Vår 15-åring med Autism/ADHD har så svarta tankar
Vår son medicineras för sin ADHD och har inte varit varken utåtagerande eller aggressiv. Snarare har hans autistiska drag varit mest präglat i hans personlighet och försiktighet/oro har tagit stor plats.
Men när han kom in i tonåren, blev skolan tuffare och sonen blev mer ojämn i humöret. Han " vill vara som alla andra" vara ihop med en tjej, fixa skolan utan resurs, gå på bio utan hörlurar osv. Vi föräldrar förstod att han är i en jobbig/svår fas och pratade mycket om hans diagnoser och tonår. Men sedan berättar han om sina "svarta tankar" där han retas och plågar katterna med att nypa dem i benen osv. Han har även stängt in dem i tvättmaskinen men ångrat sig.. Han får tankar om att kasta dem nedför trappen och mår så dåligt över sitt beteende! Häromdagen sa han att "jag är så orolig att det är psykopatbeteende pappa, tänk om jag blir sjukare?"
Hur kan vi hjälpa honom? Är det stressrelaterat, vanligt tonårsbeteende eller NPF relaterat?
Psykolog Mathias Ortlieb svarar:
Tack för ert brev. Vad fina ni är med er son, fortsätt att prata med honom så som ni gör!
Så klart vill han vara som alla andra och så klart tänker jag att han kan vara tillsammans med någon. Att klara skolan utan stöd och att gå på bio utan hörlurar kanske kan vara svårare. Att ha ADHD innebär ju att man får svårt med störande ljud och annat, kanske handlar det mer om att stötta honom i att han är ok som han är. Har han haft kontakt med skolkurator någon gång? I en sådan kontakt kan man arbeta med självbild och identitet, frågor som just nu kanske är extra viktigt för honom.
Beträffande hans ”svarta tankar” tror jag att jag kan förstå er och er sons oro, jag har träffat barn och ungdomar som har och har haft liknande beteenden. Generellt kan det vara viktigt att veta att detta är ett problembeteende som jag tänker att er son behöver hjälp och stöd kring. En viktigt aspekt för mig i ert brev är att han själv är hjälpsökande.
Det mer psykopatiska beteendet i denna situationen är att man inte får dåligt samvete och inte känner att man behöver hjälp, och så verkar det ju inte vara för er son. Dock kan ett sådant här beteende vara stigmatiserat och svårt att prata om, något som kan göra att man inte vågar berätta om det. Nu har er son faktiskt berättat om det vilket är mycket bra, jag tänker att ni ska kontakta barnpsykiatrin och beskriva kring detta. Er son verkar väldigt insiktsfull och han uttrycker en oro för att det ska bli värre, något som jag också kan tänka att det kan bli om man inte får rätt stöd och hjälp.
Med det sagt finns det flera anledningar till varför man skadar djur och det är svårt att säga varför er son gör detta just nu. Jag tror inte att det är ett vanligt tonårsbeteende utan ett uttryck för något annat, kanske handlar det om hans autistiska drag som ni skriver. Överlag vill jag också nämna att vi alla har många olika typer av tankar och beteenden som kanske avviker från det som vi upplever som ”normalt”, men det behöver ju inte vara ett skadligt beteende bara för det.
Dock tänker jag att det som ni beskriver är ett särskilt typ av beteende som man tjänar på att få stöd i. Följ gärna med sonen när ni söker kontakt eftersom att det kan kännas svårt att berätta om detta för vårdgivare. Det är lätt att skuld- och skambelägga en person som har dessa beteenden, försök att inte göra det och hjälp honom att inte lägga detta på sig själv. Sannolikt är detta beteende ett uttryck för tankar och känslor hos er son som man utvärdera, avdramatisera och förändra med stöd från psykiatrin.
Ta hand om er!
