11/2/2018

Hur får jag mina barn att lyssna på mig?

Jag har en 1 åring, 8 åring och en 9 åring. Och jag känner mig helt maktlös. Jag har hamnat i en nedåtgående spiral vad gäller tjat, bråk och upprepningar. Jag är helt matt och ser inte vad jag ska göra åt det. Jag känner bara för att stampa i golvet och skrika eller bara falla ihop i en hög och gråta. Jag vill så gärna hitta ett sätt för min 8 och 9 årig ska lyssna. Är så orolig att det kommer en dag när vår 1åring gör som sina storasyskon.

De fullkomligt avgudar sin lillebror och är fantastiska med honom och jag försöker berömma och vara positiv i vardagen och ha egentid med var och en av dom. Ett exempel från oss är måltiderna om vi har en måltid utan spring, studs på stolen tjafs, avbrytande etc försöker jag berätta hur mysigt det var och hur glad jag blir i hjärtat att vi sitter och pratar med varandra om dagen och hur glad jag blir över att få höra om deras dag och att de vill höra om vår dag etc. Men de middagarna är så sällsynta. Och är det studs och spring försöker jag säga till på ett fint sätt att vi sitter ner vid bordet i lugn och ro när vi äter. Men det hjälper verkligen inte.

Det känns.som att jag upplever samma dag om och om igen. Det har till och med gått så långt att jag knappt vill vara med mina barn. Och då skäms jag förfärligt mycket. Det finns tillfällen när det är jättemysigt att vara med dom och jag försöker ha dom i minnet och tanka energi från de tillfällena. Är bara som att någon öppnar dammluckorna och slänger ut all min energi på en sekund när det tjafsas, tjatas eller dom bråkar med varandra. Önskat så gärna få råd i hur jag ska kunna vända denna ohyggligt negativa spiral.


Psykolog Ingrid Gråberg svarar:

Med tanke på att du skäms över dina känslor vill jag först bara påminna om att vi alla är olika – och det gäller såväl barn som vuxna. En del är lugna, försiktiga och eftertänksamma. Andra är temperamentsfulla, impulsiva och envisa. Ett lugnt och följsamt barn ger sällan sina föräldrar några större bekymmer eller får dem ur balans. Ett livligt och hetlevrat barn utgör en betydligt större utmaning – särskilt för den förälder som själv har dåligt tålamod och lätt blir arg.

Hur förutsättningarna ser ut i er familj vet jag inte med säkerhet, men jag utgår i alla fall ifrån att 8- och 9-åringen har en hög energinivå. Kanske har de till och med så mycket spring i benen att det är väldigt svårt för dem att sitta stilla och passiva under längre stunder. Hur fungerar det i skolan? Klarar barnen att sitta still och lyssna på läraren under en genomgång till exempel? Hamnar de ofta i bråk med varandra, eller med andra barn, under rasterna? Kort sagt så undrar jag om de beteenden som frestar på ditt tålamod även visar sig utanför hemmet.

För att kunna ge individanpassade, konkreta råd skulle jag behöva veta mer om hur barnen fungerar rent allmänt och mer om vad som specifikt händer mellan dig och barnen i de situationer då det förekommer tjat och bråk.

Utifrån det du skriver låter det som att du gör mycket rätt som förälder, eftersom du verkar utgå ifrån generella, forskningsbaserade råd om att jobba med positiv förstärkning. Du fokuserar på att ge positiv uppmärksamhet till de beteenden som du uppskattar (till exempel att barnen sitter lugnt vid matbordet och samtalar om hur dagen har varit) och du undviker att skälla och bestraffa barnen när de ägnar sig åt mindre önskvärda beteenden. Dessutom ser du till att skapa utrymme för att kunna umgås på tu man hand med ett barn i taget.

Så hur har den negativa spiralen av tjat och bråk uppstått? Jag ser två tänkbara huvudhypoteser. Den ena är att dina förväntningar om vad barnen ska klara av inte motsvaras av deras förmågor. I så fall behöver kraven och förväntningarna justeras. Det kan också finnas anledning att fundera över om det går att göra några praktiska förändringar i vardagen som minskar risken för bråk och tjat. I matsituationen kan förväntningarna handla om hur länge man ska sitta vid bordet och hur still man måste sitta på stolen. Det praktiska kan handla om vem man sitter bredvid och hur nära man sitter varandra. Bara för att nämna några exempel.

Den andra hypotesen rör kommunikationen. Hur du pratar med barnen, vad du säger, vilket tonläge och kroppsspråk du använder dig av. När man känner sig maktlös, skäms och kanske även känner sig arg, ledsen och besviken, är det svårt att förmedla positiva och kärleksfulla budskap. Då når inte orden fram. Inte heller tas orden på allvar om man får beröm för minsta lilla man gör. Beröm och uppmuntran är tveklöst något bra, men de kan bli urvattnade om de används slentrianmässigt. Hur och varför berömmet ges har betydelse, men även när det är befogat och ärligt menat kan det feltolkas av mottagaren. Allt hänger med andra ord inte bara på sändaren av budskapet. Kommunikation involverar minst två parter och kan vara komplicerat.

En specifik sak som jag funderar över är din beskrivning av hur du utvärderar och kommenterar en lyckad måltidssituation. Jag tänker att det faktum att du lyssnar och visar intresse för vad dina barn har gjort under dagen räcker långt. Det i sig kan ge en positiv upplevelse och göra att barnen känner sig sedda och uppskattade. Måhända behöver du inte varje gång utvärdera och kommentera allt i detalj, för när du gör det tappar du fokus på här och nu. Du gör observationer och analyserar situationen, istället för att bara njuta av att ni har trevligt. Det kanske räcker att i slutet av måltiden säga något i stil med ”vad trevligt vi hade det under middagen idag”.

Att bli arg på sina barn är inget brott och absolut inget som är ovanligt. Däremot får man inte göra vad som helst när man är arg. Man får inte slå och heller inte kränka människor på något annat sätt. Att bestämt säga ifrån när någon beter sig illa är dock fullt tillåtet och ibland behöver vuxna sätta ner foten och påtala var gränsen går (på ett lugnt och bestämt sätt). Sedan är frågan var gränsen bör gå i det enskilda fallet. Tillbaka till era måltider. Vad är viktigt för dig som förälder och vad klarar barnen av? Känner du dig osäker på vad som är rimliga krav i just ert fall tycker jag att du ska konsultera någon. I många kommuner ordnar man föräldrautbildningar där man dels kan få konkreta råd och tips av en kursledare, och dels får chansen att utbyta tankar och erfarenheter med andra föräldrar. Ofta inser man då att man långtifrån är ensam om sina problem och känslor – och att man inte behöver skämmas.    

Vänligen