5/25/2018

Jag är nära systemkollaps

Jag har under många år upplevt att jag lever på "lånad" tid. Med det menar jag att jag upplever det som att när som helst kommer jag hamna i ett läge där jag förstört alla mina relationer (såväl till vänner, bekanta och till arbetskamrater). Därutöver känner jag att gränsen är nära för att min fysiska hälsa, mitt psyke och min ekonomi kommer att rämna. Små motgångar i vardagen och i arbetet gör att jag mår så dåligt. Jag är välutbildad (forskarutbildad). Jag har en hög chefstjänst och jag har tre vuxna barn. De klarar sig fint i livet och deras framgångar gör mig glad, men jag känner ingen lycka.

Själv är jag, i mitt arbete, hyfsat duktig på det jag gör och får en del uppskattning ibland. Men, jag känner ingen som helst säkerhet i mitt arbete. Tvärtom är jag oftast ganska osäker och tvivlar på min förmåga. Ibland känns arbetet tillfredsställande, men arbetsglädje är knappast ett ord som beskriver min känsla för arbetet. Jag har mycket bra lön. Men, jag har nästan aldrig några pengar över. Jag har stora lån och jag kan inte se hur jag skulle kunna betala tillbaka dem under överskådlig tid.

Jag äger inget av större värde, förutom en bil. Pengar, eller snarare brist på pengar, stressar mig ofta. Jag har ingen kärlek och jag kan inte se hur jag skulle kunna få det. Det känns som att jag går runt och väntar på att någon plötsligt ska erbjuda mig kärlek. Jag vet att jag inte själv tar särskilt stora initiativ och kanske borde det, men jag är ganska säker på att misslyckas. Istället går jag och väntar och längtar efter någon att älska och som älskar mig. Men, det är som att jag någonstans har förlikat mig med tanken att det aldrig kommer att ske.

När det gäller sex upplever jag det som att längtan blir succesivt svagare. Ibland (särskilt när jag är bakis) tittar jag på nätporr. Det får mig dock att må dåligt, känna mig helt patetisk och ännu mer ensam. Jag är ofta ensam. Ensamheten är i något avseende självvald, därför att om relationer blir alltför nära så riskerar en tunn fasad av någon slags framgång i arbetslivet att rämna. Jag hatar dock ensamheten, samtidigt som jag är rädd för sällskap. Det är helt ologiskt.

Min bästa förklaring är att jag inte vill bli avslöjad med mitt förljugna yttre, dvs mitt professionella jag. Men, samtidigt tror jag att många människor runt mig förstår att jag inte mår så bra. Det som de förstår är dock bara en liten del. Jag vill inte visa mig i hela mitt misslyckande. Jag gömmer bristerna, tillkortakommandena och ohälsan så gott jag kan. Jag ser inget annat möjligt sätt att bete mig på.

Alkohol spelar en stor roll i mitt liv. Kanske alltför stor. Så gott som varje fredag dricker jag en flaska vin eller motsvarande mängd alkohol i öl. Då är jag själv. Kopplar av arbetsveckan, lyssnar på musik och kollar runt på sociala medier. Ibland är jag på afterwork och dricker mer än jag borde. Jag har funderat mycket på alkohol och huruvida det är det som är det grundläggande problemet hos mig. Det är klart att det är ett problem. Det är framför allt när jag är bakis som jag får tankar på självmord.

Men, det ska ställas mot att jag har ofta trevligt när jag dricker tillsammans med andra och att jag ofta mår bra när jag dricker i min ensamhet (men inte efteråt då). Det senare skäms jag mycket för. Jag berättar det inte för andra. Bakfulla dagar så tröstäter jag fet mat med mycket kolhydrater. Det är ett problem eftersom jag blir fetare och fetare med åren. Jag har ganska bra disciplin med maten under veckorna, men ibland spårar det ur då med. Särskilt på kvällarna, framför TVn.

Jag är inte superfet, men jag har säkert 25 kilos övervikt. Jag vill gå ner i vikt, men jag är ganska säker på att jag inte kommer att orka med det. Jag tänker ibland, och planerar för, att börja träna. Det blir dock aldrig av. Jag skulle känna mig vilsen och dum på ett gym. Förr sprang jag. Ibland en mil. Jag spelade innebandy och jag tänkte om mig själv som en person med ganska god kondition. Det är så långt ifrån hur jag tänker om mig själv idag. Jag blir äcklad när jag ser mig själv naken i spegeln.

