Min dotter vill vara en pojke

Lg psykolog Maria Kindtstedt svarar:

Tack för ditt mail. Vad fint du beskriver att du inte gjort en så stor sak av ditt barns önskan att ha ”pojkkläder” utan följt med i detta. (Jag kommer använda pronomen ”hon” då det är det du använder i ditt mail om ditt barn. Jag blir dock nyfiken på vad ditt barn skulle säga om detta; skulle ditt barn kanske föredra att jag använder pronomen ”han”?)

Du skriver att ditt barn kan ha klänning på kalas, men inte om det är något hon själv vill. Tror du att ditt barn trivs med klänning eller att det är något ditt barn anpassar sig till för att hon känner att det förväntas? Ditt barn verkar vara väldigt tydlig med vilka kläder hon vill ha i förskolan och har även uttryck till fotbollstränaren att hon önskar bli kallad för ett pojknamn. Är detta något du kunnat prata med ditt barn om efteråt? Är det något ditt barn önskar i samband just med förskola och fotbollsträning, eller finns det en önskan om att ha ett pojknamn, pojkpronomen (”han”) och att ditt barn upplever att det faktiskt är en pojke, i alla sammanhang?

Barn brukar vara fantastiskt duktiga på att prata och resonera om vi vuxna tar oss tid, ställer frågor och öppet försöker lyssnar på svaren. Om du som förälder vågar öppna upp för ett samtal kring könsidentitet, genus och hur olika människor upplever detta på olika sätt, så tror jag att du kommer få svar på hur du ska förhålla dig till ditt barn.

Om du varit tydlig med ditt barn, som du skriver, att det är en flicka och att detta inte går att ändra på, så tänker jag att det är ännu viktigare att du som förälder tar initiativ till att lyfta frågan igen, för att bjuda in ditt barn att beskriva sina upplevelser.

Ett sätt att prata om detta kan vara genom att t ex säga att olika människor upplever sig själva och sina kroppar på olika sätt. En del barn har en flickkropp och känner att de är flickor. En del har en flickkropp och känner att de är pojkar. En del barn känner att de är barn, och att de är pojkar ibland och flickor ibland. Andra barn trivs inte med att tänka på sig själva som varken pojke eller flicka. Alla sätt att känna är lika bra och viktiga att lyssna på.

Du skriver i ditt mail att du har en tanke om att ditt barn började fundera kring detta i samband med lek med pojkar på förskolan. Om du undrar om ditt barn vill ha pojkkläder och vara pojke pg av att ditt barns kompisar är pojkar så utforska detta med ditt barn.

Vad tänker ditt barn att det betyder att vara en pojke? Vad tänker ditt barn att det betyder att vara en flicka? Får man leka vilka lekar man vill? Får man ha vilka kläder man vill? Får man tycka om vad man vill? Hur skulle det vara med en pojke i klänning som vill leka med dockor? Hur skulle det vara med en flicka som vill leka (det som ditt barn ev. uppfattar som) ”pojklekar” och vill ha kort hår? Tänker ditt barn att vissa egenskaper, kläder, intressen eller personlighetsdrag bara är för endera pojkar eller flickor?

Ju bättre bild du får av ditt barns inre liv, tankar och känslor kring genus och könsidentitet desto lättare kommer du få att veta hur du ska förhålla dig och vad det är ditt barn försöker kommunicera till dig och andra vuxna i närheten.

Om du tycker att detta är svåra samtal att ha med ditt barn så sök stöd hos barnpsykolog för att få till öppna och trygga samtal. Du som förälder kan även söka samtalsstöd hos barnpsykolog för egen del. Du kan då få stöd i hur du ska förhålla dig till ditt barn samt hjälp att hantera dina egna känslor, tankar och din föräldraroll i detta. Det blir en möjlighet att i lugn och ro prata igenom detta först med en annan vuxen, för att känna dig bättre rustad inför dina samtal med ditt barn.

Den psykologiska forskning som finns stödjer att föräldrar och andra i barnets närhet bekräftar och uppmuntrar barnets självupplevda könsidentitet. De barn som har stöd från sin omgivning att leva öppet i sin upplevda könsidentitet visar inga utvecklingsmässiga skillnader från barn som trivs med att leva i sin tilldelade könsidentitet.

Barn som inte stöttas i sin upplevda könsidentitet, utan uppmuntras att fortsätta leva i sitt tilldelade kön (det kön som på grund av anatomi bestämdes vid födsel) har däremot en större risk att drabbas av ångest och nedstämdhet.

Även om vi är vana vid att leva i en kultur som ser kön som något biologiskt och binärt (män/kvinnor) så vet vi från både forskning, historiskt och i jämförelse med andra kulturer att kön och genus har sett olika ut i olika sammanhang och erbjuder en fantastisk mångfald med många uttrycksmöjligheter.

Det bästa vi kan göra för våra barn är att lyssna på dem och följa med dem på deras resa. Det kommer skapa trygghet för barnet att fortsätta uttrycka sina tankar och känslor och en upplevelse hos barnet att det är bra precis som det är. För en del barn är tankar kring könsidentitet något som följer med upp i åren. För andra är det, som du beskriver, något som ett barn funderar över en period. 

Ibland kan det finnas en oro att vi som vuxna kommer påverka våra barn i en viss riktning genom att bekräfta dem. Jag tänker att det enda vi egentligen kan påverka är våra barns upplevelse av stöd, trygghet och frihet att uttrycka vilka de är.

Fortsätt att följa din initiala känsla av att stötta ditt barn i val av kläder utan att göra så stor sak av det. Öppna upp för samtal för att få tillgång till ditt barns inre tankar och känslor. Ta gärna hjälp av barnpsykolog för att få ett eget stöd som förälder. Det är när vi själva har stöd och utrymme för våra tankar och känslor som vi bäst kan vara de trygga och lyssnande vuxna som våra barn behöver.
Varmt lycka till!