9/7/2018

Min mamma har gjort mig illa hela livet

Jag har en mamma som jag känner har gjort mig väldigt illa. Detta påverkar mig varje dag. När jag var barn var jag det svarta fåret i min familj och jag trodde att jag var värdelös tills för några år sedan. Jag är nu över 40 år med egen familj men det plågar mig så att ha en mamma som inte bryr sig om mig. Min mamma brukade hota att ta livet av sig när jag var liten och sade att det var mitt fel.

En gång lämnade hon mig i flera dagar och jag visste inte om hon var död eller skadad. När jag efterår frågade varför fick jag höra att det var för att jag var så hemsk. Hon var arg ofta och jag blev smiskad på rumpan, utslängd i trapphuset eller injagad på mitt rum där jag snabbt ställde en möbel så hon inte kunde komma in.

Relationen nu har inte blivit bättre. Hennes åsikter svänger kraftigt. Ena dagen vill hon stötta och hjälpa och nästa dag är hon arg att hon hjälpt till och skuldbelägger. Jag kan aldrig säga till henne när hon varit orättvis, då skriker hon framför barnen, hotar med självmord och svarar inte i telefon eller mejl. När jag säger att hon gör mig illa säger hon att det är jag som är elak mot henne och att jag har en psykisk störning.

Jag brukar bli fruktansvärt ledsen när hon tar avstånd från mig efter att jag har berättat att hon gör mig illa och då brukar jag skriva fula saker, tex att hon är ett svin och en hemsk kärring. Detta tycker hon är mycket värre än det hon gör och förminskar det hon gör. Hon brukar ofta inte alls kommentera vad hon gjort och ber aldrig om ursäkt. Hon har dessutom pratat illa om mig till släktingar som nu inte vill ha med mig att göra. Det är jobbigt att träffa släkt och hennes vänninor på stan för jag vet inte hur deras reaktion kommer att bli när de ser mig. Allt detta äter upp mig. Ingen ser tyvärr mig och ingen har någonsin försvarat mig.


Psykolog Liria Ortiz svarar:

En av de mest smärtsamma erfarenheter som vi kan uppleva är när vi börjar förstå att vår mamma är oförmögen att ge oss det som vi förväntar oss av en mamma; att trösta och vara tillhands, att förstå vad vi känner och behöver, att vara varm och generös, och vara den som alltid skyddar oss. Kanske hon är oförmögen  att älska oss på det sätt som vi behöver på grund av psykisk ohälsa, eller en egen svår livssituation – med växande vuxenhet kan vi alltmer förstå sådant, och ibland till och med ha en viss förståelse – men oavsett vilket gör det oss mycket ont. Vanligt är att känna en stor skam över att vara oälskad, och skam är en svår känsla av leva med.

Att födas är ju en form av lotteri; vi väljer inte våra föräldrar. De flesta mammor och pappor klarar av att vara kärleksfulla och en trygg bas. En del föräldrar har massor av tålamod, och ser ett barns behov, och sätter det främst, trots egna problem och ibland både sociala och ekonomiska svårigheter. Andra föräldrar klarar det sämre. Och den uppväxt som blir resultatet sätter sina spår! Du skriver att ”allt detta äter upp dig”. Så blir det ofta; vuxna med erfarenhet av en uppväxt där de känt sig oälskade, har ofta en sträng och kritisk inre röst som säger att ”Det måste ändå vara något fel på mig”. Trots att de förnuftsmässigt inser att de inte är dåliga eller värdelösa människor, utan problemet fanns hos föräldern, så känner de sig sådana.

Du har en mamma som beter sig illa mot dig och du svarar tillbaka på samma sätt. Det är på alla sätt högst förståeligt, men det missgynnar dig. Du hamnar om och om igen i ett underläge, och du blir ledsen. För i allt som pågår är mitt intryck att du jagar efter bekräftelser från din mamma att hon trots allt älskar dig. Jag kanske utmanar dig nu, men kanske det är så att hon inte gör det, i varje fall inte på det sätt som du längtar efter, eller att hon av olika skäl inte kan uttrycka sin kärlek till dig. Jag tror att det bästa för dig är att du, hur smärtsamt det än är, accepterar att det nog kan vara så här. Det kan hjälpa dig att inte fortsätta att vara så känslomässigt insnärjd med din mamma, utan istället börja frikoppla dig alltmer från henne. Jag menar inte med det att du inte ska ha kontakt med henne, men att du begränsar den till en nivå som du finner hanterlig, och att du också kanske sätter upp regler för vad du tillåter av beteenden från din mamma.

När det gäller släkt och väninnor till din mamma, som du oroar dig för att träffa, så är mitt råd att vara trotsig och stolt. Gå med rak rygg. Vik inte ner blicken. Gör med andra ord tvärtom mot vad dina känslor säger dig. Du vet ju vad som är rätt och fel. Var aktiv, och upprätthåll kontakten med de släktingar som är viktiga för dig, hör av dig, träffas, och om det behövs, berätta din version av vad som pågår, men avkräv inte något ställningstagande. Bara det att de lyssnar på dig, och kom ihåg att många ser tydligare på vad som händer än vad vi anar.

Jag rekommenderar dig också att gå i psykoterapi; när ingen försvarar oss, eller ser oss behöver vi göra det själva, och det är faktiskt vad psykoterapi ibland kan handla om. Mitt förslag är att du hittar en legitimerad psykoterapeut eller en legitimerad psykoterapeut som kan erbjuda dig en terapi som heter CFT, eller Compassionsfokuserad terapi. Det är en terapiform som är utvecklad under de senaste åren för att hjälpa människor som bär på en stark inte otrygghet. ”Compassion” kan översättas med medkänsla, och i det här sammanhanget handlar det om att utveckla en större medkänsla med sig själv. Människor som har svårt att känna inre värme och vänlighet mot sig själva har ofta fått för lite uppmuntran och trygghet från sina föräldrar, eller från andra viktiga personer senare i livet. Den grundläggande fråga som ställs i en psykoterapi med den här inriktningen är ”Hur stöttar man sig själv?”

Och till sist ett lästips; läs gärna boken Jag och min mamma – om att hantera en viktig relation, som jag skrivit. Boken baseras på en enkät som jag gjorde om hur vuxna barn såg på sina relationer till sina mammor, och erbjuder konkreta verktyg för att hantera de besvärliga relationer sina mammor som vuxna barn inte sällan har

Varma hälsningar