2019-06-28

Har min 1,5 åring en diagnos?

Jag och min sambo fick barn för 17 månader sedan, en dotter som från sitt första andetag visade sig ha en stark vilja och starka känslor. Jag utvecklade ångest när jag som osäker förstagångsmamma kände att hon alltid var missnöjd och aldrig kunde somna eller sova längre stunder.

Nu är hon äldre och sover bättre, men aldrig en hel natt och hon har svårt att slappna av i kroppen. Oftast gnäller hon och gnyr några gånger per natt, och när det är mycket intryck får hon långa gråtpass på 1-2 timmar när hon vrider sig, gråter och kvider "nej nej". Tidigare upplevde vi att samsovning och napp hjälpte henne att varva ned men numera står vi handfallna. Ibland hjälper det om jag tar upp henne, går ut ur rummet och gör något vardagligt som att öppna kylskåpet men oftast blir hon ledsen igen när vi lägger ned henne (oavsett om det är i hennes egna säng eller i vår)

Dagtid är hon en framåt tjej med mycket humor och vi älskar henne mer än något. Men även där har hon svårt att hantera sina känslor. Hon kan tex dunka huvudet i en vägg och gör det hårdare om vi säger nej, och när hon får ont av det gråter hon och kastar sig i en båge bakåt när vi försöker trösta. Hon kniper och sliter i min hud, och ibland hennes pappa. Jag har även sett hur hon kniper sig själv i benet intensivt medan hon tittar på mig. Jag har varit noga med att försöka ge henne närhet och bekräfta hennes känslor genom att prata lugnt till henne (ex "jag såg att du slog dig och jag förstår att det gör ont") men ofta så är hon så upprörd att hon direkt tar tag i min hals och sliter.

När jag har lyft allt hos BVC får jag intrycket att de inte förstår och de tips de givit oss har inte hjälpt ett dugg. Jag hade självskadebeteende som tonåring och blir förtvivlad inombords av tanken på att min dotter visar upp detta i så ung ålder. Jag grubblar också om det kan finnas NPF med i bilden, då min sambos familj har många med ADD/ADHD och jag själv också är speciell (men odiagnostiserad), och känner en skuld över att min dotter kanske har ärvt en sårbarhet som jag inte vet hur jag ska hantera. Hur kan jag hjälpa henne slappna av i sömnsituationer, och hur kan jag hjälpa henne hantera negativa känslor?


Leg psykolog Ingrid Gråberg svarar:

Du avslutar med att be om råd gällande sömn och känsloreglering, men i ditt brev framkommer även funderingar kring diagnoser och självskadebeteenden, och jag tänkte börja där.

När man gör neuropsykiatriska utredningar av lite äldre barn händer det relativt ofta att föräldrar berättar att barnet har haft svårt att komma ner i varv och svårt att reglera sina känslor redan från start, men långt ifrån alltid. En del barn som får en neuropsykiatrisk diagnos har varit hur lugna och lättsövda som helst under sitt första levnadsår. Samtidigt finns det spädbarn som endast sover i korta pass, och som skriker en stor del av sin vakna tid, och sedan utvecklas till lugna sjusovare.

Att dra några långtgående slutsatser utifrån barnets fungerande vid 17 månaders ålder är med andra ord väldigt vanskligt. Visst finns det en ökad risk att barnet får ADHD om det finns flera i släkten som har det, men likväl som en lång förälder inte nödvändigtvis får långa barn behöver inte barn bli hyperaktiva och impulsiva för att någon i släkten är det.

När det gäller självskadebeteenden finns det, mig veterligen, inte något samband mellan den typ av beteende som din dotter uppvisar och den typ av beteende som jag gissar att du ägnade dig åt i tonåren (exempelvis att skära sig i syfte att dämpa ångest). Det är inte helt ovanligt att småbarn upp till 3-årsåldern dunkar huvudet i golvet eller väggen när de överväldigas av negativa känslor eller känner smärta.

Beteendet kan även användas för att få uppmärksamhet, men oavsett vad anledning till dunkandet är så upphör det som regel när barnet blir äldre. Kvarstår den här typen av självdestruktiva beteenden hänger det nästan undantagslöst ihop med någon form av utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning, såsom autism. Men som sagt var, majoriteten av alla huvuddunkningar är av övergående natur. Försök därför att släppa oron för eventuella framtida problem.

Försök också släppa dina skuldkänslor. Vad din dotter kan tänkas ha ärvt från dig kan du inte rå över. Precis som alla andra barn har din dotter fått med sig både bra och mindre gynnsamma gener från sina föräldrar. Några perfekta människor existerar inte.

Nu till de problem som ni brottas med i dagsläget. Tyvärr tror jag inte att jag har några bättre råd att ge än de som ni redan fått hos BVC. Att personalen på BVC inte verkar förstå hur ni har det kan naturligtvis handla om att de faktiskt inte fullt ut förstår det som ni försöker beskriva, men det skulle också kunna bero på att de känner igen bilden alltför väl, vet att det oftast går över och därför inte verkar bekymrade.

Att råden som ni har fått inte har fungerat behöver inte bero på att de är helt verkningslösa, utan att de inte har använts under tillräckligt lång tid. Dessvärre finns det nog ingen mirakelmetod som får er dotter att direkt börja sova lugnt hela natten och sluta dunka huvudet i väggen. En snabb förändring skulle det dock kunna bli om det finns en somatisk/kroppslig orsak till hennes beteenden, till exempel något som orsakar smärta. I så fall skulle en operation, en penicillinkur eller någon annan behandling kunna ge en omedelbar påverkan på sömn och känsloutbrott. I annat fall är jag rädd att ni föräldrar måste ladda upp med en stor portion tålamod och försöka att hålla er lugna.

Självklart kan ni fortsätta att prova olika konkreta saker för att förbättra sömnen, exempelvis sova i egen säng eller ihop, med eller utan napp, i mörkt rum eller svagt upplyst rum och så vidare. Och när dottern blir frustrerad kan alternativen vara alltifrån att låta henne vara ifred (under övervakning) till att krama henne med ett fast grepp. Det kan också finnas anledning att försöka identifiera faktorer som kan öka, respektive minska risken för ett känsloutbrott. Kan man förebygga/undvika situationer som leder till frustration är det förstås bra.

Det viktigaste, generella rådet till er föräldrar är att hålla er lugna i alla lägen och det är förmodligen det svåraste rådet att följa. Allra svårast är det när man är trött och/eller stressad, men även när man är utvilad kan det vara svårt att bibehålla lugnet när ens barn visar tecken på att vara orolig, ledsen eller arg. Känslor smittar lätt och som förälder är det också lätt att oroa sig för vad barnets beteende betyder. Vad gör jag för fel? Vad är det för fel på barnet? Liknande tankar dyker ofta upp och blir en extra utmaning för den som försöker fokusera på nuet och utstråla lugn och trygghet. 

När det är kämpigt att vara förälder kan man behöva stöd på olika sätt. Lever man i en parrelation kan man förhoppningsvis planera vardagslivet så att båda får möjlighet till återhämtning (sömn och motion till exempel). Men man kan också behöva stöd utifrån – tillsammans eller var för sig. Mitt förslag är att ni ber att få prata med en psykolog som är knuten till BVC. Tillsammans med denne kan ni både bolla tankar kring barnets fungerande och kring hur ni vuxna ska hantera er egen oro och frustration.      

Vänliga hälsningar