Min 15 åriga dotter är så ensam.

Psykolog Liv Svirsky svarar:

När barn saknar vänner väcker det ofta starka känslor hos barnet själv men också hos de som omger barnet så jag förstår att det här måste kännas tungt för dig som förälder. Jag vet, utifrån ditt brev, inte så mycket om just din dotter och hennes situation, så jag tänker att jag håller mitt svar ganska allmänt och så hoppas jag att det ändå finns en del i det som du och ni kan dra nytta av.

Att hitta kompisar är för många barn och ungdomar en utmaning. Barn har ibland ett lite begränsat urval av jämnåriga eftersom de ofta är hänvisade till sina klass- och skolkamrater. Där kan det vara svårt att hitta någon som man känner sig lik och delar intressen med. Det kan också bildas gäng som inte alltid är så enkla att ta sig in i, grupptryck kan uppstå och man kan bli placerad i en roll som man egentligen inte alls känner sig bekväm med eller tycker sig ha valt. Till det ska läggas att barn ju befinner sig i konstant utveckling vilket gör att de under uppväxten lär sig mycket om sig själva och om hur man vill vara i relation till andra, hur man är en kompis och vän och hur man hanterar konfliktsituationer.

Många ungdomar som upplever skoltiden så som du beskriver att den blivit för din dotter känner en stor lättnad när de slutar skolan och får en ny möjlighet att träffa folk och själva ”definiera” sig. Det faktum att både de själva och deras vänner mognar bidrar också ofta till en positiv utveckling. Många tycker att det börjar kännas bättre redan på gymnasiet när folk väljer sammanhang på nya sätt. Så ett första råd blir att tala med din dotter om det och om att det kommer att bli mycket bättre, kanske redan på gymnasiet.

En viktig väg att gå för många är att försöka hitta andra sammanhang än skolan där man kan möta möjliga vänner. Vilka intressen har din dotter? Vad skulle hon kunna hitta på där hon skulle kunna träffa likasinnade och utveckla vänskapsrelationer? Att delta i aktiviteter, engagera sig i föreningar eller jobba extra innebär för många en möjlighet att träffa nya vänner. Idag öppnar ju också internet för många möjligheter där man kan möta andra med samma intressen och där ålder och geografi inte behöver utgöra en begränsning.

Jag tänker också att man kanske kan dra nytta av familjemedlemmar och vänner till familjen Jag vet ju inte hur just er familj ser ut men kanske finns det släktingar i olika åldrar som din dotter skulle kunna umgås med? Det behöver ju inte självklart vara vänskapsrelationer såsom de ofta ser ut mellan jämnåriga, men väl sådana där hon kan känna sig viktig och välkommen och där hon kan bygga upp sin tilltro till sig själv som social varelse och få utveckla sin känsla för sitt värde.

Ett helt annat steg att ta kan vara att höra lite med skolan hur de ser på situationen. Har de fått syn på något som ni inte tänkt på själva? Kanske ser de gruppfenomen som kan förklara din dotters utanförskap och som i och för sig inte löser några problem men ger din dotter en förklaring som visar att det inte handlar om brister hos henne själv. Kanske har de till och med förslag på någon lösning.

Det finns ju naturligtvis också barn som har svårt i sina vänskapsrelationer kanske beroende på att de själva saknar vissa sociala färdigheter. Anledningarna till det kan vara många och olika och det är egentligen inte så viktigt som att man försöker få syn på färdighetsbristen i sig. Om det är aktuellt är det klokt att så snabbt som möjligt ta tag i det och försöka träna dessa färdigheter då det kan göra stor skillnad. Att veta hur man ska träna är inte alltid helt enkelt så det kan vara bra att ta hjälp av en psykolog som kan guida och ge lite råd. 

Jag hoppas som sagt att någon eller några av de här råden ska vara till hjälp för dig och din dotter så att hon får utvecklas som den underbara flicka du ser i henne.

Vänliga hälsningar