Min stora kärlek vill inte lämna sin fru
För två år sedan bestämde jag mig för att lämna en relation som jag levt i i drygt 20 år. Vi har fått två barn och hade hus. Problemet var att han utsatte mig för psykisk misshandel under alla år. Detta såg jag inte, eller ville inte se, förrän jag på jobbet inledde en relation med en nära kollega som fick mig att se att det finns något annat. Givetvis är han gift.
Denna man är helt fantastisk. Han har hela tiden stöttat, hjälpt, tröstat, pushat mm. Han är den enda som skickar sms på kvällen/helgen och frågar hur det går och hur jag mår. Men han är som sagt var gift och har sagt att han inte vill lämna. Jag tror att han vill, men inte vågar. Jag märker att hans känslor för mig är oerhört starka.
Hans fru har konfronterat honom och då ville han ändå fortsätta relationen med mig. Han har det sannolikt inte så bra hemma, vilket jag förstått mellan raderna. De stunderna vi får tillsammans är underbara. Har aldrig känt/upplevt något liknande någonsin med någon annan. Strax innan jul förra året sa jag ifrån och sa att jag inte orkade dela honom med någon annan längre. Det gör för ont. Så dåligt som han mådde då var fruktansvärt att se. Jag mådde också skit.
Det hela slutade med att vi återupptog vår kärleksrelation och bådas mående förbättrades. Nu har det gått några månader och våren/sommaren närmar sig och jag tycker det är skitjobbigt. Jag vet att han kommer att åka ut till stugan på helgerna och där finns det inte plats för mig. Jag älskar den här mannen och det vet han om. Dock finns känslan där att han utnyttjar mig.
Hur ska jag göra för att orka lämna honom och stå fast vid mitt beslut? Hur ska jag orka leva utan honom och det han ger mig? Jag har det fortfarande tufft efter skilsmässan och mår inte alltid så bra. Inte mina två barn heller. Jag känner mig vilsen. Mina känslor för den här mannen är så starka.
Psykolog Anna Bennich Karlstedt
Ja, du beskriver en riktigt svår situation. En förälskelse mellan två människor är ju så makalöst stark och kraftfull.
Några saker är lite extra försvårande för dig. När kärlek också är helande, läkande och ett stort stöd under och efter en riktigt svår tid blir den ju ännu viktigare. Känslan är att den är närmast omöjlig att vara utan. Försvårande är också det faktum att den enda som kan få dig att må bra när du mår dåligt, är han. Ingen annan tröst eller ångestlindring är i närheten så effektiv.
När ni t ex bröt kontakten och mådde sådär dåligt kunde ingen vän, ingen promenad, ingen helgresa, inga barnkramar, inget glas vin, ingen Netflix-serie, ingenting, vara så balsamlikt lindrande som återföreningen med honom. Bara han kan ta bort smärtan! Problemet är att han bara kan det i stunden. På lite längre sikt hamnar du i ångest och smärta ändå. Av er nuvarande, för dig väldigt tärande, situation. Samma person som ger dig kärlek, lindring, tröst, är också den som skapar oro, sorg, förtvivlan.
En tanke jag får när jag tänker på dig och de två kärleksrelationerna du beskriver, liksom tittar på dem utifrån, är att trots att det är två på många sätt olika män så har de åtminstone en sak gemensamt. Båda relationerna får dig faktiskt att må psykiskt dåligt. I båda relationerna tycks ditt bästa vara satt åt sidan. På olika sätt förstås, men ändå. Konsekvensen är densamma. Du får inte det du behöver för att kunna känna dig trygg och må bra i relationen.
Den senare innehåller visserligen både och (kanske gjorde din långa relation det också?). Du kastas mellan himmel och helvete. Himlen är så svår att vara utan. Men om du på längre sikt vill ha en relation där du är viktigast för din partner, en relation som är sund och där du tryggt kan vila, då behöver du klippa den här relationen och ta dig vidare.
Det gör ont, ondast, att göra det. Det vet ju du om någon som har försökt en gång redan. Men antingen gör det ont nu och en tid framöver. Eller så har du det som nu, kast mellan de underbara smulorna som kastas åt dig och sedan helvetesgapet när de är på landet och du är ensam och väntar. Och så gör det ont sen, senare, när du sannolikt ändå måste bryta relationen. Med en man som uppenbarligen inte vill lämna sin fru. Det är det här han kan erbjuda. Det har han både sagt och visat.
Han mådde uppenbarligen också mycket dåligt när du bröt upp den senaste gången. Ibland kan ju en sådan sak få någon som varit ambivalent eller rädd att fatta stora svåra beslut, att vakna till. Om han mådde så dåligt av att vara utan dig så kanske han skulle inse att han behöver lämna sitt äktenskap. Han gjorde dock inte det. Sannolikheten att han gör det är alltså mycket, mycket liten. Han vill ha både och. Men får han inte det så stannar han kvar med sin fru. Min oro är att det plötsligt har gått tre år till och du står på samma plats, samma olycksaliga position som idag. Då kanske det inte bara gör ont, ondast, då kanske du måste dras med en massa ilska och bitterhet också. Över åren du kanske känner att du kastade bort. Jag hoppas du hittar styrkan före dess.
Du frågar hur du ska orka vara utan den här relationen. Ja, i början så orkar man ju knappt det. Det är kanske steg ett, att inse att nu börjar en kamp som kommer vara riktigt tuff. Du om någon vet ju. Saknaden kan ju slita en itu, nästan. Sorgen är tung. Varje dag känns grå och lång att ta sig igenom. En sak som lindrar är tid. Med tiden kommer det inte längre kännas så tungt. Att hålla fast vid det, tiden, kan också vara ett sätt att orka vidare framåt. Varje dag som du bockar av i sorgen och saknaden är ändå en dag närmare bättre mående.
Under tiden som du väntar på att sorg och saknad ska lätta behöver du se till att ta hand om dig så gott det bara går. Ge dig själv lite lediga stunder ifrån det tunga genom att träffa någon riktigt fin vän, se en spännande film, gör en picknick med barnen, unna dig något du tycker om (en sak eller upplevelse), ta ett bad, se en serie som kan fånga uppmärksamheten lite, gå ut och dansa, lyssna på hög musik, laga god mat. Finns det krav och måsten runt dig i vardagen som känns extra tunga, kan du ta bort något/dra ner på något/be om hjälp med något? Och mellan varven, sörj. Linda en filt runt dig i soffan, gråt, vila i det sorgsna, drick en kopp tröstande te, ring någon som kan stryka dig över håret och påminna om att det blir bättre sen.
Lägg också märke till de stunder som faktiskt känns lite bättre. För då och då kommer du sannolikt kunna känna dig lite gladare. Inte från en dag till en annan, utan liksom en långsam rörelse mot bättre stunder. Om du tycker det är alldeles för tungt och ensamt och du inte märker någon skillnad i ditt mående trots att det gått lång tid så kan du behöva stöd i processen. Vänd dig till din vårdcentral, beskriv ditt mående och be om en remiss till en psykolog.
Kanske kan du också försöka hämta kraft i det faktum att du är värd att få leva i en relation som är jämlik, sund och där du inte är nummer två. Det kommer ju inte öppnas några möjligheter till det så länge du stannar i den här relationen. På lång sikt har du säkert det att se fram emot, också.
Varmaste lycka till
