9/4/2018

7-årig elev utan spärrar

En pojke på skolan som är 7 år är inte som något annat barn jag träffat. Jag har jobbat inom skola i många år. Han berättar detaljerat hur han ska döda andra. Han hotar och skrämmer sina klasskamrater genom blickar och okontrollerade utfall. Han kan mitt i en oförklarlig affekt komma och vilja sitta i knät som om han glömt bort sina tidigare känslor. Han är som ett litet barn som helt plötsligt berättar att han är en demon.

Han kan gå rakt upp från knät där han suttit en lång tid, ta upp ett hårt föremål och hålla över huvudet i hot om att döda en med det. I såna stunder sitter jag lugnt och iakttar för att se vad resultatet blir. Vanligtvis så rör han det hårda föremålet som om han precis skulle kasta, spärrar upp ögonen och tittar efter hur jag reagerar. Med tanke på att jag är lugn och inte lägger någon vikt i hans kroppsspråk så kan han börja skrika och banka i väggen för att plötsligt bli ett litet kärleksfullt barn som vill sitta nära och kramas.

När det gäller sällskapsspel, får ingen spela om det inte är han som sköter allas spelpjäser och han får slå tärningen åt alla. Han ljuger ihop nya regler för att inte förlora i schack. Han hånar när han själv gör ett framsteg - påpekar hur dåliga andra är när han själv är så smart. Han skrämmer många och verkar leva på det. Från att sitta lugn och syssla med något kan han plötsligt fara upp och hoppa upp och ner utan att ha någon som helst hänsyn till omgivningen. Här om dagen lyckades vi vika en loppa efter många många utbrott. Där sa jag sakligt stopp, vi börjar om, innan han hann komma på andra tankar.

Så här är vår vardag. Ena sekunden lugn och andra sekunden mycket hotfull mot ett helt oprovocerande barn. Antisocial. Hans villkor. Dålig omgivningsuppfattning tills han är i affekt. Lever i en värld där man ofta undrar vad som pågår. Förälder ointresserad. Syster utstår mycket våld. Hur ska jag få mer förståelse för honom och hur jag ska bemöta detta?


Psykolog Liv Svirsky svarar:

Utifrån din beskrivning låter det som att du träffar ett barn i behov av ganska mycket stöd. En pojke som agerar på detta sätt och som du utifrån din erfarenhet anser är kraftigt avvikande från andra jämnåriga signalerar med största sannolikhet att han inte mår bra. Spontant tänker jag att man skulle behöva veta betydligt mer om denna pojke för att kunna bedöma vilken typ av stöd och hjälp han liksom hans nätverk behöver och kan dra nytta av.

Har du själv funderat på om en utredning skulle behövas? När man gör en sådan skaffar man ju mer information både om pojken själv och hans eventuella svårigheter, sårbarheter, svagheter och styrkor men även om hur det ser ut runt om honom, det vill säga hur nätverket ser ut, vilket stöd han får och vilket stöd han eventuellt inte får.

Du skriver inte i vilken roll du träffar denna pojke men det låter som att du har en roll i hans skolgång. I det läget kanske du eller någon annan från skolan kan föreslå en sådan utredning för hans föräldrar? Nu skriver du att föräldrarna är ointresserade, men tror du det finns en möjlighet att tala med dem igen och försöka motivera dem ytterligare? Det låter onekligen som att situationen är sådan att det är mycket angeläget att förstå pojken bättre och det bör ju även ligga i föräldrarnas intresse.

Om det visar sig vara omöjligt att nå föräldrarna i detta men ni på skolan ändå bedömer att det är nödvändigt att insatser görs och ni känner oro för pojken och hans mående bör ni göra en orosanmälan till socialtjänsten. De får då möjlighet att utifrån sitt perspektiv utreda pojkens behov och avgöra om deras insatser är aktuella.

Den eller de utredningsinsatser som förhoppningsvis kommer att göras bör sedan ligga till grund för fortsatt planering kring pojken. Att göra insatser utan att veta vad man försöker åtgärda blir sällan bra. Men utredningar kan ta tid och i väntan på det kanske något ändå måste göras.

Vet du om Kometprogrammet erbjuds i den kommun där du är verksam? Jag tänker att det skulle kunna vara en insats som ni kan ha nytta av nästan oavsett vad utredningar kan komma att visa. Programmet finns i olika versioner, både riktat till föräldrar och skola och handlar om att öka färdigheter i att bemöta utagerande barn på ett bra sätt. Jag föreslår att du undersöker det och ser vilken hjälp ni i skolan men även familjen kan få den vägen. Du hittar info om kometprogrammet på http://www.kometprogrammet.se.

Vill du och dina kollegor läsa på om hur man kan bemöta utagerande beteenden hos barn tycker jag att två böcker är värda att nämna; ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster och ”Beteendestöd i vardagen ” av Peter Karlsson. Den förra baseras bland annat på författarens erfarenheter av just Kometprogrammet och är också en mycket lämplig bok att rekommendera föräldrar att läsa.

Här kan du läsa mer om:

Elevhälsan

Barn som mår dåligt

Psykologutredningar

Vänliga hälsningar