Bipolär och vill förklara mig för mina barn

Psykolog Liv Svirsky svarar:

Att växa upp med en förälder som har en allvarlig psykisk sjukdom är naturligtvis något som påverkar barn och som kan väcka mycket frågor, funderingar och oro. Oro både för den sjuke föräldern och för en själv. Utifrån det tycker jag det är fint att höra att du idag mår så pass bra och att du är så mån om hur dina barn har det och hur ni kan tala med varandra om det som varit.

Jag tänker att det finns lite olika sätt att närma sig detta så jag ger några förslag och så får du välja vad du tror kan passa i just ditt och ert fall. En tanke jag får är att du skulle behöva tala med dina barns pappa om det här så att du får veta lite mer vad han och andra sagt till dem, Utifrån det kan ni tillsammans planera hur ni vill lägga upp samtalet med barnen för att det ska bli så bra som möjligt. Har ni en så pass bra kontakt att ni kan göra det? Eller skulle ni behöva hjälp till exempel via familjerådgivningen för att hitta ett bra sätt att nå varandra, i förstahand då för barnens skull?

En annan, eller kompletterande, väg att gå är ju att undersöka om det finns litteratur om bipolaritet som dina barn kanske skulle vilja läsa för att förstå mer om hur du mått och mår. Om du inte själv vet några sådana böcker föreslår jag att du hör med din läkare eller terapeut om de har förslag.

Det finns ju även en patientförening som heter Balans och som har som mål att erbjuda stöd till personer med affektiva sjukdomar. Kanske kan de ge dig tips på lämplig litteratur. Och kanske har de även grupper eller aktiviteter riktade just till barn vars föräldrar lider av affektiv sjukdom. Om du inte redan känner till föreningen skulle jag råda dig att kika på deras hemsida för att se om där finns något av intresse, www.balansriks.se.

Nu kan det ju vara så att dina barn befinner sig i en fas i sina liv eller i sin egen utveckling där de inte är redo för att ta det här samtalet med dig. Du skriver att de är tonåringar och det är ju för många en nog så intensiv och omvälvande period i livet. I så fall tänker jag att du kan tala om för dem att du finns där, att du gärna vill tala med dem och berätta för dem men också lyssna på deras frågor och funderingar och att ni tar det när de önskar. Om du kan vara tydlig med att du är redo när de önskar ger du dem en trygghet i vetskapen om att ämnet är talbart och att ni tar det i deras takt och utifrån deras behov.

Det finns ju en viss ärftlighet när det kommer till bipolär sjukdom och det låter som att du funderat även kring det eftersom du betonar att de lever sunda och trygga liv idag. Det är ju något som det är viktigt att barnen själva känner till så att de kan fortsätta att leva på sätt som är gynnsamt för dem. Men även det kan vara svårt att ta in som ung vuxen, att man eventuellt löper risk att utveckla en svår sjukdom, så även i det avseendet tänker jag att det är oerhört viktigt att de får det stöd de behöver, från sina föräldrar men också från vården om de skulle ha frågor de vill ha svar på.

Du avslutar ditt brev med en fråga om du ska tona ner din personlighet utifrån dina barns önskemål. Jag tolkar det som att du undrar om du ska avvakta med dessa samtal eftersom dina barn inte vill ha dem nu och jag återkommer då till det jag skrev tidigare, nämligen att jag tror det är klokt att du visar dem att samtalen är ok för dig, men att ni tar dem när de är redo och känner behov.

Finns det saker du gärna vill ha sagt till dem innan dess kan du fundera på att skriva brev till dem. Inte nödvändigtvis brev som du ger dem, utan i första hand brev du skriver för din egen skull, för att få formulera det du vill att de ska veta. Breven kan du spara till dess de vill läsa dem, men du kanske kan känna ett lugn i att ha fått skriva ner det som känns viktigt och vetskapen om att dina barn kommer få ta del av det längre fram.

Här kan du läsa mer om Bipolär sjukdom

Vänliga hälsningar,