Min man är tv-spelsberoende och försummar våra barn
Jag är uppriktigt sagt förtvivlad över min mans beteende. Vi har två barn som är sju och nio år nu. Han har alltid varit skärmberoende, först var det datorn som tog upp oerhört mycket tid, sedan kom smartphonen och fångade hans intresse och däremellan har tv-spel alltid varit av intresse för honom.
Jag var väldigt kär i honom när jag var ung, jag förstod inte vad det skulle innebära att bilda familj med en sådan kille. Han har aldrig visat något större intresse för våra barn. Det enda han har gemensamt med våra barn är intresse för tv-spel. Skillnaden är att när barnen tröttnar efter någon timme eller två, så kan han fortsätta och fortsätta, han sitter utan problem hela dagarna samt kvällarna.
Han har dessutom ett skiftjobb så på dagarna när barnen är i skolan spelar han, på kvällarna när vi är hemma spelar han, när jag går och lägger mig spelar han. Jag gör 95 procent av allt jobb här hemma och med våra barn, han sitter mesta delen av tiden framför en skärm. Den tid av semestern som vi tillbringar hemma så spelar han i princip hela dagarna. Det går inte att diskutera det här överhuvudtaget, han går direkt i försvarsställning och börjar direkt skrika åt mig när jag tar upp det.
Jag har gett upp det helt och hållet, jag sköter allt och jag sköter barnen och håller mig undan honom i den mån det går. För egen del vill jag skiljas, och har velat det under en längre tid - men hur ska jag kunna lämna barnen ensamma med honom? Jag reser ibland med jobbet, och då ringer barnen mig och är ledsna för att pappa spelar tv-spel hela dagarna. Han hittar inte på något med dem, hans taktik är att köpa hem en massa godsaker och sedan spela bort dagarna. Även när han är ensam med barnen går han sällan upp före kl. 11 på dagen, så de får sköta sig själva på morgonen och förmiddagen. Sedan vaknar han, äter frukost och sedan spelar han igen.
Om jag lämnar honom, så kommer han kräva att barnen ska vara hos honom varannan vecka. Av den anledningen kan jag inte förmå mig att lämna honom. Han bryr sig inte om dem på det sätt att han tar hand om dem. Han älskar dem givetvis, men omvårdnad och engagemang kan han inte ge. Min plan just nu är att stanna kvar ett par år till, till dess att barnen blivit större och lite mer självständiga och med mer möjlighet att säga vad de tycker. I dag så vill de inte prata med sin pappa om att de vill att han gör något annat än att spela, han lyssnar ju ändå inte säger de. Tilläggas ska att han sköter sitt jobb perfekt. Han reser mycket i jobbet dessutom så han är ganska ofta borta vilket jag numer tycker är skönt då vi slipper ha honom i vardagsrummet framför tv-spelet dagarna i ända.
Vad är rimligast att göra egentligen? Stanna eller gå? Han är helt ointresserad av förändring, han tycker bara att "det är jävla tjat hela tiden" från min sida så det där med kommunikation är bara att glömma.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Vilken knepig situation du befinner dig i. Jag kan förstå din villrådighet, att du har svårt att se vad du ska göra och vad som blir bäst.
Du skriver att du har långt gångna tankar på en separation och jag undrar då om din man vet om det? Tidigare har han blivit arg när du har tagit upp spelandet med honom, men hur reagerar han på att du faktiskt vill separera bland annat på grund av det? Om du inte talat om det för honom, vad tror du om att göra det? Kanske ska ni gå och tala med någon för att få hjälp med er kommunikation så att han förstår hur du tänker och inser allvaret. I en del relationer är det först när det uttalas klart och tydligt som båda parter inser att de måste göra förändringar om de vill att relationen ska fortgå. Det är heller inte ovanligt att det är just i en parterapi som man kan uttala det så tydligt som man faktiskt behöver göra för att det ska leda till en reaktion.
I parsamtal tänker jag att du också kan ta upp din syn på hans spelande både utifrån hur det försämrar hans förmåga att vara pappa och utifrån det problem det utgör för honom själv. Av din beskrivning låter det ju som att han omgående skulle behöva hjälp att prioritera om i sitt liv och minska sitt dataspelande avsevärt. Kanske blir det möjligt att tala om det med en terapeut närvarande i rummet som kan guida era samtal och hjälpa er att lyssna till varandra.
Om parterapi inte är en möjlighet för er av någon anledning tänker jag att du kanske skulle söka hjälp för egen del. Då kan du få en samtalspartner med vilken du kan bolla dina tankar och funderingar, försöka komma på olika lösningsalternativ men också få hjälp att testa och utvärdera dem. En sak som jag tänker att du då kan ta upp är det du skriver om att din man inte visar något större intresse för era barn och inte tar hand om dem på ett bra sätt då han är ensam med dem. Det tycker jag är lite oroande. Hur vårdnaden ska se ut i ert fall efter en eventuell separation kan jag inte uttala mig om men jag tycker att dina funderingar kan vara värda att ta på allvar eftersom det är oron för det som gör att du stannar kvar i relationen.
Avslutningsvis, om du ska stanna eller lämna relationen är ju ett oerhört svårt beslut och ett som bara du kan fatta. Vi vet från forskningen att barn mår sämre av att leva kvar i relationer som inte fungerar jämfört med att deras föräldrar faktiskt separerar. Samtidigt är studierna gjorda på grupper vilket betyder att vi inte kan säga hur det påverka ett specifikt barn eller en specifik familj. Kanske är det i just ert fall rätt av dig att stanna kvar för att dina barn mår bättre av det. Förhoppningsvis är även det här en fråga som du kan diskutera, antingen i en parterapi eller i en egen samtalskontakt.
Vänliga hälsningar
