Vår 9-åring samlar och gömmer skräp

Jenny Klefbom svarar:

Just i 9-års åldern är det vanligt att barn börjar ägna sig åt diverse tvångsmässiga beteenden. Det kan handla om beteenden som styrs av magiskt tänkande, som att hoppa på vissa gatubrunnar men absolut inte andra. Eller om ett ständigt ”ordnande” eller samlande. Vissa barn utvecklar ramsor som de absolut måste säga i vissa situationer, eller så skaffar de sig rigorösa ritualer kring exempelvis sänggåendet.

Det här är ju beteenden som man skulle betrakta med en viss undran om det var en vuxen som ägnade sig åt dem (utom kanske vissa accepterades saker som samlande). Men ingen höjer väl speciellt på ögonbrynen åt en 9-åring som måste springa en omväg för att hoppa på den åtråvärda K-brunnen?

Att göra på det här sättet betraktas alltså ofta som en lek, både av barnen själva och av föräldrar och andra vuxna. Och det är ofta den funktionen beteendena har också; att ha kul tillsammans, och kanske också svetsas samman med sina kompisar, som följer samma ”levnadsregler”. Om barnen däremot lider av beteendena, eller upplever att de helt har förlorat kontrollen över dem, är det en helt annan sak. För samtidigt som barn alltså kan göra så här på kul, så förekommer det också att barn utvecklar tankar, känslor och beteenden som är så allvarliga att de kräver behandling.

Av det du beskriver om din flicka är det med det här synsättet framförallt en sak som tyder på att just hon skulle behöva professionell hjälp, och det är att hon själv uttrycker en önskan om det. Sen låter det förstås inte heller så lustbetonat att det är just smuts och sopor som hon samlar på. Och jag hör inte heller att det här är något hon delar med någon kompis, så det verkar vara en ensam aktivitet.

Ett barn som har så svårt att stå emot sina irrationella impulser att hon börjar gråta om hon försöker, och som själv har en önskan om hjälp. Ja, hon måste få det! Helt oavsett vad problemen beror på, om de kommer att gå över av sig själva eller om de är en normal del av utvecklingen eller ej. Det är helt enkelt inte okej att låta henne lida i onödan. Och det är helt nödvändigt att visa henne att ni tar hennes lidande och önskemål på allvar.

Sök alltså en tid på BUP. Var tydliga med att det är er flicka som själv vill ha hjälp. Om det är för lång väntetid – för det är nämligen väldigt jobbigt för ett så här litet barn att gå omkring med alla de här känslorna – så kan ni också kontakta en privatpraktiserande barnpsykolog om ni har de ekonomiska möjligheterna. Vänd er då helst till någon som arbetar med kognitiv beteendeterapi.

Med vänlig hälsning,