Tvära känslokast

Jag har sedan något år haft korta, återkommande perioder av ångest, jag är djupt deprimerad och vill inte leva.

Jag tänker mycket på att min familj och vänner kommer att lämna mig för att jag är ointressant, tråkig och inte passar in. Att jag inte är tillräcklig bra för att "förtjäna" att bli omtyckt och accepterad. Dessa tankar har jag haft, mer eller mindre, så länge jag kan komma ihåg. Jag har också haft ätstörningar under några år. Men de här "attackerna" började nog för snart två år sedan, det var i alla fall då jag började se ett mönster. De kommer utan egentlig anledning och kan hålla på i några timmar eller några dagar. Sedan mår jag ganska bra, ofta jättebra, i några dagar eller veckor. De är alltså inte regelbundna eller att det är en viss typ av händelse som utlöser dem.

Däremot känner jag mig ofta nere och lite deppig några dagar innan det kraschar helt. Har jag fått någon psykisk sjukdom? Kan man ha så korta perioder som bipolär? Eller är det någon slags livskris jag har fått? jag är 38 år och har få vänner, en ganska stökig relation med en man, en väldigt liten familj/släkt. Jag känner mig så fel som inte har bildat familj, har svårt för relationer, inte har en framgångsrik karriär (men ett helt ok jobb).


Psykolog Sofia Viotti svarar:

Du beskriver en jobbig period du är inne i, men också att dina problem sträcker sig lång tid tillbaka. Jag ska försöka hjälpa dig tänka runt dina svårigheter och ge dig råd vad du kan göra.

Du beskriver att du är nedstämd och även en vilja att inte leva. Det gör att jag direkt vill uppmana dig att kontakta läkare på din vårdcentral. Självmordstankar är allvarliga symptom på exempelvis depression och du behöver ta hjälp snabbt innan du mår sämre. Du ska också veta att du alltid kan ringa Självmordslinjen på MIND – telefonnummer: 90101.

Det går aldrig att göra en bedömning utifrån en text om du skulle uppfylla någon psykiatrisk diagnos. En sådan bedömning behöver en läkare eller psykolog du träffar göra. Men utifrån det du skriver så ser jag vissa mönster som brukar kunna leda till ångest och nedstämdhet.

För det första beskriver du tankar som brukar benämnas som självkritik och oro. Att ha mycket av den typen av tankar drar igång hotsystem i vår hjärna som gör att det triggas igång känslor som ångest och skam och som drar igång olika fysiska reaktioner i kroppen. När väl sådana känslor och reaktioner är aktiverade så leder det ofta till mer självkritik och mer oro, som i sin tur triggar hotsystem ännu mer. Det blir som självgenererande loopar. När detta hållit på ett tag så hamnar vi ofta i mer ihållande perioder av ångest och nedstämdhet.

Självkritik, oro och andra undvikandebeteenden (i ditt fall tänker jag på till exempel ätstörningsbeteenden) är vanliga strategier människor använder sig av för att hantera obehag, men de skadar oss mer än de hjälper oss. Vi använder sådana strategier om vi inte har lärt oss mer omhändertagande och hjälpsamma strategier för att ta hand om obehag och för att det finns vissa känslor och inre upplevelser som vi inte står ut med – det kan vara ilska, sorg, att känna sig ensam och så vidare.

Vi lär oss strategier att hantera känslor med våra föräldrar och andra som tagit hand om oss när vi är barn. Hjälpsamma sätt att vara med våra känslor får vi om vi haft föräldrar som kunnat hjälpa oss förstå och reglera våra känslor. Om föräldrarna själva varit obekväma med vissa känslor så leder det till att de inte kunnat hjälpa oss hantera våra känslor. Det är då vi istället utvecklar mindre hjälpsamma strategier att hantera känslor på – med olika undvikandebeteenden. Dessa undvikandebeteenden skapar ofta psykiska problem som ångest och nedstämdhet. Detta kan vara en förklaring till det du har fastnat i.

Du beskriver även några andra faktorer som kan påverka ditt mående negativt. Att ha en stökig relation är för alla människor väldigt stressande. Du beskriver även att du har få vänner och en liten familj. Och eftersom du uttrycker det på det viset så anar jag att det är något du inte är helt nöjd med. Det kan även vara stressande och sätta igång många existentiella funderingar när de flesta i ens omgivning bildar familj när man inte själv gör det. Speciellt om det är något man önskar. Alla dessa upplevelser väcker smärtsamma känslor och som jag beskrev ovan så har vi människor olika förmåga att ta hand om sådana känslor.

Det viktiga här är att veta att det inte är ditt fel att du hamnat i dessa mönster. Du har gjort det du har kunnat utifrån dina erfarenheter och vad du har fått lära dig. Men det hoppfulla är att med rätt hjälp så kan du bryta dessa mönster. Jag tänker därför att du skulle behöva hjälp av en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut att reda ut vad din självkritik och oro har för funktion och att lära dig hantera svåra känslor på mer hjälpsamma sätt.

Vänligen