Ska jag utreda mitt barn för adhd?

Psykolog Ingrid Gråberg svarar:

Utifrån din beskrivning är det inte särskilt troligt att en utredning skulle utmynna i en adhd-diagnos i nuläget. Du konstaterar själv att din son inte uppfyller kriterierna för en funktionsnedsättning. Därmed inte sagt att han inte kan göra det framöver. En 7-åring förväntas inte ta ansvar för att vardagen ska fungera, men ju äldre barn blir desto högre krav ställs på dem. Förr eller senare förväntas de själva klara av saker som att hålla reda på sitt schema och att se till att få med sig läxor och idrottskläder till och från skolan. Huruvida din son kommer att kunna svara upp mot de framtida förväntningarna är svårt att veta idag.

Svår adhd uppmärksammas och diagnostiseras ofta tidigt, medan lindrig adhd kan ta lång tid att upptäcka. Hur lång tid beror på omgivningen. Om föräldrar och pedagoger intuitivt förstår att barnet behöver extra stöd och anpassningar, och därför erbjuder en förutsägbar och strukturerad tillvaro, ja då kommer barnet att klara sig bra – även om koncentrationssvårigheterna och rastlösheten finns där. När/om en utredning kommer till stånd och huruvida den i så fall leder till en diagnos beror också på de vuxnas inställning till diagnosen ifråga.

Föräldrars och lärares beskrivningar av barnet utgör viktiga pusselbitar i en utredning och deras inställningar påverkar beskrivningarna. En del menar att adhd inte finns, en del anser att en diagnos enbart är något negativt. Att barnet blir stämplat och att diagnosen fungerar som en självuppfyllande profetia. Motsatsen förekommer förstås, det vill säga vuxna som har låg tolerans för avvikelser och hoppas på att en diagnos och medicinering ska trolla bort alla symtom och problem – oavsett vad som är orsaken till dem. Den som är emot diagnoser kommer sannolikt att tona ner eventuella problembeteenden, medan den som önskar en diagnos förmodligen överdriver dem i sin framställning.

Alla pusselbitar man samlar in under en utredning måste analyseras och värderas. Är informationen tillförlitlig? Kan de symtom som beskrivs anses gå utöver det vanliga för åldern?   Det är ju inte så att förmågan att koncentrera sig och sitta still är något som man har eller inte har. Däremot varierar förmågan i styrka mellan olika personer och mellan olika tillfällen. Kriterierna för adhd är ett försök att dra en gräns mellan de som har en funktionsnedsättning till följd av en svag förmåga och de som inte har det.

Självklart är det svårt att dra en skarp, exakt gräns, vilket innebär att två psykologer eller läkare kan komma fram till olika bedömningar när svårighetsgraden ligger nära den tänkta gränsen. I dessa lindriga fall kanske man inte kan ställa en diagnos med säkerhet, men man kan förhoppningsvis åtminstone avgöra om de symtom som finns är primära eller om fokus bör flyttas till någon bakomliggande orsak. (Man kan till exempel ha svårt att koncentrera sig till följd av sömnbrist och orostankar.)

När bör man då fundera över en adhd-utredning? Enligt min mening bör man göra det om personen själv och/eller omgivningen upplever svårigheterna att sitta still, stoppa impulser eller fokusera som ett problem. I ert fall verkar det inte vara så nu. Men tänk om problemen visar sig längre fram? Det kan ju till och med vara så att din son underpresterar i skolan redan nu, det vill säga att han skulle kunna prestera mer och ta in mer kunskap om han bara kunde sitta still och styra sin uppmärksamhet.

Min rekommendation är därför att du pratar med skolan om din oro och om dina egna erfarenheter under skolåren. Då kan läraren dels vara extra uppmärksam på eventuella symtom och dels kan hen agera förebyggande. De förhållningssätt som passar elever med adhd är nämligen bra för alla barn, så det kan inte vara skadligt på något sätt att följa de generella råden gällande elever med adhd.

Idag har de flesta pedagoger en hygglig eller en riktigt god kännedom om vad adhd är och vilka anpassningar som krävs. Det finns dock fortfarande en och annan som tror att adhd automatisk betyder att man är utagerande, slåss och har ett häftigt humör. Men sanningen är att man kan ha ganska stora svårigheter och ett påtagligt lidande utan att det behöver vara uppenbart för omgivningen. Om du pratar med läraren kommer du förhoppningsvis få en bild av dennes kunskaper i ämnet. Finns kunskaperna, finns också möjligheterna att förebygga framtida problem, genom att ge rätt stöd, utan att behöva invänta utredning och eventuell diagnos.

Sammanfattningsvis är mitt råd att avvakta med en utredning samtidigt som ni både hemma och i skolan håller ögonen öppna, så att ni kan initiera en utredning i ett tidigt skede om problem skulle uppstå. Jag tänker att du kanske också, nu eller längre fram, kan berätta för din pojke om hur det var för dig under skolåren och se om han känner igen sig i något av det. Det är nämligen betydligt lättare att ta ställning till om man känner igen sig i andras beskrivningar än att själv sätta ord på sina egna upplevelser och känslor.      

Vänligen