Ska vår dotter tvingas leka med grannflickan?
Vi har en 8-årig dotter. Våra grannar har också en 8-årig dotter, och de går i samma klass. Ända sen de lärde känna varandra har de varit lite problem till och från. Vår grannes dotter har någon form av problem vad gäller sociala kontakter. Hon är väldigt intensiv och ofta stora utbrott när saker inte går hennes väg.
Då vår granne sen 5-årsåldern gärna vill vara med vår dotter har det blivit så att hon kommer över till oss mer eller mindre varje dag. Vår dotter är inte lika förtjust i detta, och ganska ofta blir det konflikter. Tyvärr har det nu blivit så att vår dotter inte känner att hon kan säga ifrån när hon inte vill leka utan att bli kallad ojust. Även föräldrarna har vid ett antal tillfällen kontaktat oss och menar att de inte kan acceptera att deras dotter inte får vara med att leka. Vi har också kört på den linjen, men inser nu att vi inte lyssnat på vår dotter alls i det här.
Hon känner sig trängd och mår dåligt av hela situationen. Bara för att vi råkar vara grannar så har det blivit att vår dotter aldrig kan leka med någon annan utan att vår granne kommer över. Om hon då försöker säga att hon inte vill leka har hon fått "skit" för det. Vi har försökt att prata med skolan, och de vill inte lägga sig i hur det är på fritiden. I skolan tycker de att det fungerar ok. Hur ska vi agera? När min dotter försökte förklara hur hon känner sig så sa hon så här:
Hon följer efter mig hela tiden. När jag går, då går hon. När jag stannar då stannar hon. HJÄLP!
Jenny Klefbom svarar:
Det är lätt att som förälder hamna snett i sin iver att det ska gå schysst till mellan barnen. Att alla ska få vara med tycker jag också är en rimlig inställning, i många situationer. Men inte i alla! I det här fallet så verkar situationen ha utvecklat sig så att grannflickans behov fullständigt har kommit att överskugga er egen dotters. Därför tycker jag att det är bra att ni kommit fram till att ni inte har lyssnat tillräckligt på henne i den här frågan. Inte nog med att hon dagligen tvingats leka med någon hon inte vill leka med, detta har också hindrat henne från att utveckla andra kompisrelationer, och att vara med dem hon tycker om och har utbyte av.
Man kan göra ett tankeexperiment och fundera över hur det skulle kännas att själv befinna sig i den här situationen. Och så lägga till att man i den här åldern är helt i händerna på vad de vuxna bestämmer, och kanske också på det viset att man är beroende av om de kan tänka sig att hämta och lämna för att man ska kunna träffa andra.
Det är tydligt att er dotter och grannflickan befinner sig på helt olika nivåer. Det din dotter beskriver är ju väldigt långt ifrån vad man skulle kalla för ett jämlikt förhållande. Det ter sig inte som att din dotter har något utbyte av relationen till flickan alls, utan att allt bygger på att hon ställer upp, tiger och lider. Och så ska det inte vara i kamratrelationer. I vissa sammanhang kan det vara rimligt att vara med grannflickan; exempelvis om man är en grupp som ska göra någonting tillsammans. Då vore det mer ojuste att inte låta henne följa med. Men i övrigt tycker jag att ni ska låta er flicka själv bestämma över vilka hon ska vara kompis med.
Det är jättesvårt för en vuxen att säga att man inte längre vill vara vän med någon. Och det är förstås ännu svårare för ett barn. I synnerhet när barnet är medvetet om vad ”kompisens” föräldrar har för åsikt i frågan. Jag tror därför att det i den situation som har uppstått är helt nödvändigt att ni föräldrar går in och hjälper er flicka. Ni behöver tala med grannflickans föräldrar om vad som gäller hädanefter. Det kommer inte bli något lätt samtal. De har ju uttryckt en tydlig åsikt: att de inte kan acceptera att deras dotter inte får leka med er dotter. Men detta är faktiskt en fråga de inte har någon bestämmanderätt över, eftersom den innefattar även er dotter.
Man kan aldrig bestämma att andra ska vara ens vän, ens barns vän, att andra ska ställa upp, eller någonting i den stilen. Bara det faktum att de har ställt sådana krav tycker jag är anmärkningsvärt. Det är att ha orimliga förväntningar på omvärldens skyldigheter. Jag tycker därför inte alls att ni behöver ha dåligt samvete över att ni nu säger ifrån. Det är inte ni som har en underlig inställning, det är grannarna.
När det gäller skolan så har de rätt i att de inte kan lägga sig i hur kamratrelationerna ser ut på fritiden. Däremot har skolan en skyldighet att se till barnens väl och ve under skoltid, även på det sociala planet. Om er dotter därför önskar hjälp med att freda sig i skolan, så är det något man kan ta upp med pedagogerna. Självklart bör man vara införstådd med att det är lite andra regler som gäller i skolan, men det räcker inte att skolan nöjer sig med sin egen bild: Att det fungerar okej. Det är er dotters upplevelse som räknas, och det är den de ska ha som utgångspunkt i hur de hanterar saken.
Med vänlig hälsning,