Jag har egentligen inga intressen. Jag tittar mycket på TV. Jag har nog sett varenda serie av värde på Netflix och HBO. Det är knappast något jag är stolt över. Jag tycker inte om personen, den jag nu är, som sitter och kollar på serier. Jag tycker överhuvudtaget illa om det mesta hos mig själv. Ibland, som idag, kan jag tycka synd om den här personen. Misslyckad, utan något att se fram mot, som kommer att dö ensam och inte bli ihågkommen av någon. Om det inte skulle drabba mina barn så hårt skulle jag ta mitt liv. Även om de skulle glömma bort mig efter en tid ska ingen behöva bära att ens förälder tar livet av sig.

Jag blir snart 50 och tänker att jag fick några bra år i livet, när barnen var små. Jag tror att jag faktiskt var lycklig under några år då, även om mörkret inom mig låg och lurade då med. Någonstans visste jag att det jag tror var lycka skulle ta slut. Det är helt sant och jag minns att jag tänkte just så vid flera tillfällen, under de ljusa åren. Kanske är det fel det jag skrev om att det inte finns någon som har kärlek till mig och som jag kan ge kärlek. Det finns kärlek mellan mig och mina barn. Den kommer alltid finnas, men det är något annat än kärlek mellan två människor. Barnen är kanske också de som ser mörkret, tomheten och ensamheten hos mig tydligast. Det smärtar mig och jag skäms för att de ska tyngas med detta.

Mörkret kommer från min barndom och från min familj. Jag hade en despotisk och psykisk sjuk pappa som gjorde en klassresa för hela familjens räkning. Från arbetarklass till någon slags medelklass. Från betongförort till radhus, där ingen i familjen passade in. Äldre syskon med psykisk sjukdom och missbruk fanns den häxdryck som min familj utgjorde. Pappa tog sitt liv för ett antal år sedan. Just det är ett hinder för mig själv att ta mitt liv eftersom jag föraktar honom för det. Men, jag är inte säker på hur starkt hinder det kommer att vara, utifrån hur jag mår idag. Jag har succesivt brutit banden med dem. Jag önskar att jag hade gjort det tidigare och mer definitivt.

Mest önskar jag att jag fått lite annat med mig i bagaget än taskiga gener och sociala problem. Barndomen kan man ju inte ändra och man får ju inte välja den familj man föds in i. Man får helt enkelt gilla läget och göra det bästa av livet. Jag tror att jag har kämpat mer än de flesta. Åtminstone har jag gjort det ibland.

Jag var kanske lite illa ute i tonåren. Jag prövade droger och undersökte associalt leverne. Även om droger var spännande så var det livet inget för mig. Jag visste nog någonstans allt för väl hur det livet skulle arta sig. Jag valde bort det. Det är jag ganska säkert på. Men, kanske har jag haft tur, som råkade få så fina och fina år när barnen var små? Nu tycks i alla fall turen, om det är det jag haft, vara borta. Det var många år sedan som jag var lycklig och många år sedan livet var bra. Jag kämpar i alla fall på.

Det jag har gjort har givit framgång i jobbet, men det har inte givit någon mening åt livet. Mörkret där det asociala, ohälsosamma och destruktiva finns kryper på mig. Det finns där. Det har hela tiden funnits där. Jag har hållit det borta, men det är som att krafterna har försvunnit eller som att jag inte längre har rätt verktyg. Jag vet inte riktigt vad jag vill fråga. Men, mot bakgrund av min berättelse finns det hjälp och finns det, ärligt talat, hopp? Fet och håglös, självföraktande medelålders man som dricker osunt, har ekonomiska problem, självmordstankar och en taskig barndom. Jag har själv en viss dragning mot determinism, men hoppas så klart på att finna en annan väg (utan att bli religiös).


Psykolog Sofia Viotti svarar:

Jag vill börja med att säga att jag blir väldigt berörd av din historia. Du beskriver en tillvaro som låter väldigt kämpig för dig. Som kort svar på din fråga: Det finns hjälp och det finns hopp!

