Min sambo vill inte träffa sitt barn
Jag och min sambo har varit tillsammans i några år och har en fantastisk relation. Varannan vecka bor mina två barn hos oss, vilket också fungerar bra.
Han är en väldigt engagerad pappa till sina två vuxna barn från sitt förra äktenskap. Precis innan vi träffades avslutade min sambo ett kortare förhållande med en kvinna som han beskriver som väldigt krävande och kontrollerande. Han bröt all kontakt med henne och ville aldrig ha något att göra med henne igen. När vi varit tillsammans ca ett halvår fick han veta att hon blivit gravid när de träffades och nu fött deras gemensamma barn. Han berättade detta direkt för mig, och det ledde inte till några konflikter eller problem mellan oss.
Problemet är att han skäms jättemycket för att han överhuvudtaget inledde en relation med den här kvinnan, och ännu mer för att han har barn tillsammans med henne. Det tog jättelång tid innan han berättade det för någon annan än mig. Dessutom står han fortfarande inte ut med tanken på att ha någon kontakt med henne. På grund av det här så har han inte tagit några initiativ till att få kontakt med sin dotter och vi pratar bara om det om jag tar upp det. Jag har inte velat ligga på för mycket utan velat ge honom tid att bearbeta känslorna kring faderskapet. Men samtidigt gnager det i mig att hans lilla dotter inte får någon möjlighet att få kontakt med sin pappa. Hon har ju ingen skuld till att hon kommit till världen utan sin pappas medgivande.
Jag är också orolig för att tiden ska gå och att min sambo ska må dåligt över att han förlorat möjligheten att få en relation till sin dotter. Han är medveten om hur jag känner och att han stoppar huvudet i sanden genom att inte göra något, men det stannar där. Han ger hela tiden sig själv ursäkter för att inte ta tag i det. Jag vill gärna hjälpa honom men vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag göra för att hjälpa honom att åtminstone försöka få kontakt med sitt barn?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
När jag läser ditt brev kan jag inte annat än hålla med dig i din åsikt om att det lilla barnet nog skulle må gott av att få möjlighet till en relation med sin biologiska pappa. Det är också fint att läsa om ditt engagemang i frågan, både för flickans och din sambos skull.
Mitt först råd skulle i det här läget vara att du verkligen talar med din man om hur du ser på situationen och hur du tänker om vikten av kontakt mellan din man och flickan, för bådas skull. Nu skriver du att du redan gjort det vilket naturligtvis är utmärkt, om än lite nedslående eftersom det inte tycks ha haft önskvärd effekt.
Hur mycket tror du hans ovilja att träffa flickan bottnar i att han då måste ta kontakt med hennes mamma, den kvinna han hade ett komplicerat förhållande till? Om det utgör det stora hindret för honom, finns det något sätt som du kan se som skulle kunna hjälpa honom förbi det? Finns det kanske någon annan anhörig till barnet, till exempel en mormor eller moster, som skulle kunna vara en gemensam kontaktperson och som din man kan ha kontakt med?
Du skriver också att han känner skam över att han inledde en relation med kvinnan i fråga. Tror du att den skammen är något han skulle behöva hjälp att bearbeta för att komma vidare? I så fall tänker jag att han kanske kan få hjälp i psykologisk behandling.
En annan fråga jag får när jag läser ditt brev är om din man talat med sina vuxna barn om den här situationen? Vet de att de har ett halvsyskon? Hur ställer de sig till det? Och till att träffa den lilla flickan? Om han har talat med dem, hur mycket tror du att deras reaktioner och åsikter påverkar honom? Vad tror du om att du initierar ett samtal mellan dig, de vuxna barnen och din sambo för att se vad det skulle kunna leda till?
Om det är så att din sambo inte talat med sina vuxna barn, hur skulle det då vara att till att börja med höra med honom om han kan tänka sig att göra det? Gissningsvis är de intresserade av att veta att de har ett halvsyskon och kanske kan deras reaktion vara viktig för din man och leda honom vidare.
Avslutningsvis, om det blir så att du inte når din man i denna fråga tänker jag tyvärr att du kanske blir tvungen att ge upp och acceptera att han inte vill. Du kan försöka, och har uppenbarligen redan försökt, att påverka honom, men kanske kommer du inte längre. Det kommer säkerligen kännas sorgligt och kanske även frustrerande för dig, men i slutänden är det ju ett beslut som han själv måste fatta och som du måste förhålla dig till även om du inte tycker att det är vad du helst hade önskat. I så fall kanske du i alla fall kan känna dig tillfreds med de försök du gjort, inte minst genom att skriva det här brevet.
Vänliga hälsningar
