2013-02-19
Jag tycker det är jobbigt att umgås
Jag är 20 år och har alltid haft ett stort behov av ensamhet. Ända sedan jag var liten har jag tyckt illa om att gå på discon, fester och liknande situationer. Jag har alltid haft kompisar som har velat umgås mig, men det slutar alltid med att vi förlorar kontakten eftersom det efter ett tag bara är dom som hör av sig till mig. Om jag fick välja skulle jag vara ensam praktiskt taget hela tiden.
Jag antar att jag är ganska högpresterande och det händer då och då att jag får något som liknar nervösa sammanbrott eller panikattacker inför ett stort prov eller en större social situation. Jag kan gråta hysteriskt eller få vredesutbrott eller svårt att andas. Jag gick till en psykolog när jag var yngre pga prestationskrav och ätstörning, men jag är osäker på i hur stor utsträckning det hjälpte mig, även om jag inte har någon ätstörning längre.
När jag väl går på en fest eller liknande så tror jag att folk faktiskt ser mig som ganska social, men jag känner ett stort obehag innan och enorm lättnad efteråt. Jag vet att alla är olika, men mitt behov av ensamhet känns onormalt stort. Jag förstår att man inte kan sätta stämplar och diagnoser hur som helst, men ibland önskar jag att jag hade det så jag kunde få en förklaring på varför jag känner mig så annorlunda. Jag känner mig helt enkelt lite psykiskt instabil. Finns det något jag kan göra för att inte känna ett sådant obehag och ångest?
Jenny Klefbom svarar:
När jag läser din fråga så blir det så tydligt för mig att du upplever en massa saker i ditt liv som du inte riktigt förstår, och inte förmår sätta in i ett sammanhang. Du talar till exempel om dina symtom i samband med prov och sociala situationer som något som bara kommer, utan att det finns något tydligt ursprung, och utan att det ens är tydligt vilka känslor det är du känner. Är det panik och rädsla? Eller sorg och ledsenhet? Eller kanske till och med ilska och vrede? Eller är det något som sker med din kropp?
Självklart förekommer negativa känslor ofta tillsammans, och när man är väldigt upprörd kan det vara svårt att säga exakt vad man känner, men jag får intrycket att det här inte bara är förvirrande för dig, utan att det faktiskt leder till en hel del grubblerier som gör att du mår ännu sämre.
Jag tror därför att du träffar helt rätt när du önskar dig en förklaring på varför du känner dig annorlunda, och varför du reagerar som du gör. Det där med att ställa diagnoser är visserligen något vi som arbetar med hälso- och sjukvård gör, men det är ju egentligen inte huvudsyftet med att göra en psykologisk eller psykiatrisk utredning. Syftet är i stället att man med hjälp av utredningsresultaten ska kunna förstå sig själv och sina problem bättre, och därmed också kunna få hjälp och stöd, behandling eller bara kunna anpassa sitt liv så att det passar med ens förutsättningar. Själva diagnosen är mer att betrakta som det språk som vi inom vården använder oss av då vi kommunicerar med varandra kring vården av en patient.
Kanske var det också ett starkt fokus på din dåvarande diagnos; ätstörningen, som låg bakom att du och din tidigare psykolog kanske missade annat viktigt hos dig och i ditt liv? Det blir ofta så i akuta skeden av sjukdomar, men då är det viktigt att man inte släpper kontakten med vården när sjukdomen inte längre är akut, men man fortfarande upplever att något slags grundproblem finns kvar.
För något slags problem har du ju utan tvekan. Det är inte normalt att få panik och gråta hysteriskt, och inte heller att känna ett mycket stort obehag vid relativt normala aktiviteter. Och det är just de negativa känslorna som jag lägger vikt vid.
Att däremot trivas i sitt eget sällskap och ha stort behov av ensamhet är inget fel i sig – om man mår bra av det och är nöjd med sitt liv i övrigt.
Jag hoppas därför att du kan få hjälp från psykiatrin med just en utredning av dina problem. Kanske har du redan en kontakt på psykiatrin sedan din tidigare behandling som du kan vända dig till med denna önskan. Ett annat alternativ är att boka tid hos din husläkare och sedan be denna skriva en remiss för utredning. Var tydlig med hur du upplever dina symtom, men också med att det inte i första hand är behandling, utan utredning, du efterfrågar.
Vänlig hälsning,
