Jätterädd för döden

Jag är en tjej på 14 år som är jätterädd för döden. Jag har varit det några månader till och från. Ingen jag känner har dött utan min morfar och farmor och farfar dog innan jag föddes och jag har bara min mormor kvar nu men hon är snart 80 år och är jätterädd för att hon och mamma/ pappa ska dö.

Jag är också rädd för min egen död, att jag en dag inte kommer uppleva något igen känns hemskt. Just ordet aldrig ger mig panik, jag kommer aldrig mer få leva.


Psykolog Mathias Ortlieb svarar:

Tack för ditt brev. Vet du vad? Alla är rädda för döden. Ja, det kanske finns några som delvis tränat bort rädslan men jag tror att det inte finns någon mer mänsklig rädsla än just rädslan för döden. Men det finns olika nivåer av en rädsla, det finns människor som har en fobi för något, och det är en mycket stark rädsla som blir funktionshindrande. Att ha en funktionshindrande rädsla innebär att man över lång tid och i många situationer lider av rädslan och att det begränsar ens liv. Jag tror att rädslan för döden ofta kan vara något som kommer och går, ibland känner man en stark rädsla och ibland tänker man inte på det alls utan bara lever.

En tanke som ger mig tröst när jag blir rädd för döden är citat ”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.”.

Ofta tänker vi på döden som att man ligger i en mörk kista och inte finns men ändå finns på något sätt. Detta tror jag är en irrationell tanke som kan dyka upp när man är rädd. Sannolikt är det så att man inte känner något, inte ser något och inte upplever något när man är död. Man har inte ont, man är inte rädd och man saknar inget. Döden kan inte jämföras med något som finns i livet, ändå försöker vi med all vår tankekraft att förstå vad döden är.

Om man är religiös innebär döden något annat än om man inte tror på en gud, och jag tror att religion ibland kan hjälpa människor att inte känna så stor rädsla för döden. För oss som inte är religiösa tänker jag att döden kan fungera som en motivation till att leva lite bättre och lite mer. Att faktiskt göra sitt bästa och att må så bra man kan under den tid man har på jorden. Sedan bör det ju nämnas att vi faktiskt inte har en aning om vad som sker efter att vi gått bort, kanske får vi fler chanser i ett annat liv eller i ett annat universum, vem vet?

Jag tror att vi alla behöver hitta vårt egna förhållningssätt till döden men att prata om döden med andra och särskilt närstående tror jag kan ge ett gott stöd i det du beskriver. Jag tror att din panik kommer att gå över och det är inget sjukligt med att känna så, men jag vill inte att du ska vara själv i detta. Prata med dina föräldrar eller med en kompis, jag lovar dig att de har känt på ett liknande sätt eller att de faktiskt känner som du just nu i denna stund!

Ta hand om dig!