Varför ljuger och överdriver min son om mig?
Jag är mamma till en kille som går i mellanstadiet. Han har varit mobbad mer eller mindre hela sin skoltid. Det är väldigt grova saker han varit med om, både vad gäller fysiskt våld mot honom av jämnåriga men också hur andra barn berättat för honom hur mycket de hatar honom t ex.
Min son är duktig i skolan, ser ut som vem som helst och är både humoristisk, lätt att tycka om och är lätt att bli vän med. Världens snällaste och goaste på alla sätt. Hans mobbing har nog mest bara "blivit". Hursomhelst. Det senaste halvåret har han mörkat vad som händer i skolan, han har ofta blivit sur på mig och tycker jag är tjatig och jobbig. Tex om jag säger att det är en dålig idé att inte knäppa jackan när det är 15 minusgrader, att han måste tvätta håret för att det är smutsigt, att han faktiskt är så stor nu att han gott kan ställa in sin disk i maskinen osv osv.
Han har också blivit tvärsur när jag frågat hur det varit i skolan, om han umgåtts med nån, om någon varit dum eller vad de gjorde på jympan. Jag ser mig själv som en medelsträng förälder. Tycker det är viktigt att han själv städar sitt rum, att han inte kan få allt han vill ha och att han får göra läxor före tv-spel osv. Jag har aldrig någonsin straffat honom på något sätt.
Jag är dock inte BARA en tråkig tjatmorsa, utan jag hittar på utflykter med min familj låter barnen få bestämma och ha åsikter om mycket, jag säger varje dag hur mycket jag älskar dem och har som motto att vi måste ha minst ett gapflabb om dagen.
För en månad sen fick jag ett telefonsamtal från soc där det framkommer att jag fått en orosanmälan på mig. Min son ska då ha sagt till en personal att jag inte ett är ett dugg snäll utan slagit honom sen han var sex år. Han insåg vad han sagt och tog tillbaka det genast och sa att det bara var ett påhitt. Han ska även vid tidigare tillfällen ha sagt att jag inte ger honom mat, att jag förbjuder honom att ha termobyxor och att jag skrikit åt honom att om det inte passar så kan han väl byta familj då.
Det blev ingen polisanmälan för det finns inget alls som tyder på att jag slagit honom, förutom det han sa (och tog tillbaka genast).
Till saken hör att han blivit kallad fetto i skolan och då vägrat äta mat hemma. Under hans täcke har jag hittat undangömt godis och chips istället. Han har också påstått till andra vuxna att han inte fått nåt att äta hemma.. Detta har vi pratat om tidigare och han har slutat upp med sina gömmor, börjat äta mat istället och slutat säga att han inte FÅR hemma.
I och med denna anmälan kom det upp hur illa det varit i skolan. Hur mycket stryk han får av jämnåriga och att de säger att de önskar att han dog. Jag fick veta att skolans personal diskuterar hur synd det är om min son men inte ingriper. Jag har ringt och ringt år ut och år in och KRÄVT att skolan ska lösa detta. Men inget händer. Ingen handlingsplan, ingenting. När jag i början på vårterminen frågat hur det är så säger alla i skolan att allt är mycket bättre när det snarare eskalerar.
Jag och hans pappa bestämde omedelbart att måttet är rågat och har nu bytt skola för vår son. Det har gjort att sonen nu blivit gladare och gladare för varje dag. Han är inte alls lika sur längre. Han vill umgås med mig, börjar prata med mig mer och mer om allt möjligt och han blir mer och mer sitt vanliga spralliga och härliga jag igen.
Jag tolkar detta som nåt slags rop på hjälp, det där han sagt om mig. Jag mest bara undrar varför? Varför slänger han just MIG under bussen? Han är trots allt snart elva år. Varför ljuger han så om hur hemsk jag är hemma? Vi är en trygg kärnfamilj som kämpat och kämpat så för honom och att han ska må bra. Jag har inte skuldbelagt honom för att vi nu måste gå på socmöten och fläka ut oss, men innerst inne så känner jag mig så besviken på honom att han säger så om mig.
