Otillräcklig och hjälplös som make och pappa
Min fru har sen ca 2 år tillbaka äntligen börjat bearbeta sin barndom tillsammans med psykolog och stödgrupp för andra som varit utsatta för sexuella övergrepp inom familjen. Vad hon minns utsattes hon för detta mellan 6 och 16 års ålder. Detta har tidigare under våra 15 år tillsammans kommit upp till ytan då och då och självklart har hon mått dåligt under kortare perioder men sedan har hon trängt undan det igen.
Jag har hjälpt, stöttat och försökt få henne att tala med nån om detta men inte lyckats. Vi gifte oss för 2 år sen och först efter det har hon känt sig redo, jag är jättestolt över henne och otroligt imponerad att hon klarat av att konfrontera familj och förövare angående detta tillsammans med mig och psykolog så långt senare. Till följd av detta har de senaste 2 åren varit otroligt jobbiga och krävande för oss som familj men framför allt för min fru förstås som jobbar med att bearbeta minnen och känslor som sedan länge vart begravda.
Vårt samliv som äkta makar har av förståliga skäl strandat helt och jag vill inte pusha min fru genom att ta upp det utan tänker att det kommer tillbaka hoppas jag men sex är elefanten i rummet som vi inte talar om för jag orkar helt enkelt inte med ett bakslag till så vi talar inte om det även om jag saknar det något otroligt. Mitt liv som partner har varit att vara stöd och ta hand om min fru och våra tre ovetande barn genom detta.
Min fru mår bättre och går fortsatt hos psykolog och stödgrupp men har kommit tillbaka i arbete efter flera års sjukskrivning. Samtidigt har min kropp tagit slut och jag har kraschat, är orkeslös, kommer inte ur sängen och fungerar dåligt mentalt. Utbränd av att under flera år ha ignorerat mig själv för att kunna vara stark för frun och familjen och hålla ihop allt runt om. Jag är hemma sjukskriven och kämpar med psykolog och läkare för att komma tillbaka så fort som möjligt.
Som om det inte vore nog för vår familj så har även vår son på 10 år börjat få regelbundna panikångestattacker och nu vår dotter på 13 år också, samtal med läkare och psykolog säger att det troligen handlar om GAD som väl betyder typ att vårt psykiska mående som föräldrar "smittar av sig" till barnen? Vi vill ju skydda våra barn så Barnen vet inget om vad som hände under mammas barndom utan vi har sagt att hon bearbetar något, men inte exakt vad. Den enda i familjen som ännu inte visar några tydliga tydliga tecken på att må psykiskt dåligt är vår 4-åriga pojk.
Hur kommer vi som familj ut ur denna mörka spiral, tillbaka till att bli den lyckliga familjen vi egentligen är? Vi har så mycket kärlek för varandra allihop men just nu är vi helt vilse. Vad gör vi?! Känner mig så grymt otillräcklig och hjälplös som make och pappa..
Psykolog Therese Anderbro svarar:
Du och din familj har haft en väldigt tuff tid de senaste åren med allt som din fru har gått igenom och bearbetat. Du har dragit ett tungt lass och gjort ett fantastiskt jobb i att stötta henne låter det som. Nu när din fru börjar må bättre så har din energi av förklarliga skäl tagit slut och din kropp säger ifrån på flera sätt, både fysiskt och mentalt. Att två av era barn i det läget börjar må dåligt och får ångest är förstås fruktansvärt jobbigt. Du skulle behöva fokusera på dig själv, se till att få återhämtning men istället hamnar du i en massa oro för dina barn och för hur du ska orka hjälpa och stötta dem, samtidigt som du också oroar dig över relationen med din fru.
Det låter också som att du har en hel del skuldkänslor och tänker att din frus och ditt mående har orsakat barnens ångest. Visst är det så att barn märker om föräldrar mår dåligt och kan påverkas negativt av det. Därför är det bra att göra som ni har gjort, ge dem en förklaring till din frus mående utan att gå in på saker som kan vara skrämmande eller svåra att förstå för barn. Så där tycker jag att ni har gjort rätt.
Trots detta mår era två äldsta barn dåligt och har ångest. Det kan vara kopplat till er familjesituation, men behöver inte vara det. Det viktiga i denna situation tänker jag är att ni faktiskt har sökt hjälp och fått kontakt med psykolog och läkare. Ni har tagit hjälp med en situation ni inte klarar av att lösa själva. Det tänker jag är tecken på gott föräldraskap. Jag tycker därför att ni ska prata med de psykologer era barn har träffat och ha en dialog om det kan vara så att det att barnens ångest är kopplad till familjesituationen. Jag tänker att det skulle kunna vara så att barnen funderar väldigt mycket på vad det är din fru har varit med om och har en massa oro över detta och även över ditt mående, men inte vågar fråga er. Om det är så kan ni få hjälp av psykologerna i hur ni kan prata med era barn på ett sätt som blir begripligt för dem.
Vad mer kan ni göra för att ta er ur det här och hitta tillbaka till hur det var förut? Jag tänker att det kan vara hjälpsamt att ta en dag i taget och att försöka att inte fastna i vare sig oro för framtiden eller grubbla över det som har hänt. Det är annars lätt att göra det när man har det svårt. Se om du kan försöka ha medkänsla med dig själv i denna svåra situation och se att du faktiskt har gjort det du har kunnat för din fru och dina barn och det bästa du kan göra nu är att ta hand om dig själv genom att fortsätta jobba med din återhämtning.
Det låter som att ni i grunden har starka band till varandra i familjen, att det finns mycket kärlek och omtanke mellan er. Det tänker jag är väldigt bra förutsättningar för att ni ska kunna ta er igenom den här svåra tiden. Se om ni mitt i allt detta jobbiga ändå kan fokusera på det som fungerar bra i er familj. Försök att göra trevliga saker tillsammans. Det är ännu viktigare i tuffa tider att ta de tillfällen som finns att göra något tillsammans. Det behöver inte vara något stort utan kan handla om att spela ett spel, äta middag tillsammans eller andra saker som ni som familj brukar ägna er åt. Även om ni inte har lust, försök att gå emot den känslan och gör något som ni tidigare gillat. Att gå emot sin känsla kan många gånger vara väldigt hjälpsamt i att bryta nedstämdhet och oro.
Här kan du läsa mer om:
Vänliga hälsningar,
