50 åring med autism - hur hanterar jag min ensamhet?

Jag är en kvinna som är 50 år. Har arbete och tre barn. Jag har separerat två ggr och är nu gift med min tredje man sedan 8 år.

Min problemformulering rör sig inom området relationer, såväl de som kallas nära men också ytligare relationer. Jag har i hela mitt liv haft svårt att förstå detta med relationer. Det är som om jag i de flesta sammanhang tillsammans med människor inte begriper hur de flesta andra människor gör för att få fungerande och ömsesidiga relationer till och med varandra. Det kan ha handlat om andra mammor som jag umgåtts med då mina barn var små, på olika arbetsplatser där kollegor inte bara verkar vara just kollegor utan de verkar utveckla även andra relationer till varandra- de blir vänner osv. Detta har liksom inte varit något för mig.

Det är inte så att andra inte försökt och velat relatera till mig, utan det är jag som inte känner tillräckligt stort intresse för andra. Jag har många exempel på hur andra velat nå mig på olika vis och i en del fall har jag hängt med ett tag, men det slutar oftast med att jag inte "håller i relationen" att den andre känner sig avvisad, fullt förståeligt då jag ju i viss mån ju gör det- avvisar

I en del fall har vi varit vänner men slutligen blir jag arg/ frustrerad över något i relationen och då gör jag slut liksom. Detta är ett mönster som jag identifierat. Efter många år av psykiskt dåligt mående med återkommande nedstämdhet och till slut en utmattning gjorde jag förra hösten en utredning som kom fram till att jag har autism sedan barndomen.

Jag blev egentligen inte förvånad, utan det kändes rimligt. Men vad gör jag nu då? Jag lider och mår ju dåligt av mina känslor av stor ensamhet. Jag känner att mitt liv är ganska meningslöst. På habiliteringen dit jag remitterades efter att diagnosen fastställts, får jag ingen hjälp att bearbeta sådana här tankar och känslor. Jag får träffa någon arbetsterapeut sim ska hjälpa mig fördela min energi osv. Men ingenting om min sorg över att vara en sådan här människa. Ensam men liksom oförmögen att skapa relationer. Jag skulle vilja ha vänner som jag kan interagera med på jobbet och fritiden, men jag orkar/vet inte hur jag ska förmå mig att vara tillräckligt intresserad för att det ska funka i praktiken?

Jag trivs bäst att vara själv och har inga problem med att hänga runt med mig själv i flera månader. Trots detta känner jag en enorm sorg och ett utanförskap i detta paradoxalt nog. Hur kan jag tänka och göra? Det verkar också helt omöjligt att få terapeutisk hjälp om jag inte ska bekosta den privat, och det har jag inte råd med som 50% sjukskriven sedan 3 år tillbaka pga mina psykiska problem. Då jag kommer till arbetsterapeuten så bara gråter jag, så hon undrar nog vad jag är för en depressiv person... Tacksam för råd


Leg psykolog Liv Svirsky svarar:

Jag förstår att den situation du beskriver är både frustrerande och ledsam för dig. Å ena sidan beskriver du ett stort behov av ensamhet och en upplevelse av att relationer kan vara påfrestande och svårhanterliga. Å andra sidan en avsaknad av den närhet som relationer också kan erbjuda och en känsla av utanförskap.

Jag förstår också din önskan att få ytterligare hjälp som inte bara fokuserar på din energifördelning, något som du säkert har god nytta av att få hjälp med i och för sig, men som inte räcker utan bara utgör en del av det hjälpbehov du har.

Jag tänker att du kan börja med att kontakta din husläkarmottagning eller den psykiatriska öppenvården för att undersöka om du kan få terapi genom dem. På de flesta ställen är gränsen inte vattentät mellan habilitering och psykiatri utan många har kontakter på bägge ställena. Om du av någon anledning nekas det tycker jag att du ska be att få en tydlig motivering till varför man valt att fatta det beslutet och hur man då vill försöka hjälpa dig med allt det du har behov av.

Om det trots upprepade försök visar sig omöjligt för dig att få hjälp den vägen tänker jag att det kan finnas andra vägar att gå som kan vara värda att undersöka. Hur är till exempel din möjlighet att få samtalsstöd bekostat via din arbetsgivare? Eftersom du är deltidssjukskriven antar jag att det finns en rehabiliteringsplan och om du tror att en terapeutisk kontakt skulle öka dina chanser att må bättre och återgå i arbete kanske det är intressant för din arbetsgivare att bistå med den hjälpen. Jag skulle föreslå att du undersöker detta med din chef eller kontaktperson på försäkringskassan.

Utöver att söka hjälp för de här svårigheterna tänker jag att du kanske parallellt och på egen hand kan försöka hitta fungerande sätt att ha relationer. När det gäller att finna nya sociala kontakter undrar jag vad du skulle tycka om att söka dig till patientföreningar för personer med autism? Kanske skulle det vara en hjälp för dig att få träffa och prata med andra där ni på ett ömsesidigt sätt kan känna igen er i varandras svårigheter och stötta varandra i hur de kan hanteras. Där kanske du också kan få råd av andra som varit i din situation och få veta hur de gått tillväga för att få den hjälp de önskat. Om du tror att det kan vara något för dig kan du på nätet söka information om vad som finns men kanske även få tips via din kontakt på habiliteringen.

För en del personer med svårigheter i relationer liknande de du beskriver kan det vara skönt att göra aktiviteter tillsammans med andra fast ändå så att säga var för sig. Att till exempel gå en kurs där det finns flera deltagare men där alla ändå gör sin grej; målar, drejer, rider, simmar eller något annat, kan utgöra en sådan perfekt mix. Man umgås då med andra som delar ens intresse men man kommer inte varandra för nära och kontakten blir inte för intensiv då det hela sker på ett planerat och organiserat sätt. Om du tror att det här kan vara något för dig tänker jag att du skulle kunna börja med att fundera över vilka aktiviteter som i så fall kan vara aktuella och var du skulle kunna utöva dem.

Jag hoppas att något av de här förslagen ska kännas relevanta för dig och leda dig närmare dina mål.

Vänliga hälsningar