Min pappa vägrar söka hjälp - vi är utmattade
Hur kan jag få min pappa att inse att han behöver söka hjälp? Min pappa, 57 år, har mentala problem men vägrar inse det. Redan från 20 års ålder upplevde han obehagliga stunder, bl a mobbning, utfrysning mm. Fortfarande efter ca 40 år har han inte kunnat bearbeta något och både jag och min mamma är utmattade. Vi har inte den rätta erfarenheten eller verktygen för att hjälpa honom. Han skyller alltid ifrån sig.
Han är oerhört isolerad (av egen vilja), brukar sitta ensam och stirra på tak/golv/matta. Även när vi sitter i vardagsrummet märker vi hur han smyger i köket och pratar med sig själv eller objekt eller bara står där och stirrar nånstans. Så fort vi rör på oss i samma riktning springer han iväg. Antingen sover han mycket (hela dan förutom då han jobbar) eller sitter gärna framför datorn. Han uttrycker alltid att han är utmattad pga jobbet. Han äter mycket för att må bra och övertalar sig själv att så länge man äter så är det ett hälsosamt tecken.
Vi märker på hans ansiktsuttryck att något är fel, han visar ett uttryck för avsky men vi förstår inte varför. Det har inte hänt nåt. Vi frågar vad som är fel och så börjar han komma på ursäkter om att jobbet orsakar depression, eller att jag är orsaken till hans depression, vår granne, vädret... allt möjligt. Samtidigt inser jag att han kommer undan en allvarlig diskussion. Han har inga vänner. Han har i stort sett ingen kommunikation med någon släkting, inte ens mor eller syskon. Han får ofta humörsvängningar och på sistone även utbrott. Han lyckas vrida och vända på olika argument såsom det passar honom så att han framstår som offret och att vi har fel. I övrigt går han inte ofta ut från huset. Han tar inte hand om sig själv.
Generellt sett har han ett aggressivt inställning till mycket. Han har tidigare visat symtom på mentala problem som fått honom att helt och hållet tappa greppet och göra flera hälsoundersökningar. Ingen läkare kunde hitta något fel på honom, varken i Sverige eller utomlands. Även detta bortförklarar han genom att blanda in en massa känslor om hur hemskt det var. Jag lyssnar mycket noga på vad han säger och det är nästan alltid obehagliga tankar som han har. Han är väldigt ilsken och pratar om hämnd. Hur ond världen är och att Gud kommer att straffa alla.
Han får självmordstankar (det har han själv uttryckt) men tycker att det är normalt. Att bara för att han för stunden förmår bli av med dessa tankar så är allt bra igen. Men de återkommer ju. Både jag och min mor har gång på gång försökt resonera med honom. Antingen blir han ilsken eller så skrattar han och frågar mig varför jag förolämpar honom. Han tror att han lyckas sopa allt under mattan och att allt är bra igen. Men det känns otroligt hemskt att behöva se honom i detta tillstånd.
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Ditt brev är en påminnelse ännu en gång om vilka svåra avväganden som man kan ställas inför som anhörig till en nära person som har psykisk ohälsa. Ett återkommande dilemma är ofta att försöka hitta en rimlig balans mellan att vara lojal och visa omsorg, och att värna som sig själv, och de andra nära som påverkas, och att emellanåt också sätta gränser för vad man kan acceptera från den andre.
För det som förbryllar mig när jag läser din berättelse om hur dysfunktionellt din pappa beter sig hemma är att din pappa samtidigt arbetar. Handlar det om att din pappa ändå har förmåga att samla ihop sig och upprätthålla ett socialt accepterat fungerade under ganska många timmar varje dag? Om ditt svar på frågan är ja, det kan han, så blir min följdfråga om det inte är rimligt att han i större omfattning än idag använder sig av den förmågan även när han är tillsammans med din mamma och dig. Jag låter kanske sträng nu, men jag tror att det är rimligt att vi normaliserar hur vi som anhöriga ska relatera till en närstående som är psykiskt sjuk. Det behöver inte vara särskilt mycket annorlunda än hur vi beter oss och förväntar oss i andra nära relationer.
Eller med andra ord, jag tycker att det är högst rimligt att du och din mamma får ett mer respektfullt bemötande från din pappa. Jag kanske framstår som sträng nu, men jag skriver detta utifrån det intryck som jag får av ditt brev att din pappa uppenbart har mångåriga, ganska allvarliga och olösta känslomässiga problem, men att han inte är psykiskt sjuk i den meningen att han inte kan styra över sig själv.
Mitt råd är att du och din mamma träffar en familjeterapeut och berättar om er situation, och resonerar om hur ni kan kommunicera med din pappa på sätt som kan bryta det mönster som verkar ha utvecklats under flera år för hur din pappa beter sig hemma. Du märker att min utgångspunkt återigen är att din pappa har ett ansvar för hur han beter sig, trots sina känslomässiga problem, och att en rimlig hypotes kan vara att han förmodligen klarar av det ganska långt om han väljer att göra så.
Men visst är det nog också så att din pappa skulle må bättre av och kunna fungera bättre om han fick en behandling för sitt känslomässiga lidande. För det har han ju uppenbart. Du berättar om hans utbrott, hans svarta syn på livet, och återkommande självmordstankar. En adekvat behandling i din pappas fall behöver kanske både handla om psykoterapi och läkemedel. Du skriver också hur ”hemskt det är att se honom i det tillstånd som han är i”. Så en utredning av hans psykiska problem vore ett första steg.
Men problemet verkar vara att din pappa bara träffar läkare om han får resonera om sina svårigheter som uttryck för kroppslig ohälsa, och att det inte varit till någon hjälp då han tydligen är kroppslig frisk. Om detta har jag en undran, finns det någon läkare som din pappa har förtroende för som kan vara öppen för att resonera med din pappa om hans nedstämdhet och oro, som han ju medger att han har, på ett sätt som kan öppna upp för en behandling specifikt av de problemen?
Om det inte blir en förbättring, och din pappa faktiskt inte verkar klara av att ändra sitt beteende, och kanske till och med försämras, så tror jag att ni får överväga att kontakta en distriktsläkare där dina föräldrar bor, och ta upp frågan om din pappa kan behöva vårdas under tvång. Detta är reglerat i en lag som heter LPT, och det kan numera ske även i öppenvård. Du kan läsa mer om hur detta går till på nätet. Skäl till LPT-vård kan till exempel vara om en person mår så dåligt att hon eller han inte kan bedöma behovet av vård, eller som följd av sin psykiska störning kan komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Jag vill inte vara alarmistisk men det kan kanske vara klokt att ni har en etablerad kontakt och en känd rutin för hur ni snabbt kan få akut hjälp om din pappa försämras, eller för ett läge där ni helt enkelt blir alltmer rädda för vad som kan inträffa med tanke på det du berättar om din pappas ilska, prat om hämnd, utbrott, och återkommande självmordstankar.
Varma hälsningar
