2018-06-28
Min son vill bara bo hos pappa
Jag har två söner på 11 och 9 år. Jag och deras pappa separerade för ca 6 år sedan och har haft det lite upp och ner med att kunna vara vänner. Vi har dock haft ett familjerådslag nyligen och sedan dess har det fungerat bra med kommunikationen.
Jag har en ny partner sen två år tillbaka och han har två söner i samma ålder. Vi köpte hus i en annan by ca en kvart från där deras pappa bor och där jag även bodde innan. Deras pappa har också en ny partner sedan några år och de har ett gemensamt barn. Sen jag flyttade hit jag bor nu så har det dock blivit så att mina barn, främst den äldste, bara vill bo hos sin pappa i princip.
De är hos mig också, varannan vecka, men vill ofta stanna extra dagar hos sin pappa när det är dags att åka till mig, och jag säger aldrig nej till det. Dock blir jag ledsen varje gång för det känns som att jag håller på att missta kontakten med mina barn. Samtidigt förstår jag att de tycker det är både bekvämare och roligare för de att vara hos sin pappa då han bor precis mittemot deras skola och de har sin träning och sina kompisar där. De upplever att det är tråkigt att vara hos mig för de känner ingen här och att här finns inget att göra. De har ändå sina jämngamla kusiner precis granne med oss och de har fritt att cykla omkring och leka, spela boll och andra saker då vi bor lite på landet till. Men detta vill de inte.
Den enda gången de tycker om att komma till mig är när vi ska göra något speciellt som att åka och bada, bowla osv. Jag känner en enorm press på att vara de "till lags" och göra det roligt här för dem, men allt jag gör ratas. De vill heller inte ta med sig sina kompisar hem hit för att det ändå inte finns något här att göra. Vi har börjat diskutera om, den äldste iaf, ska vara hos mig bara varannan helg istället. Jag vill verkligen inte det, men jag tänker ju på min sons välbefinnande.
Sen har jag samtidigt inställningen att man inte alltid kan göra det som är det roligaste alltid och anser att de inte ens försöker hitta på något och ha roligt när de är här. Jag mår jätte dåligt av hela situationen och försöker som sagt med alla medel att göra de nöjda, vilket även påverkar relationen till min sambo då han tycker att jag borde bestämma mer och inte låta barnen bestämma var och när de ska vara hos mig och vad som ska göras för att de ska vara nöjda här.
Hans barn är jättenöjda med att vara hos oss och det är aldrig några problem. Vad tycker du om det hela? Kan det vara så att han är inne i en period just nu då han behöver vara hos sin pappa mer? Jag försöker att tänka på deras bästa i första hand men känslorna tar ibland över och jag blir ledsen av tanken att bara få ha de varannan helg.
När barnen var mindre var de mycket mammiga och vi hade en jättefin kontakt. Jag förstår ju också att barn utvecklas och hamnar i olika stadier i livet. Är barnen för små för att själv bestämma var de vill bo eller skulle det vara ett bra alternativ att låta dem bo mer hos sin pappa en period?
Just nu känns det inte som att jag har en naturlig kontakt med barnen längre då allt måste vara ett spel för gallerian för att de ska vilja vara hos mig och så ska det ju inte vara.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Den situation du beskriver delar du med många frånskilda föräldrar. Många upplever liksom du att den är väldigt knepig och de känner sig osäkra på hur den bäst ska hanteras. Det finns nog inget facit på vad som är rätt att göra utan lösningen är den som fungerar bäst för den aktuella familjen.
En sak som jag tror är viktig dock är att skilja mellan barnens önskan om aktiviteter och närhet till sina vänner och deras känslor för dig. Att de vill vara nära sina vänner behöver inte handla om något annat än precis just det. De är i en ålder när aktiviteter och kompisar blir allt mer intressant och många barn är måna om att kunna hänga med och inte missa saker som kompisarna gör. Att då bo på långt avstånd försvårar naturligtvis saken ur deras perspektiv och då föredrar de, om möjligheten finns, att bo nära.
I deras värld handlar det sannolikt inte ett dugg om dig eller hur nära relation ni har, jag skulle gissa att det är en helt annan fråga för dem, kanske till och med en de inte överhuvudtaget reflekterar över. Jag tror att om du också kan skilja på dessa saker så blir det hela mindre känslomässigt laddat för dig vilket i sin tur kan göra det mycket enklare för dig att hitta ett bra sätt att agera i denna situation.
Vissa föräldrar som flyttat en bit ifrån sina barns vardagsliv, vänner och aktiviteter löser det genom att skjutsa och hämta mycket. De skjutsar både sina egna barn och deras kompisar för att på det sättet underlätta umgänget. Kanske är det en möjlighet även för dig?
En annan lösning är att barnen bor mer hos den förälder de tycker bor bäst till och den förälder som bor en bit bort kommer på besök någon kväll i veckan för att upprätthålla tät kontakt. De dagar barnen är hos föräldern som bor en bit ifrån blir sedan mer dedikerade till familjeumgänge. På så sätt blir det mycket kvalitativt umgänge trots lite mindre i tid.
En sak som kan vara viktig att komma ihåg i detta sammanhang är att det inte är ovanligt att barns åsikter om var de önskar bo förändras med tiden. Först vill de bo mer hos den ena föräldern och sedan mer hos den andra. Vad som styr det kan variera men det kan handla om allt ifrån närhet till saker och längtan efter en viss förälder till ett behov av att bo hos den förälder som ger bäst stöd i studierna.
Vissa barn väljer också att bo längre intervall så att de slipper flytta så ofta. I takt med att barn blir äldre får de ofta mer inflytande över de här sakerna. De blir också mer geografiskt rörliga på egen hand då de kan resa själv både med kollektivtrafik och senare med till exempel el-cykel eller moped och då blir avstånd mindre viktigt.
Så, sammanfattningsvis skulle jag rekommendera att du inte ser dina barns önskan om att bo mer hos sin pappa som ett avståndstagande från dig eller något som behöver påverka er relation utan snarare som en önskan om närhet till andra saker. Kan ni hitta ett sätt att lösa det som fungerar för er alla är det bra men oavsett vilken lösning ni nu kommer fram till så kommer säkert både önskemålen och lösningarna att förändras över tid.
Och genom att vara lyhörd mot dina barn och deras behov och samtidigt signalera hur viktiga de är för dig och hur mån du är om dem gör du vad du kan för att ni ska ha en stabil och trygg relation som bär både nu och framåt.
Här kan du läsa mer om:
Vänliga hälsningar,
