Jag är bara ett tomt skal

På senaste tiden har jag haft väldigt svårt för att visa mina känslor, inte bara för andra utan för mig själv också. Det känns som att jag inte kan sätta ord på mina känslor.

Jag vet inte om jag är glad, ledsen, arg eller om jag egentligen bara är helt apatisk. Jag känner inte igen mig själv. Det är precis som om jag inte kommer ihåg hur man ska vara, hur man ska vara gentemot andra. Jag kommer inte ihåg hur det är att ha känslor. Jag känner dom men det känns inte rätt, dom känns inte äkta.

Jag vet inte hur det ska kännas egentligen. Jag kan gråta, skratta bli förbannad men jag vet inte varför. Det är precis som om att kroppen bara vet att det ska vara så för det har alltid varit så. Jag kan tillägga att jag vanligtvis annars är en väldigt sprallig tjej och oftast på bra humör. Men nu det senaste känner jag inte igen mig själv. Allt som har med känslor att göra kommer bara per automatik. Det finns en känsla som jag känner som är sann och det är oro. Annars känns det bara som att jag är ett tomt skal. Och det skrämmer mig.

Jag vill prata om det här med någon men jag vet inte hur och vart jag ska börja. Det är någon i mig som sätter stopp för det och jag inte beskriva vad det är. Det känns som att jg snart börjar bli galen och vet inte vad jag ska göra.


Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Det första som kommer till mig är att jag vill skänka dig lite lugn. Det är naturligt att bli rädd när man inte känner igen sig själv. Rädslan att man håller på att bli galen är inte ovanlig, men oftast obefogad. Vad betyder det ens? Du kanske skulle tänka den tanken hela vägen ut och reda ut vad du föreställer dig skulle kunna hända? Det låter som att du loopar på tankarna om dina känslor, och på så sätt förstärks oron. För lugn och ro i själen är närvaro och kontakt med kroppen en bra start, jag kommer till det lite senare.

Jag skulle behöva mer bakgrundsinformation för att kunna ha en mer uttalad idé om ditt tillstånd. Betrakta därför mitt svar som uppslag, från vilka du själv får bedöma dess rimlighet i just din situation. 

Mitt svar tar sin utgångspunkt i det att du säger att ditt känslotillstånd har ändrats, det har inte alltid varit så här. Om du reflekterar kring den senaste tiden i ditt liv, har något jobbigt hänt dig eller har du varit överbelastad under en längre tid? Vårt nervsystem behöver kontinuerlig återhämtning för att återställa balans och återuppbygga det som brutits ner av aktivitet. Om man en längre period driver på sig själv över kroppens förmågor, går emot vad man innerst inne vill och kör över kroppens signaler kommer den till slut slå bakut och se till så att den får den återhämtning den behöver. Då kan en period av känslomässig avstängdhet och ökad oro följa. Något senare kan en koncentrerad form av alla möjliga känslor och signaler från kroppen ge sig till känna. Då kan man bli rädd för sina reaktioner, känna sig förvirrad och uppleva att man inte känner igen sig själv.

Ett liknande tillstånd kan infinna sig i en kris. En kris kan följa som en konsekvens av att något plötsligt svårt hänt en, men också utvecklas mer subtilt i livets oundvikliga övergångsfaser. Håller ett kapitel  på att avslutas i ditt liv och du är på väg att ta ett kliv in i något nytt? Är det en signal på att du ska ändra på något i ditt liv? Känner du att du inte längre får energi av ditt jobb, dina relationer eller från något annat centralt område i ditt liv?

Att gå igenom olika kriser är en del av livet. Det inte går att leva på som vi tidigare gjort, vi har inte kartan för det nya ännu och vi känner inte igen oss själva. Om du utöver känslomässig förvirring och ökad oro upplever ett allmänt sänkt stämningsläge, brist på intresse och glädje samt ökad trötthet kan det vara ett tecken på depressiva symtom.  De kan också uppstå som en konsekvens av ovan nämnda faktorer, eller utvecklas mer subtilt utan någon tydlig orsak.

Du skriver att ”den enda känslan som är sann är oro”. Jag vet inte säkert vad du menar med det men oro kan verkligen spela oss ett spratt.

När vi är oroliga är det lätt att leta efter en åtgärd eller en tröstande tanke. När vi försöker lugna oss själva brukar dock oron förstärkas i ytterligare orostankar. Ett av de bästa verktygen för att bryta en ond cirkeln av orostankar och tröstande tankar är medveten närvaro och acceptans.

Man behöver lära sig stå ut med ovisshet och avsaknad av kontroll i livet och ersätta det med ett accepterande förhållningssätt till det man inte kan styra över. Medveten närvaro innebär att man tränar sin uppmärksamhet och koncentration för att kunna vara närvarande i nuet. När vi oroar oss förflyttar vi oss ofta till framtiden och adderar lidande genom att tänka på potentiella faror och hot. För att kunna vara här och nu riktar man sin uppmärksamhet inåt och är närvarande i sin kropp.

För att komma i kontakt med kroppen och känslorna kan det vara bra att gå från ett fysiologiskt plan, till ett emotionellt och slutligen ett mentalt plan. När man varken vet ut eller in vilka känslor man har, kan det vara enklare att börja med att känna in hur det känns rent fysiologiskt i kroppen. Till exempel ”jag känner ett tryck över bröstet, att det hettar till och att magmusklerna knyter sig”. Man kan även skatta områdets storlek, skatta sensationens intensitet och sätta en matchande färg på det.

När man tränat på det ett tag kan man försöka förnimma vilka känslor som är kopplade till de fysiska sensationerna. Här kan det vara till hjälp att läsa på lite hur olika känslor beskrivs för att se om man känner igen sig eller inte. Slutligen går man till det mentala planet - sätter ord på sina känslor och tolkar och vad de betyder.

Känslorna ger oss viktig information, hjälper oss i kommunikationen med andra och guidar oss till handling. Något som komplicerar avläsning av känslor är att vi har både primära och sekundära känslor. Sekundära känslor kan maskera mer svåra, primära, känslor för att skydda oss mot att känna dem. Till exempel kan man känna ilska och en vilja att attackera någon annan, när man egentligen innerst inne känner skam för något man gjort.  Då detta är smärtsamt att erkänna för sig själv maskerar man skamkänslan i en mer acceptabel känsla som ilska. En annan komplexitet är att vissa känslor ger impulser och energi till handling medan andra verkar motsatt, med att hämma ett agerande och passivisera oss. 

Som du hör är det inte lätt med känslor! Du är långt ifrån ensam om du upplever att du inte fått så mycket träning i att lyssna på och läsa av dina känslor. Eftersom det är en så pass vanligt förekommande svårighet finns det särskilda terapier för att komma i kontakt med sitt känsloregister. Du skriver själv att du vill prata om hur du mår med någon.  Varför inte börja med att vända dig till din vårdcentral eller någon av de onlinetjänster som numera erbjuder psykologsamtal?

Du har en spännande resa framför dig och jag tror du kan må mycket bättre när du får verktyg att tolka dina känslor. Varmt lycka till med det!