Du har mycket självtvivel och tankar och känslor av hopplöshet. Man kan ana i det du skriver att det har varit på det viset lite till och från i livet. Vi påverkas mycket av vår uppväxt och det är med de människor vi har runt oss när vi växer upp som vi får med oss en grundtrygghet, eller inte. Och det är med dem vi lär oss strategier att ta hand om svåra känslor och utmaningar i livet.

Sådana strategier kan handla om att kunna lugna sig själv, stötta sig själv på ett hjälpsamt sätt och ta hjälp och stöd av andra. Har vi inte med oss detta så riskerar vi att istället när vi mår dåligt känna skam, vilja isolera oss och ta till olika former av undvikanden – alkohol, TV-tittande, jobb, porr, tröstätande för att nämna några av de saker du tar upp. Och ju mer man ägnar sig åt detta ju sämre mår man. Det blir som en nedåtgående spiral som tillslut resulterar i ännu mer skam, självförakt, nedstämdhet, depression. Och när du väl är fast i det så skapas det ännu mer hopplöshet, självtvivel, undvikandebeteenden, och så vidare. 

Det låter som att det under rätt stor del av livet ändå har fungerat med jobb och med barnen, men att du ändå upplever att du har kämpat mycket och ”hållit borta” det mörka i dig. Sådant kan bli väldigt belastande och till slut kommer det som du säger ikapp en. Ofta kan det vara när det händer något extra jobbigt i livet. Det jag funderar över i ditt brev är att du inte nämner något om barnens mamma och hur er relation tog slut? Jag funderar på om det var där allt vände och blev jobbigare? Det är vanligt att om man redan har en grundläggande otrygghet så kan separationer ta extra hårt och leda till att sådan här negativa spiraler sätter igång.

Jag blir orolig över din upplevelse av att vara på bristningsgränsen och dina självmordstankar. Jag vill därför uppmana dig att söka hjälp på direkten. Du kan höra av dig till din vårdcentral där du kan få träffa psykolog, eller öppenvårdspsykiatrin. Skulle självmordstankarna börja kännas som att du kommer göra något så hör direkt av dig till akutpsykiatrin. Du kan även ringa stödlinjer som MIND.

Du är ännu ung och har så många år kvar att vända ditt liv. Med en psykolog eller psykoterapeut kan du få hjälp att bryta dessa negativa spiraler. För du ska veta att de tankar och känslor du har inte handlar om definitiva sanningar, utan de hänger ihop med att din hjärna är väldigt hotinställd för tillfället. Vi vet idag att hjärnan är formbar hela livet vilket gör att vi med hjälp kan få ett annat förhållningssätt till oss själva, kan gå från hopplöshet till upplevelser av hopp och börja skapa liv utifrån det vi vill och längtar efter. Du kan som vuxen få hjälp att lära dig strategier du inte har fått med dig som barn.

Du beskriver även att du har människor runt dig som ser hur du mår, men som du skäms inför och därför inte vill prata med. Det är ett vanlig mönster när man mår dåligt, men det som blir synd är att här finns ofta en stor resurs till att vända måendet. Genom att prata med andra, dela med sig, så kan upplevelsen av isolering och hopplöshet minska. Ofta kan man också få reda på att det finns andra som har känt på liknande sätt. För du ska veta att du verkligen inte är ensam.

Både ditt tvivel runt att hitta kärlek, uppleva dig bristfällig i jobbet, känna dig på bristningsgränsen i tillvaron och uppleva en stor hopplöshet är vanliga upplevelser hos människor – i alla åldrar och både hos kvinnor och män. Jag möter detta dagligen i mitt jobb som psykolog. 

Du har redan kommit en bit på vägen att vända ditt mående genom att du har skrivit detta brev, det är modigt av dig att ha satt ord på allt detta. Din insikt i hur du påverkats av din uppväxt, din förståelse för dina destruktiva mönster och din längan efter ett annat liv är en väldigt bra start. Nu behöver du ta nästa steg och söka hjälp både hos de människor du har runt dig och hos en psykolog eller psykoterapeut.

Vänliga hälsningar