11/9/2018

Jag måste hålla saker hemliga för mamma

Jag är en helt vanlig, 22-årig person som har ett stabilt jobb med roliga arbetskamrater och skinn på näsan. Jag tränar och umgås med vänner, lever ett helt normalt liv som de flesta andra. Förra hösten gick jag i KBT på vårdcentralen, där jag gick c.a 3 gånger i månaden i ett halvår. Jag gick i KBT eftersom jag hade ett stressigt jobb med dåliga arbetsvillkor, befann mig i mitt första seriösa förhållande och hade samtidigt bestämt mig för att jobba som reseledare. Jag behövde gå till en professionell psykoterapeut för att få verktyg att arbeta med, i hur jag sorterar och hanterar mina känslor och tankar.

Då jag gick i KBT var en period med kaos i mitt huvud, jag grät nästan varje dag av olika orsaker och kände mig maktlös, nedstämd, var självmordsbenägen, såg ingen ljus framtid osv. Jag har en känsla som jag tror många i min ålder känner igen sig i, och det är att jag sitter fast. Jag vet inte vad jag vill plugga, och jag kan inte prata med min mamma om min plan i livet, för att jag i nuläget inte vet till 100% vad jag vill göra. Hon insisterar på att jag ska plugga, och jag har upprepade gånger sen studenten lovat henne att jag ska plugga. Jag tror anledningen är att hon själv aldrig studerade och ångrar det, hon vill inte se ett mönster i sina barn osv. Om jag t.ex berättar att jag vill plugga inom 2-3 år, så uttrycker hon sig på ett sätt som att hon vill ändra mina tankar kring det beslutet, och det tycker jag inte om. Det är mitt beslut, jag står fast vid det, varför stöttar hon mig inte i det?

Dessutom är jag en känslomänniska, stjärntecken kräfta (!), jag tar illa vid mig speciellt när min egen mamma uttrycker sig såhär. Jag testade henne en gång och sa "mamma, jag tänker studera till läkare" då tvivlade hon på mig och sa att jag inte kommer klara av det. Och där fick man en jävla diss av sin egen morsa, inte ens ett "åh vad kul, du vet att det kommer bli en utmaning, men jag hejar på dig!" inte. ens. en. tanke. Notera dock att jag har försökt prata med min mamma om hur jag tänker och känner kring kommentarerna hon lägger, men hon fortsätter ändå, vägrar lyssna och tar inte till sig. Hon har t.o.m sagt att jag är lättkränkt. Jag, alltså...

Det har gått så långt att jag idag känner att jag måste försvara mig och mina val från henne. Jag måste hålla saker hemliga, eftersom jag vet vad hon tycker är rätt och fel. Jag kan inte prata med henne om annat heller, som har med känslor och tankar att göra. Jag skulle säga att hon är en av anledningarna till att jag sökte mig till KBT från första början, när det började gå för långt. Så min fråga är: Vad kan jag göra åt det här? Hur ska jag berätta för henne att hon faktiskt gör mig riktigt jävla ledsen?


Psykolog Liria Ortiz svarar:

Låt mig säga det på en gång, jag tror att ditt dilemma är att du vill ha en väsentligt annorlunda mamma än den mamma som du har. Och jag tror att det klokaste du kan göra är att acceptera är att den mamman kommer du inte att få. Ibland fastnar vi i en föreställning om hur det borde vara, men om vi kan acceptera att det är som det är kan det bli till en befrielse. Vi slutar att vara så insnärjda i ett ältande om hur det borde vara, och kan på det sättet känslomässigt frikoppla oss, och släppa taget om något som närmast plågat oss så länge.


Visst, din mamma och du kan träna er i att kommunicera på ett bättre sätt som förebygger att ni så återkommande blir arga och ledsna på varandra, och att ni båda känner er missförstådda och inte sedda. Jag ska återkomma till det. Men det som jag tror avgör om du och din mamma ska få det bättre ihop är att du växlar perspektiv och försöker att alltmer förstå din mamma utifrån det du också är, inte bara hennes barn, utan också en vuxen kvinna.


Vad menar jag med det? Du skriver att du inte kan ”prata med henne om annat heller, som har att göra med känslor och tankar”.  Jag tror att det är två saker du kan göra kring detta. Den ena är att du accepterar att detta kan din mamma inte ge dig, trots att hon förmodligen älskar dig och vill dig väl. För hennes kärlek till dig finns ju där, även om det tar sig uttryck på ett sätt som ibland stör dig. Som att hon insisterar på att du ska plugga och avråder dig från att läsa till läkare. Vilket hur märkligt det än kan te sig kan vara din mammas sätt att visa kärlek för dig. Hon vill att du ska få ett bra liv, och inte utsättas för ett misslyckande. Omsorg och kärlek kan många gånger visas på de mest underliga sätt.


Möjligen är det så att din mamma är en orolig själ, och att det förklarar mycket av hennes beteende i förhållande till dig. Kanske du kan acceptera och förstå det om du lär känna henne, inte bara som mamma, utan som person med en livshistoria som präglat henne. Och också lättare se det kärleksfulla bakom det hon gör.

 

Det andra jag tror att du kan göra är att du funderar på, och gör tydligt för dig, vad din mamma ändå har för egenskaper som du uppskattar, och som är till hjälp och stöd för dig. För de finns nog där att hitta om du inte är så fokuserad på det som du är missnöjd med. Och låt det få en större plats er emellan, samtidigt som du kan undvika i viss mån det som inte fungerar er emellan. Välj till exempel att ha de samtal om ”känslor och tankar” som blir så problematiska när du försöker ha dem med din mamma, med andra personer som du har omkring dig.

 

Läs gärna boken av psykologen Anna Kåver ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans.”

 

Varma hälsningar och ta väl hand om dig