Hur hantera en kille som är psykiskt sjuk?
Det här blir en väldigt långdragen förklaring men jag hoppas någon orkar läsa den. Jag pluggar på universitetet och för ett halvår sedan började jag prata lite med en kille i vår sektionslokal. Jag märkte att han va lite annorlunda på många sätt, men jag tyckte det va trevligt att prata med honom för vi var intresserade av samma tvspel.
Ett tag senare slutade han dyka upp i skolan och han skrev rätt otäcka grejer på facebook, mycket om självmord och folk han ville döda. En nära vän till mig hade nyligen begått självmord så jag tänkte att om jag nu hade möjlighet att hjälpa någon annan så ville jag göra det. Jag kontaktade honom på facebook och det visade sig att han hade blivit inlagd på behandlingshem. Vi började skriva rätt mycket men ju mer tiden gick blev det mer och mer påfrestande för mig.
Jag tror att han innerst inne vill ha hjälp och stöd av mig, men då han skriver till mig behandlar han mig ofta dåligt och skriver rätt jobbiga grejer till mig. Nyligen så fick jag reda på att hans bror hade blockerat honom på facebook vilket resulterade i att han bad mig ringa honom och bränna ner hans hus och så vidare.
Han är fanatiskt fixerad på begreppet iq. Varannan dag skickar han mig iqtester han gjort (där resultatet för övrigt ligger i medel) och pratar om hur han och andra 'obegåvade' personer borde utrotas.
Hittills har jag försökt att bara lyssna, inte ge tips eller svar utan bara vara tillgänglig, men jag märker att jag inte är rätt person för det. Jag vet inte vad jag gör men samtidigt vill jag inte bara blockera honom, något som han definitivt inte kommer reagera positivt på.
Min fråga är egentligen hur jag ska bete mig mot honom? Dels när han gör att jag mår dåligt och dels när han insisterar på att prata om sjuka grejer som jag inte är så bekväm att prata om. Jag vill vara stödjande och inte ställa så mycket krav på honom då jag vet att han är sjuk. Men samtidigt vet jag inte om det är det han ens behöver. Jag kanske gör mer skada än nytta. Som exempel så kan han fråga hur många barn jag tror han kunde få död på innan han tar sitt eget liv. Jag har försökt att avleda såna konversationer eller försökt att bemöta dem med humor men varje dag nu så återkommer liknande samtal.
Psykolog Maria Kindstedt svarar:
Tack för ditt mail. Vilken fin ansats du haft; att hjälpa en människa som signalerat att han inte mår bra, trots att det var en relativt ny bekantskap. Du beskriver dock en situation som snabbt tagit vändning till något som gör att du mår dåligt och blir obekväm. Du skriver att du vill vara stödjande och inte ställa krav, bara lyssna och bemöta med humor. Trots detta känner du att situationen inte förbättras för din bekanta, utan att du varje dag får samtal som får dig att må dåligt. Du skriver även att du märker att du inte är rätt person att stötta honom, och jag tänker att du har helt rätt i detta.
Din bekanta är inlagd på behandlingshem; detta är den plats där det är tänkt att han ska få hjälp och stöd. Det är behandlingshemmet som ansvarar för hans och andras säkerhet utifrån hans mående. I detta sammanhang finns det ganska lite du som privatperson kan göra. Ansvaret för hans behandling ligger på hans behandlare. Jag vet inte hur mycket kontakt du har med hans familj (då han bett dig kontakta hans bror). Men om du har någon oro så föreslår jag att du lyfter detta med hans familj och rådgör med dem om det är något det känns viktigt att hans behandlare känner till.
Situationen du befinner dig i beskriver du som påfrestande, och jag kan bara stötta dig i att den behöver avslutas. Du beskriver upprepade gånger hur du själv far illa, och det verkar inte heller gagna din bekanta med er kontakt. Om du avslutar er kontakt blir det kanske än viktigare för din bekanta att vända sig till dem som är där för att hjälpa honom; hans behandlare.
Du skriver också att en nära vän nyligen begått självmord. Jag funderar lite kring vilket stöd du själv fått i och med den händelsen? Då någon nära oss tar sitt liv blir det naturligt att fundera över om vi kunnat göra något annorlunda, stöttat eller varit tillgängliga på ett sätt som hjälpt personen och förhindrat självmordet. Om du i första hand själv får ett bra stöd i att hantera din väns bortgång och din sorg över detta, kan sedan en naturlig fortsättning bli att försöka hjälpa andra i liknande situationer.
För att vi ska kunna vara ett bra stöd till människor som mår dåligt, så är det viktigt att vi själva har bra stöd runt omkring oss. Du skriver inte så mycket om hur detta ser ut för dig. Men utifrån din fråga får jag en känsla av att du är ganska ensam i din kontakt med din bekanta. Det är aldrig lämpligt att vara ensam i att stötta någon som mår mycket dåligt. Inte ens vi som arbetar inom vården är ensamma med våra patienter; vi har handledning, kollegor som vi tar stöd av och vi jobbar ofta i team för att gemensamt kunna göra det bästa för våra patienter.
Om du har en längtan efter att stötta människor som mår psykiskt dåligt så finns det flera frivilligorganisationer där du kan engagera dig. Du får då en utbildning, ett kontinuerligt stöd och handledning. Din fina önskan om att kunna hjälpa kan på detta sätt bli en enorm tillgång för andra; men på ett sätt som tryggar att du själv inte far illa utan får det stöttande sammanhang som krävs för att kunna hjälpa på ett bra sätt.
Varma hälsningar,
