Mitt barn vill inte vara med sina morföräldrar
Min 8-åriga dotter vill inte vara med sina morföräldrar och så har det varit sedan hon var 2 år. Det är framförallt avskedet från mig som är jobbigt, ofta är hon helt förtvivlad och jag får bända loss henne från min hals.
När hon väl är med dem utan mig så går det för det mesta bra. Är jag med så behandlar hon dem som luft. Min dotter och jag lever själva, hon har ingen pappa, vilket gör att jag är beroende av hjälp från mina föräldrar både när det gäller att få lite avlastning och när jag jobbar kväll. Eftersom hon reagerar så starkt på att behöva vara hos dem så har det mer och mer blivit så att jag tackar nej till inbjudningar där barn inte ska vara med bara för att skona oss alla.
Både jag och mina föräldrar är mycket ledsna över situationen, de vill inget hellre än att ha henne hos sig. Hon har själv ingen förklaring till varför hon inte vill vara med dem. Det är aldrig några problem om hon ska vara hos en kompis eller min syster, inte heller när det gäller övernattning, så problemet handlar definitivt om mormor/morfar. Hur ska jag göra? Ska jag "tvinga" henne att vara hos dem, vet ju att hon är glad när hon väl är där? Ska jag låta henne slippa vara där, utom när jag jobbar kväll såklart, på bekostnad av att jag aldrig kommer iväg på bio träning träffa vänner etc.?
Hur kan jag hjälpa till att göra deras relation bättre? Bör tillägga att min dotter har ett extremt kontrollbehov över mig och vi har ständiga samtal (...bråk...) kring det men jag når inte fram. Det är inte heller ofta som jag ber om deras hjälp så det kan inte handla om att hon är borta från mig för mycket. Tacksam för lite goda råd!
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Först och främst tänker jag att det är fint att höra att förutsättningarna för din dotters relation till sina morföräldrar är så god. Hon trivs och har det bra tillsammans med dem, du litar på att de har det bra tillsammans och dina föräldrar vill gärna ha henne hos sig.
Den reaktion du ser är inte så ovanlig. Ganska många barn beter sig i perioder just så som din dotter gör, nämligen att de i somliga lämningssituationer reagerar starkt medan det fungerar utmärkt i andra. Skillnaden i barnets reaktion är inte sällan svår att förstå då barnet tycks ha det bra när separationen väl ägt rum. Barnets reaktion bör alltså inte självklart förstås som signal på att hen har det bättre i de sammanhang som de glatt studsar iväg till än de där det finns ett större motstånd eller mer ambivalens.
Barn i den åldern kan ha svårt att tala om situationer efter att de ägt rum, det är som att de glömmer bort, eller i alla fall inte vill tänka på och tala om hur de tänkte och kände, när de inte längre är i situationen. Då kan man testa att fråga dem där och då om det går att förklara. Kanske kan dina föräldrar testa att fråga henne precis efter att du gått varför hon är eller var så ledsen?
Om din dotter inte kan ge dig en förklaring får du helt enkelt förlita dig på din egen bedömning av situationen. Om du, som du skriver, bedömer att hon har det bra i situationen, baserat på hur hon mår efteråt, vad dina föräldrar berättar, hur hon låter om du ringer till henne till exempel, så kan du nog lita på det.
Det kan finnas flera olika förklaringar till att din dotter reagerar som hon gör. Det kan faktiskt vara så enkelt som att det uppstod mer eller mindre slumpmässigt men det faktum att ni vuxna nu alla är lite spända inför just de här lämningarna är något hon känner av och reagerar på.
En ytterligare förklaring till att det är skillnad när du lämnar din dotter till dina föräldrar jämfört med till andra kan vara att den relationen är annorlunda. Jag gissar att dina föräldrar är de hon står närmast näst efter dig. Det i sig skulle kunna göra situationen lite extra speciell för henne.
Det du kan testa om det är möjligt och om du vill, mest i ett utforskande syfte, är att låta någon annan lämna din dotter till dina föräldrar. Kanske kan de hämta henne på skolan till exempel? Då får du veta vad som händer när det inte är du själv som överlämnar och om det gör skillnad.
Det jag funderar lite över är hur överlämningarna och avskeden rent konkret ser ut i olika situationer. Skiljer de sig åt beroende på om du lämnar din dotter till dina föräldrar eller om du lämnar henne till en vän? Om det finns en skillnad, kan det vara något i just den som skulle kunna förklara skillnaden i hennes reaktion?
Ett generellt råd för barn som tycker att separationsögonblicket är svårt är att försöka göra det så kort som möjligt. Kort betyder i det sammanhanget att man är tydlig med barnet om vad som ska ske och man säger ett tydligt hej då på ett sätt som känns fint och bra, kanske en puss, en kram och ett ”vi ses senare”. Därefter lämnar man och låter den som ska vara med barnet ta ansvar för situationen. Det bästa den personen kan göra brukar vara att snabbt avleda barnet. Kanske kan man säga något i stil med att ”nu har mamma gått till jobbet och nu ska vi ha mysigt tillsammans tills hon kommer tillbaka. Jag tänkte att vi skulle baka/kolla på TV/spela spel.” För de allra flesta barn underlättar ett sådant tydligt men kort avsked då det gör det jobbiga ögonblicket kortare och den eventuella ambivalensen minskar.
Jag hoppas att du utifrån de här råden kan känna ett ökat lugn men också får lite inspiration att testa andra sätt att överlämna din dotter för att se om det påverkar situationen något.
Vänliga hälsningar
