2018-11-26

Hur får jag min mamma att söka hjälp?

Min mamma är närmare 60 år och har inte haft det så lätt alla gånger i livet. Hon har noll självkänsla, lever sitt liv mycket genom mig och min syster, klarar inte av motgångar eller kritik utan att uppfattas som aggressiv. Hon har inte tagit hjälp att gå vidare efter skilsmässan från vår far för 9 år sedan.

Nu har hennes beteende börjat gå ut över jobbet pga att hennes kollegor ger henne kritik som hon inte kan ta. Så nu har hon blivit avstängd ifrån jobbet för att hon är otrevlig mot sina kollegor. Vi har både djup depression och bipolär typ 2 i släkten. Jag är själv bipolär och är övertygad om att min mamma har något liknande. Jag har flertalet gånger försökt att få min mamma att söka hjälp för att må bättre men enligt henne är det för dyrt och onödigt.

Nu har jag och min syster kommit till en punkt när vi inte längre vet hur vi ska försöka hjälpa henne. Hon behöver hjälp att må bättre, men hur får man någon som inte vill ha hjälp att söka hjälp?


Psykolog Liria Ortiz svarar:

En fråga som väcks är ju varför er mamma inte vill söka hjälp för de känslomässiga svårigheter som hon så uppenbart har, och som innebär så mycket svårigheter för henne. Svaren på den frågan avgör ganska långt hur du och din syster kan gå tillväga.

En möjlighet är att din mamma känner en stark olust inför att visa svaghet, och be om hjälp, särskilt för problem som kan tolkas som tecken på psykisk sjukdom. De diagnoser som du nämner, och som ”finns i släkten”, kan uppfattas som ett socialt stigma att ha. Och vad tror du, kan det vara så att din mamma har vuxit upp med familjehistorier om en psykiatri som varken gett tillräcklig hjälp eller uppträtt respektfullt? 

Bakom en argumentation för att inget behöver göras, eller kan bli till det bättre, som minimerar och bagatelliserar det omgivningen uppfattar som verkliga och ibland ganska akuta problem, kan ofta finnas en oro inför att behöva delta i något som skrämmer. Utifrån tidigare erfarenheter eller föreställningar som man har med sig från sin historia.

Vi människor har också ett stort behov av att själva hitta skälen till att göra saker, särskilt sådant som innebär en utmaning för oss. Och i en situation där vi tycker oss vara utsatta för övertalningsförsök eller ett socialt tryck, kan vi reagera på ett specifikt sätt, med psykologisk reaktans. Enkelt uttryckt innebär det att vi blir trotsiga, och mot våra egna intressen gör tvärtom till det andra vill av oss. Bara för att markera att vi inte vill bli styrda av andra. Är det något som du tror kan spela roll för din mammas avvisande hållning till er?

Som anhörig blir man mycket berörd när en nära och kär person far illa, och det får som konsekvens ibland att man drabbas av ett fenomen som heter omsorgsreflexen; man blir närmast överengagerad i problemet, argumenterar, och tappar emellanåt bort respekten för den andres rätt och behov att hitta skäl och välja.

Om du känner igen dig i detta, så tror jag att du och din syster kan överväga att göra så här:

1) erbjud din mamma att vara till stöd, och följa med om hon beslutar sig för att söka hjälp, men att du är fullt införstådd med att det är upp till henne att avgöra om det ska bli så

2) säg kanske också att du och din syster kan hjälpa till ekonomiskt om din mamma genuint oroar sig för kostnader (och ta reda vilken den blir, rimligen bör högkostnadsskyddet göra att kostnaden blir ganska måttlig)

3) tipsa din mamma om hemsidorna för Balans och IBIS, båda patientföreningar för personer med bipolär sjukdom. Som en möjlighet för din mamma att få en mer realistisk bild av vad en eventuell behandling kan innebära och

4) fråga kanske också din mamma vad hennes arbetsgivare kan erbjuda; i det läge som din mamma är i som avstängd från arbetet kan både utvecklingssamtal hos företagshälsovården vara aktuellt, och det kanske är lättare här för din mamma att börja här än att söka hjälp inom psykiatrin. För frågor om till exempel psykologhjälp lär nog dyka upp i sådana samtal.

Varma hälsningar