Frånvarande förälder

Jag har levt i en samkönad relation och har en 7-årig dotter tillsammans med en annan kvinna. Sedan barnet var 1 år är vi dock separerade.

Min tidigare sambo har haft oregelbunden och ibland sporadisk kontakt med dottern varvat med intensivare perioder. Sedan något år tillbaka har hon någon dag i veckan bott där. Dock så har det aldrig blivit riktiga rutiner samt att tider ändras hit och dit. Jag har anpassat mig hela tiden för att de skall få till ett umgänge för min dotters skull. Dottern har ändock varit nöjd att bo mestadels med mig.

Nu har det dock uppstått problem igen och den andra föräldern säger sig inte ha tid pga jobb att ha barnet mer än varannan helg. Detta sliter något oerhört på mig samt att det skapar en osäkerhet hos barnet som nu börjar undra varför föräldern inte har tid.

Det jag undrar är vilka krav jag kan sätta på den andra föräldern - om några samt var jag och min dotter kan få stöd i hur vi skall hantera detta om den andra föräldern väljer att inte ha någon eller minskad kontakt. Tilläggas kan att min dotter är ett mycket intuitiv och lyhört barn vilket gör att hon förstår och tänker mer än vad hon säger. Något som också oroar mig i denna situation.


Psykolog Liv Svirsky svarar:

Den situation ni hamnat i låter både slitsam och sorglig för dig och er dotter.  Även om det påverkar er dotter oerhört mycket är det viktigt att komma ihåg att det är ni vuxna som måste fatta alla beslut. Lika viktigt är att ni båda gör ert yttersta för att hålla er dotters bästa i fokus när ni fattar de besluten. Att göra det kan naturligtvis låta lättare sagt än gjort, men icke desto mindre är det viktigt, barnets bästa måste stå högst upp på er agenda.

Att ta de här samtalen är för många som genomgått en separation väldigt komplicerat. Det väcker starka känslor som egentligen har mer med den tidigare kärleksrelationen att göra än med det delade föräldraskapet eller föräldrarollen till det gemensamma barnet. Ändå blir det svårt att hålla isär de sakerna. Har ni tagit hjälp för att komma framåt i de här diskussionerna? Jag tänker att ni kan vända er till exempelvis familjerådgivningen eller familjerätten för att se vilken hjälp ni kan få. Kanske kan ni där både dra nytta av deras erfarenheter av par i liknande situationer och få stöd och hjälp att få till en bra kommunikation er emellan så att ni kan tala med varandra på ett bra sätt och försöka komma fram till lösningar som fungerar för er alla. I det sammanhanget tänker jag att det nog vore viktigt att du betonar för den andra föräldern hur viktig hon är för er dotter och att det är din dotters önskemål du framför och hennes bästa du har för ögonen.

För er dotters del tänker jag att det är viktigt att hon får en förutsägbarhet i kontakten till sin andra förälder och att perspektivet är långt, det vill säga att hon vet hur det ska bli för en lång tid framöver. Hon är bara sju år och även om du beskriver en intuitiv och lyhörd flicka behöver hon förutsägbarhet för att veta vad hon har att förhålla sig till. Vill du läsa lite mer om det här med att vara förälder efter en separation kan jag tipsa dig om en nyutgiven bok skriven av psykolog Malin Bergström: ”Att skiljas med barn: föräldrar i två hem”.

Du frågar vilka krav du har rätt att ställa på din före detta partner. Det tänker jag är en i vissa avseenden juridisk fråga utifrån hur vårdnaden av ert barn ser ut, så där rekommenderar jag att du rådfrågar någon kunnig i familjerätt. Ur ett mer psykologiskt perspektiv kan man säga att det är svårt att kräva något av en annan person. Man kan naturligtvis ha önskemål och förhoppningar på vad den andre ska göra, men därifrån till att kunna kräva är steget långt. När den andre inte gör det man själv skulle önska väcker det naturligtvis starka känslor. I ditt fall gissar jag att det handlar om både frustration, ilska och besvikelse men också, och kanske inte minst viktigt, sorg. Sorg å dina egna vägnar men också sorg å din dotters vägnar. För det du tycker hon går miste om och för det du ser att hon skulle vilja ha men inte får.

Avslutningsvis skulle vilja säga till dig att jag tror att allt det du gör för att stötta din dotter i detta, till exempel försöker vara tillmötesgående i kontakten med din förra partner, är sådant som din dotter kommer att tacka dig för då hon blir stor nog att förstå och uppskatta det. Kanske kan det kännas skönt att tänka på och ge dig kraft att orka kämpa vidare.

Vänliga hälsningar