Hur bemöter jag som lärare ett barn med tvångshandlingar

Psykolog Liv Svirsky svarar:

Vad fint att du som lärare är så engagerad i detta och vad klokt att du försöker skaffa dig information så att du kan agera på bästa sätt. Jag delar upp mitt svar i generella råd och mer specifika råd.

Generellt kan man säga att du som lärare kan hjälpa ett barn med en ångeststörning, oavsett vilken, genom att tala om psykisk ohälsa med alla elever för att avdramatisera det och minska tabun. Vi vet att cirka 20 % av alla barn och ungdomar har en ångeststörning och det betyder ju att en av fem elever själv är drabbad men hur många som då är berörda genom att de har en släkting eller annan närstående som är drabbad kan vi ju bara gissa. Ångest är helt enkelt mycket vanligt!

Att alla barn och ungdomar får veta det är viktigt och inte minst viktigt för de som själva lider så att de vet att de inte är ensamma och att det inte är något att skämmas för. En del barn kan vara rädda för att de ska bli retade och även där kan du som lärare fylla en viktig roll i att se till att det inte sker.

En annan viktig roll som skolpersonal kan fylla är att guida föräldrar i deras sökande efter rätt behandling. Många föräldrar är osäkra på vart de ska vända sig medan skolpersonal, allra helst elevhälsans personal, brukar ha god insikt i hur behandlingsmöjligheterna i skolans närhet ser ut.

Specifika råd rörande det aktuella barnet är svårare att ge då de, för att vara bra för det drabbade barnet, bör ingå som en del i barnets behandling. Psykoterapeutisk behandling vid tvångssyndrom eller OCD är en form av kognitiv beteendeterapi (KBT) som kallas exponering med responsprevention. Behandlingen går kortfattat ut på att barnet stegvis och under kontrollerade former ska utsätta sig för det hen fruktar men avstå sina tvångsmässiga ritualer.

För ett barn vars tvång huvudsakligen handlar om att undvika smuts kan det till exempel handla om att röra saker som kan upplevas smutsiga, såsom dörrhandtag eller trappräcken, men inte tvätta händerna efteråt. Behandlingen är effektiv men också ganska tuff eftersom barnet tvingas utsätta sig för saker som väcker ångest. Syftet med det är att lära sig att ångesten går över vilket kommer leda till att den också minskar. 

Den behandlande terapeuten gör först en noggrann bedömning av det aktuella barnet för att sen göra en tydlig plan för hur terapin ska gå till och vilka exponeringssteg barnet ska ta. Utifrån de stegen blir det tydligt vad som ska göras i skolan och vad lärare kan hjälpa till med. Om man inte utgår ifrån en sådan plan finns alltid risken att man gör insatser som kommer i otakt med barnets behandling. Antingen går man för snabbt fram och uppmanar barnet att göra saker hen inte är redo för, eller så sker motsatsen och barnet hindras i sin utveckling.

Mitt råd är därför att du talar med barnets föräldrar och ber dem att be barnets behandlare om tydliga instruktioner för dig. Om föräldrarna går med på det kanske du kan få ha direktkontakt med barnets behandlare antingen via telefon eller på ett gemensamt möte, där du kan få tydliga instruktioner för hur du ska agera.

Du skriver att väntetiden till behandlingsstart är lång vilket givetvis är mycket olyckligt för barnet ifråga. Inte för att behandlingen då ger sämre resultat men för att det innebär en massa onödigt lidande. Kanske kan du och barnets föräldrar sätta er ner och tillsammans göra upp en plan för hur ni alla bäst stöttar barnet under rådande omständigheter. Det kan handla om vilken kravnivå barnet ska ha, hur man bäst tröstar och lugnar barnet i skolan men också om ni från skolan kan göra något för att tidigarelägga behandlingsstarten.

Det finns litteratur som handlar om OCD och som ni kanske kan vara hjälpta av att läsa, jag tänker då till exempel på boken ”Tvångssyndrom/OCD” av Olle Wadström. 

Här kan du läsa mer om:

Tvångssyndrom

Fobier

Mötet mellan förälder och lärare

Vänliga hälsningar,