4/20/2011

Jag känner mig annorlunda och har aldrig riktigt passat in

Hej, jag är till det yttre en vanlig kille på 31år.

Hela mitt liv har jag varit en grå mus. När jag går in i ett rum är det ingen som ser åt mig, när jag säger något är det ingen som bryr sig/lyssnar.

Jag har alltid varit den som tvingats vara med dom mindre "populära" på skolgården, den som inte fick vara med när de andra skulle iväg på bus och den som fick höra ett -"håll tyst" av dom tuffa killarna, de gånger jag sa något i klassrummet.

Jag har alltid haft en liten umgängeskräts och har bara ett fåtal kompisar nu som vuxen. Jag har alltid känt mig utanför i sociala sammanhang! Jag har heller aldrig umgåtts i stora sällskap.

Som liten beskrevs jag som lillgammal och jag föredrog att leka för mig själv. Jag kunde också sitta och fundera för mig själv långa stunder. Jag sökte aldrig aktivt umgänge, jag föredrog En bästis framför grupper av andra barn. När kompisar var hemma på besök längtade jag (oftast) innerst inne bara till att de skulle gå igen så jag kunde fortsätta med "mitt".

Jag upplever att andra ser mig som udda, men jag hittar inte nyckeln till hur jag ska vara och hur man småpratar avslappnat. Jag har svårt att se sammanhang och att "hänga med" i en rörlig miljö.. Att administrera saker är inte min grej.

Jag har alltid känt mig annorlunda och aldrig riktigt passat in.

Kan jag ha Aspergers syndrom? Jag känner mig så konstig i jämförelse med andra och vill ibland få någon typ av svar. Samtidigt är en långdragen utredning det sista jag vill va med om.


Jenny Klefbom svarar:

Som jag ser det kan man tolka ditt sparsamma sociala liv på flera sätt. Du tar själv upp att du som barn helst ville leka för dig själv. Du tycks aldrig riktigt ha trivts med att umgås i grupp, eller i sådana sammanhang som fester. När du tar upp saken på det sättet är det dina preferenser du beskriver, det vill säga att du själv har valt att ha det på det sättet.

Men du tar också upp saken ur en annan synvinkel. Du beskriver hur du aldrig har fått vara med, och hur du faktiskt har behandlats ganska kränkande av de elever i skolan som var tuffare och populärare än du. Det kan inte ha varit roligt att ständigt få höra ”håll tyst” av de killar som du kanske då i någon mån såg upp till och ville likna.

Så jag tänker att det blir viktigt att veta vad som var hönan och ägget i ditt liv. Började det med en självvald ensamhet, och att andra kanske uppfattade detta som avståndstagande från din sida vilket i sin tur ledde till att de inte släppte in dig. Eller var det precis tvärtom: Att du valde ett alltmer ensamt liv på grund av alla negativa erfarenheter av kompisliv som du samlade på dig under uppväxten.

Det går inte att diagnosticera någon via mail såhär, så jag kan inte uttala mig om huruvida du uppfyller någon diagnos. Det behövs dels personlig kontakt, men också mycket mer information för att kunna uttala sig om det. Men ett väldigt viktigt kriterium bakom de neuropsykiatriska diagnoserna (som Aspergers syndrom, AS, hör till) är att de ska innebära en funktionsnedsättning. Det räcker alltså inte med att man är en lite tillbakadragen person med få vänner för att man ska uppfylla kriterierna för AS.

Du tar förvisso upp även andra drag som man brukar förknippa med diagnosen, men de nämner inte så mycket om hur ditt liv ter sig i övrigt. Har du till exempel ett jobb som du klarar av att sköta, och har du tidigare klarat av dina studier med godkända betyg? Du beskriver att du har ett fåtal kompisar nu som vuxen, men är det något du i grunden trivs med? Och hur ser relationerna till dessa vänner ut; träffas ni bara en gång om året, eller håller ni regelbunden kontakt?

Vad jag menar är att viktigare än enstaka symtom är hur ditt liv ser ut i stort. Fungerar det? Och är du i stort nöjd med att ha det som du har det? Det är de viktigaste frågorna du bör ställa dig.

Om du svarar ”nej” på båda dessa frågor, tycker jag absolut att du ska söka vård, och en utredning ligger då nära till hands att börja med.

Svarar du däremot ”ja” på båda frågorna – ja, då finns det ju ingen anledning att gå igenom någon utredning. Jag vet inte varför du inte vill gå igenom en utredning, och vad du menar med långdragen. Kanske menar du att det är långa väntetider, och det stämmer på många håll i landet. Däremot brukar inte själva utredningen innefatta så mycket besvär för den som blir utredd. Man brukar träffa psykolog och läkare vid sammanlagt kanske 2-4 tillfällen. Inte mycket värre än i många andra vårdsammanhang. Inte heller brukar utredningen ta så lång tid när den väl kommer igång.

Om du känner att du vill gå igenom en utredning så är det till vuxenpsykiatrin du ska vända dig i första hand. Sen kan det se lite olika ut på olika håll i landet, men där kan man i så fall hänvisa dig vidare till rätt instans.

Med vänlig hälsning,