungefär samma saker. Fysiska uttryck av ångest och stress – som hjärtklappning, yrsel, huvudvärk, ytlig andning osv. – är kroppens reaktioner på vad som upplevs som hot. Man kan beskriva det som att olika typer av hotsystem i kroppen är påslagna och som du korrekt kallar för kamp/flykt. Finns även en del reaktioner där kroppen reagerar med att frysa till eller reagera med en form av kollaps. När dessa hotsystem är igång leder det lätt till att tankar börjar handla om oro och katastrofer, vilket i sin tur drar igång mer obehagskänslor och kroppsliga reaktioner. Vi kan tillslut hamna i loopar där kroppsliga reaktioner, tankar och beteenden drar igång varandra och stressen och ångesten ökar. Är du i detta under lång tid utan att få återhämtning så finns risken att du drabbas av mer ångest, stressreaktioner, att din sömn påverkas och det kan även leda till depression eller utmattningssyndrom. Därför är det väldigt viktigt att du tar kroppens signaler på allvar och ser till att förändra din situation.
Nu till din konkreta situation. Det är vanligt med den oro du beskriver som kommer av att vara i slutet av sina studier med all osäkerhet runt jobb, bostad och relationer. Den är du verkligen inte ensam om. Och skulle det enbart vara det det handlade om så skulle jag rekommendera dig att dela dina upplevelser med vänner och vara förstående till att det är en osäker period i livet. Bara sådana saker kan lugna oro. För att sedan försöka rodda i sådant som du kan påverka – kolla upp möjligheter till boende, börja kolla upp olika jobb osv. Samt att se till att få in återhämtande aktiviteter där du kopplar bort framtidstankarna – träning, umgänge med vänner, lugna aktiviteter som att lyssna på musik, promenera eller annat som gör dig lugn.
Du kan även konkret arbeta med din oro. Det finns många bra böcker på temat, till exempel Anna Kåvers bok ”Oro: att leva med tillvarons ovisshet”. Du kan även testa mindfulness- och compassionövningar som du kan hitta böcker, appar och info på internet om.
Men du skriver om vissa saker som får mig att tänka att den här oron, ångesten och stressen ligger djupare än så. Dels detta med din relation där situationen låter allvarlig. Jag funderar över vad det är som gör att du inte lämnar den när du inte mår bra av att vara i den?
Du talar om en rädsla för att lämna relationen. Många människor har med sig mönster av rädslor och strategier för att hantera dem från sin uppväxt och andra erfarenheter tidigare i livet. När dessa rädslor börjar styra oss och vi hanterar dem på sätt som leder till att vi mår sämre så behöver vi börja göra något åt det. Ett första steg kan vara att fråga dig själv vad rädslan handlar om och om du känner igen den från tidigare. Är det ett mönster du kanske har haft med dig hela livet? Det kan exempelvis handla om ”Jag är rädd för att bli ensam och övergiven”. Vissa rädslor är i dagsläget falska larm. Hjärnan har vid något eller flera tillfällen i livet lärt sig att något är farligt och sedan reagerar den med rädsla även i situationer som i dagsläget är ofarliga eller där du som vuxen idag har förmågan att hantera situationen på ett helt annat sätt än när du var barn.
Du skriver även att du alltid sätter andras behov framför dina egna vilket också är en strategi som inte blir så hjälpsam. Det gör att du aldrig riktigt kan få dina behov mötta. Även här kan du fråga dig vad det handlar om – vad är du rädd för skulle hända om du inte satte andras behov först? Att det dyker upp tankar runt att skada någon är inte helt ovanligt när det finns en massa undertryckt frustration som kommer av att hela tiden sätta sig själv åt sidan. Dock låter det inte som att du är orolig för dessa tankar och det tycker jag inte att du ska vara. Sällan leder sådana tankar till att man verkligen skadar någon. Men de är viktiga signaler på att du inte mår bra.
Du skriver också att du alltid har haft fullt upp och att det inte funnits tid för återhämtning. Även det kan vara en strategi som ibland handlar om att fly från obehag som man egentligen skulle behöva stanna med och lära sig att hantera. Effekten blir annars att så fort du stannar upp och alltså inte undviker obehaget så väller det över dig. Och här säger du ju också att det kom både rastlöshet och oro när du väl saktade ner tempot. Det gör det svårt att få återhämtning. Men även situationen med din relation låter som att den hindrar dig att få återhämtning. Det blir väldigt belastande att inte kunna känna sig lugn och trygg i sitt eget hem.
Jag tänker att du skulle behöva hitta hjälpsamma sätt att hantera oro och rädslor på. Om du på egen hand börjar förstå vad dina rädslor handlar om så kan du börja testa att utmana dem. Till exempel att prova att stå på dig för vad du tycker är viktigt istället för att sätta andras behov först. För att få en upplevelse av att det du är rädd för kanske är gamla rädslor som inte är farliga idag. Men ofta kan det vara svårt att göra detta arbete på egen hand så jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut. Antingen på studenthälsan, vårdcentral eller privat.
Här kan du läsa mer om:
Vänligen,