Min fru är emotionellt instabil. Hur hjälper jag våra barn?
Min fru har fått diagnosen Emotionell instabilitetsstörning. Hon har, som säkerligen många med denna diagnos, gått igenom ett antal andra diagnoser innan denna nu är bekräftad.
Hon har ett instabilt humör vilket syns t.ex. genom att hon är sprudlande vid kl. 10 och älskar sina barn och mig och vid kl. 14 kan det vara precis tvärtom. Barnen älskar hon i och för sig alltid. Det som gör mig bekymrad är hur arg hon kan bli på barnen. Hon blir absolut inte fysisk men kan uttrycka sig, enligt mig, väldigt nedlåtande när de gjort något som hon blir arg på.
Hur hanterar jag detta som förälder? Hur hjälper jag barnen att hantera det utan att förminska mamman. Även om man har en diagnos har man inte alltid fel i sitt agerande vilket gör mig osäker på om hennes sätt att hantera barnen är fel. Jag är själv känslig och skulle få ont i magen av att höra vissa saker hon säger. Jag får själv ordentliga verbala slängar men kan sköta det lite nu när jag känner till diagnosen. Hennes ilska gör det svårt att säga åt henne. Den tar överdrivna proportioner. Det är även svårt att argumentera med henne då hon kan säga vad som helst för att "vinna" diskussionen. Vad kan barnen få för stöd?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Till att börja med vill jag säga att det låter bra att din fru fått korrekt diagnos. Att få det sätter för många punkt för en lång tid av missförstånd och otydlighet och öppnar istället för möjligheten till förståelse för sig själv men också för möjligheten att bli förstådd av andra. Även omgivningen påverkas ofta positivt, det blir helt enkelt mycket lättare att förhålla sig till en person om man har en god förståelse för varför hen beter sig som hen gör i vissa situationer.
Emotionell instabilitet kännetecknas, som du skriver, av stora svängningar i humöret och inte sällan även av självskadebeteenden. För den som har diagnosen är det en tuff problematik att leva med. Numera finns dock behandling som för många ger gott resultat och som heter DBT eller dialektisk beteendeterapi. DBT är en form av KBT och ges både individuellt och i grupp. Inte sällan kombineras behandlingen med mediciner som kan hjälpa personen att få ett mer stabilt känsloläge, mindre nedstämdhet och mindre ångest. På vissa ställen erbjuds även stöd för anhöriga, så jag skulle rekommendera dig att undersöka hur det ser ut där just din fru får hjälp.
Att vara barn till en psykiskt sjuk förälder är tufft så det är lätt att förstå din oro för hur det här blir för era barn. Du skriver inte hur gamla barnen är men ofta är det så att lite äldre barn kan ha en fördel i att de kan ha en ökad förståelse för och kunskap om varför deras förälder beter sig som hen gör, en fördel som tyvärr små barn inte har. Samtidigt kan äldre barn fundera mycket på innebörden av att ha en sjuk förälder så det kan drabba dem på ett annat sätt och påverka dem i deras självbild och identitetsskapande.
För många barn är det därför viktigt att både förstå sin sjuka förälder och få utrymme att prata om alla tankar och känslor som det väcker. De behöver förstå att deras mamma har en sjukdom, att hon ibland kan säga saker som blir onödigt hårda men att det inte handlar om dem utan är en del av sjukdomen. Med en ökad förståelse kan era barn få en viss distans till det hon säger när det blir onödigt hårt. Det i sin tur kan bidra till att de inte tar på sig skuld eller ansvar för saker de inte kan rå för.
På vissa ställen finns grupper där barn till föräldrar med psykisk sjukdom träffas och kan dela sina upplevelser. Många tycker det är oerhört skönt att höra att de inte är ensamma i sin situation och att det inte är dem det är fel på. Grupperna kan finnas i landstings- eller kommunal regi men ges ibland av andra organisationer. Om du tror det vore bra för dina barn tycker jag du ska undersöka vad som erbjuds där ni bor.
Om du tror att dina barn själva skulle behöva egen psykologisk behandling, nu eller i framtiden, kan ni, beroende på barnens ålder när det blir aktuellt, kontakta vårdcentralen, barnpsykiatrin eller ungdomsmottagningen för att höra vad de kan erbjuda. Beroende på dina barns ålder kan det också finnas böcker att läsa som kan hjälpa dem att få en ökad förståelse för sin mamma men också för sina egna reaktioner. Bibliotekarier brukar ofta vara duktiga på att ge bra boktips i sådana här frågor.
Du frågar hur du ska hantera din frus beteende gentemot dina barn. Det finns tyvärr inget givet svar på den frågan utan du måste finna den lösning du tror blir bäst i ert fall. Jag tror till att börja med att du måste utgå ifrån att det du upplever som fel faktiskt är fel – för i ert fall är det ju det om du tycker så. I första hand tänker jag att du behöver tala med din fru om hur hon talar till era barn. Försök att göra det på ett sätt som du tror ökar möjligheten att hon lyssnar på dig utan att känna sig attackerad.
En strategi kan vara att använda det som kallas jag-budskap och som går ut på att du i möjligaste mån talar om dina egna känslor och upplevelser av det som sker och därmed inte riskerar att vara anklagande mot henne. Ofta leder ett sådant sätt att prata till att risken för aggressivitet hos den man talar med minskar. Om du trots dina försök inte når din fru undrar jag om det finns någon du kan ta hjälp av, kanske en vän eller släkting till dig eller din fru som du tror har enklare att tala med henne? Om sådana personer finns nära er familj kanske de även kan vara till stöd för era barn genom att tala med dem om deras mamma och lyssna till dem om de behöver tala med en annan vuxen än er föräldrar.
Jag hoppas att du finner en väg i detta och att både du och dina barn får det stöd ni behöver parallellt med att din fru erbjuds behandling.
Vänliga hälsningar