Jag är så lycklig över att han mår bättre och bättre och börjat bygga relationer med jämnåriga som han saknat så länge. Men samtidigt gnager det i mig att han framställt mig som en förälder som klappar till honom och vägrar ge honom mat. Det är ju precis tvärtom! Är det vanligt att barn i den här åldern beter sig så här när de mår dåligt och har stort socialt behov?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Till att börja med vill jag säga att det är väldigt skönt att läsa att den fruktansvärda mobbing din son blivit utsatt för äntligen har upphört! Så skönt också att höra att ni så snabbt ser en positiv utveckling i hans mående och agerande och att han redan börjat knyta nya kontakter.
Samtidigt beskriver du en rad jobbiga händelser. Jobbiga för er alla och sannolikt åtminstone till viss del en följd av vad sonen varit utsatt för. Jag tänker att ett barn som blivit så utsatt under en så lång tid kan behöva ganska mycket hjälp att bearbeta allt det som hänt. Hjälp med att förhålla sig till det som varit och bearbeta minnen av hemska händelser han upplevt, men också hjälp med att gå vidare.
Många som genomlevt mobbing kan beskriva hur lång tid det tar och hur svårt det är att våga ha förtroende för folk igen. Jämnåriga har tidigare visat vad som kan ske, hur ska man då veta om man kan lita på andra jämnåriga även om de verkar justa? Och hur bygger man nytt förtroende för vuxna som finns i omgivningen, till exempel i skolan, när andra vuxna som vetat vad som hänt ändå inte ingripit? Om det kunde ske då, vad säger att det inte kan ske igen?
Har ni funderat på att låta din son få en psykologkontakt för att få hjälp att jobba med detta? Om inte tycker jag att ni ska göra det och också tala med honom om det. Känner han sig inte intresserad av eller redo för det just nu kanske det kan bli aktuellt längre fram, men i något skede tror jag det vore en mycket klok sak att göra.
En annan fråga du tar upp är de negativa saker som din son sagt om dig i olika sammanhang och som till slut lett till en orosanmälan till socialtjänsten. Varför han har valt att säga sådana saker är mycket svårt för mig att uttala mig om baserat enbart på det du skriver och jag vill ogärna ge mig in i spekulationer. Han är ju ett ganska litet barn med det lilla barnets bristande förmåga både att förstå betydelsen och inse konsekvenserna av sina handlingar.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att åtminstone försöka förstå varför han sagt de här sakerna för att utifrån det kunna avgöra om det är en signal på ett behov av hjälp som han har. Till att börja med skulle man behöva veta mer om i vilka situationer det skett liksom om vilka konsekvenser det fått och framför allt, vad din son själv anger som förklaring till sitt agerande.
Om ni väljer att inleda en psykologkontakt för honom kan han förhoppningsvis utveckla en tillit till den personen och då kan även de här sakerna få utrymme där. Kanske framkommer då ett samband mellan den mobbing han blivit utsatt för och hans agerande. Om inte, kan man på annat sätt försöka förstå vad det beror på.
Att vara förälder till ett mobbat barn är också oerhört tufft. Du vet hur dåligt han mått och vad han tvingats utstå och kanske har även ditt förtroende för andra vuxna fått sig en törn efter att du fått veta att skolpersonalen haft kännedom om mobbingen men ändå inte agerat. Att du nu själv känner och tänker som du gör, med en stark undran över varför din son sagt som han gjort, skulle jag också säga är högst naturligt.
Blandat med din omsorg för honom finns självklart en frustration över att han valt att säga de saker han sagt utifrån de konsekvenser det fått för dig och för er som familj. Skulle även du behöva en egen samtalskontakt för att bearbeta allt det som skett och alla dina känslor inför det?
Förhoppningsvis kan både du och din son få hjälp att lägga det som skett bakom er så att ni kan gå vidare utifrån de nya förutsättningar som nu finns.
