Vi ska flytta och vår 3-åring har blivit orolig
Vår snart 3,5 åriga dotter har senaste veckorna uttryckt en oro och ängslighet främst när det närmar sig läggdags. Hon drömmer nog mycket oroliga drömmar. Hon blir ledsen och vill inte sova. Det är en sån typ av gråt som hon liksom håller inom sig tills det brister. Troligtvis har detta att göra med att vi ska flytta snart.
I all välmening började vi ju prata om att flytta till hus (fr en liten lgh) när vi började titta på hus. Och för en tid sedan blev till slut ett radhus vårt. Vi har pratat en del om nya huset, hur hennes rum ska se ut och lekplatsen utanför tex. Nån gång för längre sedan har vi även nämnt tanken på att man kanske får börja ny förskola då. Hon har äntligen efter 1,5 år på förskola börjat tycka att det är riktigt roligt på förskolan och pratar om kompisar. Så min känsla är att hon kanske börjat förstå lite att det ska bli ny förskola, hon har t om i ett vredesmod pipt ut "Jag vill inte byta förskola":(
Så vi bestämde att vi slutar prata om flytten. Vi väntar tills när det börjar bli dags. Oron hänger kvar. Och det är väl kanske inte så konstigt. Men jag vet inte hur jag ska hantera den. Jag försöker få henne att förklara sina känslor, vad det är som gör henne ledsen. Men jag tror nog att jag pushar henne för hårt då. Hon kan väl troligtvis inte sätta ord på känslan.
Jag känner mig så handfallen när hon blir ledsen på kvällen, jag vet inte hur jag ska bemöta det. Känns som det kan bli fel hur jag än gör. Jag har på nåt sätt en idé om att vi inte ska lära ut att man inte får visa känslor och att vi inte ska trycka undan dem. Men det här får kanske lite annan effekt? Att vi förstärker hennes oro? Givetvis kramas vi och tröstar och sen somnar hon snabbt ändå. Men tar tacksamt emot lite handfasta tips på hur man bäst bemöter en lite ledsen och orolig unge.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
I ditt brev tar du upp lite olika frågeställningar, dels hur ni ska tala med er dotter om den förestående flytten och hantera hennes känslor kring den, dels hur man kanske mer allmänt kan bemöta ett litet barn som är ledset eller oroligt. Jag börjar med att svara på den första frågeställningen.
En flytt från en mindre bostad till en lite större är ju i många fall en positiv händelse men det är också en ganska stor omställning för alla inblandade. Man ska bekanta sig med allt det nya; nytt rum, ny plats för sängen och nya omgivningar. Man ska också lära sig att känna sig hemma på en ny plats samtidigt som det som hittills varit hemma plötsligt inte längre finns kvar.
För en del små barn går sådant väldigt smärtfritt. De lever i nuet, tar saker som de är och känner att det viktiga är den trygghet föräldern erbjuder. Andra kan reagera mer, med till exempel separationsångest och oro inför flytten och med saknad av det gamla och lite rotlöshet en tid efter att den väl är genomförd.
Om en flytt innebär ny förskola/skola och därmed nya pedagoger och vänner är bara det i sig en stor sak, för vissa barn kanske större än själva bostadsbytet. Förskolan är en plats där barn spenderar mycket tid och trivs barnet där blir det också en plats som är rolig och trygg. Du skriver att er dotter nyligen börjat trivas så kanske tillhör hon då den senare kategorin.
Du skriver också att ni nämnt för er dotter att det kan komma att bli ett förskolebyte men, om jag förstår ditt brev rätt, inte tydligt sagt till henne att det ska ske. Eftersom ni nämnt det för henne tror jag att det vore bra om ni var väldigt tydliga med henne så att hon vet vad som gäller, ska hon byta eller inte. Om hon inte säkert vet vad som ska ske kan det skapa en hel del funderingar och oro för henne.
När ni väl berättat för henne att hon faktiskt ska byta förskola kanske ni kan hjälpa henne att vänja sig vid tanken och hantera det genom att, om ni har möjlighet, besöka den nya förskolan innan start? Kanske åka förbi och titta på den? Hälsa på några av pedagogerna? Kanske kan ni läsa böcker om barn som flyttat eller tala om barn ni känner som flyttat? På så sätt kan ni få tillfälle att tala om ämnet och förhoppningsvis också hennes egna tankar och känslor om det.
Den andra delen i din fråga, hur man bäst bemöter ett barn som är ledset och oroligt är ju en stor fråga och det finns många sätt att göra det på som alla är bra. Hur man väljer att göra beror mycket på vilket barn det gäller och hur oron och ledsenheten yttrar sig. En del barn blir hjälpta av att tala om vad de tänker och känner, de kan formulera det, finna ett lugn i samtalet och sedan gå vidare. För dem är samtalet ofta mycket bra.
För andra blir pratandet mer av ett ältande som inte leder vidare utan där de själva känner sina egna känslor än mer för att de fokuserar på dem. Samtidigt får de mycket uppmärksamhet och närhet av föräldern, något som också upplevs som värdefullt. Här finns risken, vilket du ju också är inne på, att ältandet blir ett beteende som biter sig fast och som egentligen inte hjälper barnet utan snarare vidmakthåller problemet och dessutom kan bli ett problem i sig.
I det fallet kan det vara bättre att försöka hjälpa barnet att i stunden komma på andra tankar genom att avleda. Det betyder inte att man lär barnet att trycka undan känslor, snarare att man visar på olika sätt att hantera olika känslor i olika situationer. Det är kunskap som barnet behöver lära sig eftersom reglering av känslor är något som inte alltid är enkelt men som alla människor behöver kunna och tillämpa under livets gång.
Jag hoppas att de här råden är till viss hjälp för dig och att ni hittar ett sätt som fungerar för er dotter och er.
Vänliga hälsningar
