Min treåring har bevittnat och varit utsatt för våld

Min son på tre år har bevittnat när hans biologiska pappa har misshandlat mig (mamma) och har även själv blivit misshandlad.

Jag lämnade den biologiska pappan till mina barn och för en månad sedan så träffade jag en ny man. Till en början så har det gått jättebra och min son tyr sig till min nya man väldigt mycket och har börjat kalla honom för pappa. För en vecka sedan  började min son att bli väldigt orolig och  vaknade på nätterna i panik, var jätterädd och grät. Det har även börjat ske på dagtid och han kan börja skrika och gråta i panik när jag och min nya man befinner oss i samma rum.

Min son har även börjat tappa hår och har små kala fläckar i håret. Jag har läst att håravfallet kunde vara på grund av stress och depression. Kan det vara så att min son blandar ihop eller förknippar sin biologiska pappa och det som har hänt när vi levde tillsammans, med min nya man? Kan det också vara så att min son är rädd för att samma situation ska uppstå igen med min nya man ? Har ingen aning om vad jag ska göra eller vart man kan vända sig för att få rätt hjälp.


Psykolog Liv Svirsky svarar:

Jag vill först och främst säga att det du och din son upplevt är oerhört sorgligt. Inte nog med det, det är dessutom mycket allvarliga händelser som hos de flesta som utsätts lämnar spår.

Erfarenheter av den här typen kan göra att det blir svårt att känna tillit till andra och man kan utveckla en rädsla för att komma människor nära. Det här är nog så allvarliga problem men också den psykiatriska diagnos som heter PTSD eller Posttraumatisk stressyndrom kan följa efter den här sortens trauman. Tecken på PTSD är bland annat mardrömmar, återupplevanden i vaket tillstånd, koncentrationssvårigheter och en ökad vaksamhet. Så, även om de traumatiska händelserna är över kan lidandet fortgå.

Relationer där våld ingår brukar dessutom ofta ha långa och jobbiga efterspel. Ibland pågår rättsprocesser, vårdnadstvister och fortsatta konflikter lång tid efter att relationen tagit slut. Är det så i ert fall? I så fall tänker jag att även det med stor sannolikhet påverkar din son och utgör en stor stress och påfrestning för honom.

Det är inte möjligt att ställa diagnos på din son utifrån ditt brev, men du beskriver flera saker som signalerar att han inte mår bra. Du skriver till exempel att han har återkommande mardrömmar, något de flesta barn har i perioder, så det i sig behöver inte vara oroande, men just i din sons fall kan det ju handla om det han upplevt. Kan han berätta något om vad drömmarna handlar om?Tycks innehållet vara relaterat till det han sett och upplevt?

Du skriver också att han blir ledsen och orolig när han ser dig tillsammans med din nya man. Finns det någon anledning för honom att reagera på din nya man? Är han en snäll person mot både dig och din son eller uppvisar han några beteenden som kan motivera din sons reaktion? Om svaret på den frågan är ja skulle jag vilja uppmana dig att verkligen ta den insikten på allvar och fundera över hur du ska fortsätta med denna relation. Är svaret däremot ett tveklöst nej är troligen din tolkning korrekt, det vill säga att sonens reaktion är ett resultat av att den väcker tankar och känslor som egentligen handlar om hans biologiska pappa.

Det tredje du nämner är att din son drabbats av håravfall. Jag skulle rekommendera dig att be en läkare undersöka håravfallet och eventuell orsaker till det. Visar det sig bero på stress ligger det ju nära till hands att misstänka att även det har med de tidigare händelserna att göra.

Jag tänker att det är mycket bra att du ser din sons mående och försöker vidta åtgärder för att hjälpa honom. Jag tycker därför att du ska söka barnpsykologisk hjälp för att man ska kunna göra en bedömning av hans mående och ta ställning till om han och ni bör erbjudas behandling. Du kan vända dig till BUP där ni bor eller söka hjälp privat. På vissa orter finns team inom BUP som är specialiserade just på behandling av barn som själva blivit utsatta för eller bevittnat våld. En form av kognitiv beteendeterapi (KBT) som heter Traumafokuserad KBT har visat sig vara effektiv för barn som utsatts för trauman.

En fråga som väcks hos mig när jag läser ditt brev är hur du själv mår? Du har själv blivit misshandlad, din lilla son har sett när det hänt och han har dessutom själv blivit misshandlad. Du måste själv ha upplevt stark rädsla men även sorg och fasa och kanske känner du igen dig själv i tecknen på PTSD? Har du själv fått hjälp för att hantera ditt eget mående?

En del föräldrar tänker att det är sekundärt, viktigast är att hjälpa sitt barn. Det är en fin tanke men faktiskt inte helt korrekt. För att ditt barn ska kunna må bra måste även du göra det. Så länge du mår dåligt kommer det att påverka ditt barn som känner din stress, ser hur du mår och oroas av det. Dessutom försämras din förmåga att kunna stötta ditt barn om du själv mår dåligt. Om du själv behöver hjälp så vänd dig till din husläkare, till den psykiatriska öppenvården där du bor eller till en privatbehandlare. För vuxna som lider av PTSD har en behandling inom KBT som heter Prolonged Exposure (PE) visat sig ge mycket goda resultat.

Jag vill avsluta med att säga att det är oerhört viktigt och bra att du är så uppmärksam på din sons mående och så inställd på att ge honom den hjälp han behöver. Det kan också kännas hoppfullt för dig att veta att det finns god hjälp att få som gör att din son kan gå stark genom livet. Naturligtvis kommer han alltid bära med sig det han upplevt och kanske kommer han i perioder av livet beröras av det mer, men han kan med rätt hjälp bli fri från både mardrömmar och andra reaktioner och få ett gott och rikt liv. Jag önskar er båda all lycka på vägen dit.

Vänliga hälsningar