Tonårsdottern är elak mot sin sjuka mamma

Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Först vill jag bara ta upp, även om du säkert vet det, att det är normalt för 14-åringar att pendla väldigt i humöret. Förutom de rent psykologiska utmaningarna som det innebär att gå från barn till vuxen så befinner sig kroppen också i en rent kemisk turbulens. Många vuxna kvinnor vittnar om att de gör tokiga saker då de lider av PMS. Saker som de sedan ångrar djupt och nästan inte kan stå för. För en del tonårsflickor är puberteten som en lång period av PMS, och man får därför ursäkta en del under den här tiden. Men i det fall som du tar upp så finns det många andra faktorer som troligtvis också påverkar.

Först vill jag beröra att flickan är adopterad. Det man kanske främst tänker på när det gäller adopterade barn är att de kan ha utsatts för tidiga trauman inte minst till följd av separationen som de har varit med om. Där tänker man att desto tidigare adoptionen kommit till stånd, desto mindre risk för detta. I det här fallet hann flickan bli ett år innan adoptionen, vilket innebär att anknytningsmekanismerna var i full gång då livet plötsligt tog en helt ny vändning i och med att hon adopterades bort. Man kan fundera över hur det blir för någon som tidigare ”övergivits” och ställts inför ett definitivt uppbrott ifrån sin/sina primära vårdnadshavare, att återigen stå inför risken att förlora den man älskar och är beroende av.

En annan sak, som jag tycker att vi ibland underskattar, är hur det genetiska arvet påverkar. Ibland vet man lite om de biologiska föräldrarna och orsaken bakom att de adopterat bort sitt barn, ibland vet man ingenting. Men ett faktum – åtminstone i vissa länder – är att anledningen bakom adoptionen kan vara psykisk sjukdom hos de biologiska föräldrarna, vilken gör att de inte klarar av att ta hand om sitt barn. Inte bara våra upplevelser och tidigare erfarenheter påverkar, utan även genetiska faktorer spelar en avgörande roll för hur väl vi kan stå emot våra känslomässiga impulser, hur mycket våra känslor pendlar och om vi har tendenser till depressivitet eller ångest. Det kan alltså vara så att denna flicka är extra psykiskt sårbar eller känslig för stress och påfrestningar.

Din väninnas dotter har förstås haft en ofattbar tur som fått en mamma som så till den grad sätter sina egna behov åt sidan och försöker trygga sitt barn. Å andra sidan har hon haft en ofattbar otur som har en mamma som drabbas av en livshotande sjukdom när det ännu är många år kvar tills hon klarar sig själv och inte längre är beroende av sin mamma.

Ännu mer otur är det för dottern att hon – under den tid i livet när man har som allra störst behov av att få ”ta plats” med sina behov och sina känslor – hamnar i en bakbunden situation där allt annat än hänsyn och förståelse mot den som riskerar att dö är oacceptabla känslouttryck. Det är ju så begripligt att ni som står runt omkring denna familj reagerar på flickans okänslighet när hon ger sig på den som är så svårt sjuk.

Men ur flickans perspektiv kan jag tänka mig att hela situationen blir något av ett Moment 22, där mammans tillstånd kanske är det som väcker hennes känslor, men där konventionen gör det förbjudet för henne att visa dem. Kanske är det rent av hennes försök att behärska sig och sätta sig själv åt sidan under perioder som sedan leder till de oproportionerliga utbrotten då hon inte längre förmår att hålla känslorna inom sig. Kanske är hennes beteende i detta också något av en spegel av mamman, som i sitt allvarliga tillstånd orkar hålla ihop sig ibland, men inte alltid.

Det är ju nämligen så att både barn och vuxna, men i ännu högre grad barn, tenderar att ge utlopp för förtvivlan, sorg och oro i form av ilska. Tänk på föräldern som skriker och tar hårt i barnet som utsatt sig för något farligt. Tänk på den förtvivlade anhöriga som tar ut sin ilska på vårdpersonalen i sorgen över en avliden anhörig. Alla försöker vi hitta sätt att kanalisera våra svåra känslor. Alla försöker vi hitta förklaringar och ibland även syndabockar, helt enkelt för att den orättvisa verkligheten ibland är för svår att hantera känslomässigt.

Så vad ska familjen göra i denna svåra situation? Jag tycker att det låter som att mamman gör allt hon kan för att ge sin dotter så mycket kärlek och trygghet hon bara kan. Självklart måste hon ibland avlastas, för även en mammas behov måste få ta lite plats. Och man kan sätta gränser även för en förtvivlad tonåring, om man gör det på ett kärleksfullt sätt. Eventuellt kan flickan också behöva stöd utifrån. Det finns ofta kuratorer knutna till vårdavdelningar på sjukhus som kan ge bra stöd vid anhörigas sjukdom, men kurators- eller psykologhjälp går förstås att få även på annat håll, exempelvis via skolan eller primärvården.

Det viktigaste du som vän kan göra är att se på allt som händer som något naturligt i en situation där hela tillvaron skälver i sina grundvalar. Fördöm inte. Lägg inte skuld på någon. Det handlar om ett tillstånd där alla har väldigt stora behov, men där behoven, av trygghet och försäkringar, i nuläget inte kan tillgodoses. Om du vill hjälpa till så kan du alltid fråga om det finns något du kan göra, eller bara erbjuda dig att underlätta. Ofta är det små saker, som en fika, ett samtal eller hjälp med rent praktiska saker, som kan göra stor skillnad.