Fotbollen har ödelagt vårt familjeliv

Psykolog Therese Anderbro svarar:

Det låter som att din mans fotbollsintresse har fått mycket negativa konsekvenser för dig och för er relation. Det fantastiska liv du beskriver att ni har haft, har från din horisont kraschat totalt. Du har under många år fått ta mer ansvar för hem och familj, och gradvis har också er närhet och tid tillsammans minskat.

Det är verkligen inte konstigt att du är förtvivlad över hans intresse och över att han inte är villig att minska den tid han lägger ner på fotbollen. Jag anar också att detta ämne ofta leder till konflikt mellan er även om du inte uttryckligen skriver det i ditt brev. Jag kommer i mitt svar att utgå ifrån att det är så och därför inleda med några allmänna reflektioner kring er situation innan jag ger dig några råd kring hur du kan agera för att kunna kommunicera med honom på ett sätt som ökar chansen för att han ska lyssna på dig och ta till sig det du säger.

I relationer är det vanligt att parterna har olika syn på hur mycket tid de ska spendera ifrån varandra och hur mycket de ska vara tillsammans, samt hur ansvar för hem och familj ska se ut. Många går in i en relation med ett visst önskemål som sedan förändras längs med vägen i takt med att relationen utvecklas och förändras t ex när man får barn. Olikheterna kan i sin tur leda till konflikter så som det verkar ha gjort för er. Jag undrar därför hur er relation såg ut innan din mans fotbollsintresse började. Upplever du att ni hade en samsyn då kring gemensam tid/egen tid och ansvar för hemmet eller fanns där redan olikheter mellan er? Om ni hade en samsyn då, vad tror du kan ha bidragit till olikheterna och konflikterna som finns nu?

Jag tänker att din man i och med er sons fotbollsträning upptäckte ett nytt intresse som nu berikar honom på olika sätt och därmed har blivit en mycket viktig del av hans liv som han inte gärna vill ge upp. För dig har som sagt istället hans intresse lett till negativa konsekvenser i form av ökad arbetsbelastning och minskad närhet med honom. Det går verkligen att förstå att du känner dig missnöjd med detta och upplever att situationen är djupt orättvis. Din man får tid för sitt intresse medan du får ta kostnaden. Inte konstigt att du blir både förbannad och ledsen och vill få honom att dra ner på den tid han ägnar åt fotbollen. Att ni båda känner så starkt för er sak tror jag kan bidra till att ni har svårt att kommunicera om det här ämnet.

När något är viktigt för oss och vi känner att det är hotat av vår partners beteende, så som ni kanske båda gör i det här fallet, är det vanligt att man försöker påverka den andre till att ändra sig. Ett vanligt och högst begripligt sätt att försöka förändra någon när man är arg och besviken är att beskriva sitt missnöje med den andre och kräva förändring. Att visa sin ilska leder dock oftast inte till önskat utfall när det är mer närhet man önskar, utan snarare till mer distans. Den andre känner sig kritiserad och anklagad och svarar med att försvara sig själv, attackera eller dra sig undan.

Din man märker nog väldigt tydligt att du är arg och ogillar hans engagemang i fotbollen vilket troligen gör att han visar ilska tillbaka och håller fast vid att han inte tänker ge med sig. Om det ofta blir bråk när ni pratar om hans intresse är det också troligt att han kanske drar sig för att prata om sina behov med dig utav rädsla för att det ska bli bråk. På det viset kan det uppstå en ond cirkel som leder till ökad distans mellan er.

Så hur ska du då prata din man så att han lyssnar på dig och förstår hur det blir för dig när han lägger så mycket tid på fotbollen? Först och främst tror jag det är viktigt att du väljer tillfälle när du ska prata med honom med omsorg. Gör det inte i direkt anslutning till att du blivit upprörd och arg utan snarare kanske du ska säga till din man att du vill prata med honom och försöka hitta en tid som passar er båda. Detta ger dig tid att fundera över vad du vill säga och underlättar troligen för dig att få fram det som jag förstår finns bakom din ilska, nämligen besvikelse över hur det blivit och en längtan efter mer närhet och tid med honom. Och förstås en mer jämbördig fördelning av ansvaret för hemmet.

Om du kan uttrycka det för honom tror jag han får lättare att lyssna på dig än om han hör att du är arg och att han gör fel. Så försök att beskriva att du saknar den tid ni hade tillsammans förut och att du känner att du får ta ett för stort ansvar som du nu inte mäktar med.  När du har sagt detta tycker jag att du ska lämna ordet till honom, fråga vad han tänker om det du säger. Vad tänker han om er relation och familjeliv? Jag tänker att du behöver öppna upp och våga berätta hur du känner och också vara beredd på att lyssna på vad han säger.

Det kan vara skrämmande att blotta sig och inte vara säker på hur ens partner kommer att ta emot det man känner. Det kan likaså vara skrämmande att höra sin partner berätta om sina verkliga känslor. Samtidigt tror jag att du har mycket att vinna på att ta detta steg. Om det här känns för svårt att göra på egen hand tycker jag att du ska ta hjälp av en utomstående part, en psykolog, parterapeut eller familjerådgivare som kan hjälpa till med samtalen.

Varma hälsningar