2019-06-17

Min vuxna son vill inte ha kontakt med mig

Jag har ingen kontakt med min vuxna son som är gift och har en 15-årig son, mitt barnbarn.

De få gånger vi träffas verkar allt bra men när jag ringer eller sms:ar honom får jag svar ibland, ibland inte. Han ringer aldrig eller tar kontakt på något annat sätt. Han har inte varit hos oss på 9 år och då var det bara en kort visit för att lämna tillbaka en födelsedagspresent som min man byggt, för de hade inte plats längre för den.

Problemen började för 15 år sedan när min man fick en svår depression och hamnade på sjukhus. Samtidigt föddes barnbarnet. När de behövde barnvakt sa vi att vi ställer upp närsomhelst eftersom vi båda är pensionärer. Det bestämdes att vi skulle vara barnvakt men i sista stund behövdes det inte och efteråt fick vi reda på att mormor som fortfarande arbetade tog semester för att vara barnvakt.

Flera gånger när det bestämts att vi skall komma och hälsa på ringer sonen och säger att dom måste bara åka och handla, ringer dig när vi är på väg hem. När jag sen ringer efter ett par timmar och frågar vad som hänt är de hos mormor och morfar. Då har vi suttit och väntat hela dagen på att han skall ringa och säga att vi kan komma. När jag tar upp frågan med honom säger han att han har så mycket att göra att han inte hinner höra av sig till mig men jag vet att han ringer till svärmor och svärfar ofta, är där ofta och firar alla helger där.

Han har inte hört av sig på våra födelsedagar och då har jag fyllt 60, 65 och min man 65, 70, 75 år. Det går inte att diskutera detta med honom för då skriker han och skäller ut mej och talar om vilken dålig barndom han haft trots att den inte var det. Jag var ensamstående med honom de första 13 åren. Vet inte hur jag skall göra. Kanske är det försent.


Psykolog Therese Anderbro svarar:

Jag hör i ditt brev att du saknar din son och längtar efter mer kontakt med honom och även med din sonson, som nu har hunnit bli tonåring. Jag hör också att du lider av att inte förstå vad det är som gör att ni har så lite kontakt, särskilt som sonens familj spenderar en hel del tid med ditt barnbarns mormor och morfar. Slutligen så uppfattar jag att du framförallt börjar tvivla på att du kan göra något för att få en närmare relation då den under så lång tid varit gles och kantats av en hel del bråk.

Om din farhåga stämmer vet jag inte men jag hoppas att jag genom att belysa olika perspektiv på hur man kan förstå er relation kan motivera dig till att försöka en ny strategi för att nå din son. Jag tror nämligen att du behöver förhålla dig annorlunda till honom om du ska ha en chans att förändra er relation.

Rent generellt kan sägas att det inte är helt ovanligt att föräldrar och vuxna barn har olika önskemål om hur relationen dem emellan ska se ut. Som förälder är det tudelat att se sitt barn klara sig själv. Känslor av glädje och stolthet väcks men också känslor av vemod och sorg när barnet blir mer självständigt och söker skapa mer distans. Maktbalansen i relationen förändras helt enkelt. Ytterligare en distansering kan komma när det vuxna barnet skaffar partner och barn.

Som nybliven mor- eller farförälder är önskan om att vara nära sina barn och barnbarn ofta stark medan önskan från den nyblivne föräldern ibland går åt motsatt håll. En anledning kan vara att man inför att bli förälder reflekterat över sin egen barndom, hur ens föräldrar var och hur man själv vill och inte vill vara som förälder. Man vill inte göra om sina föräldrars misstag och för en del innebär det att man söker större avstånd i relationen helt enkelt.

Så, vad kan ligga bakom att just din son sällan hör av sig eller kommer och hälsar på dig och din man? Du har en hypotes om att hans avståndstagande började efter att hans barn föddes och du och din man kanske inte riktigt kunde ge honom och hans nya familj den uppmärksamhet de behövde eftersom din man var djupt deprimerad under den tiden. Det låter dock som att du och din son är oense om denna förklaring. När ni diskuterar uttrycker han istället att skälet är att han haft en dålig barndom, något du i din tur inte tycker stämmer.

Jag uppfattar det som att du har tänkt en hel del på hans uppväxt och hur den var, och ur ditt perspektiv var hans barndom inte dålig. Samtidigt skriver du att du var ensam med honom tills han blev tonåring. För mig låter det som en mycket tuff och svår uppgift att på egen hand uppfostra ett barn och det kan inte ha varit helt enkelt för dig att räcka till som mamma. Därför undrar jag hur du reagerar när han uttrycker så stort missnöje med sin uppväxt?

Jag tänker att det måste vara väldigt plågsamt och att det kan väcka både sorg och ilska hos dig. I en sådan situation är det lätt att gå i försvar och börja argumentera och försöka överbevisa den andra personen, i ditt fall, din son. Det i sin tur leder ofta till att den andra personen inte känner sig lyssnad på och därför antingen drar sig undan eller fortsätter att argumentera för sin sak i ett allt högre tonläge. Kan det vara denna process du och din son har hamnat i när ni har försökt att diskutera er relation?

Om så är fallet tänker jag att du som förälder, är den som behöver bryta detta mönster genom att börja lyssna på vad din son säger. Jag tror att det är din bästa chans att kunna reparera relationen. Även om du har ett annat perspektiv på hur ni hade det så är det inte hur din son upplevde det hela. När han var liten hade han troligen varken förmågan att uttrycka sitt missnöje med er relation eller makten att förändra den. Nu som vuxen har han det.

Mitt råd till dig är därför att du låter din son få veta att du nu vill lyssna på vad han har att säga om sin uppväxt och om dig som mamma. Med tanke på att ni inte har så mycket kontakt tänker jag att du kan skriva ett brev till honom. På så sätt kan du i lugn och ro formulera dig samtidigt som du ger honom en chans att läsa och reflektera i sin egen takt utan att känna sig pressad. Jag tänker att du i brevet ska utgå ifrån dig själv och din önskan om att ha mer kontakt med honom och din sonson.

Skriv att du saknar dem och vill träffa dem mer men att du respekterar att det är hans beslut hur han vill göra. Jag tror också att det är mycket viktigt att du är tydlig med att du villig att lyssna på honom och vad han tyckte var dåligt under uppväxten. Om ni får tillfälle att prata om er relation är det just det du behöver göra, lyssna och bekräfta honom i hans upplevelse. Avhåll dig ifrån att försöka övertala honom om att det inte var något fel på hans barndom även om du själv tycker det.

Det här kanske verkar både svårt och orättvist, att du ska behöva hålla inne med ditt perspektiv men jag tror som sagt att det är det bästa du kan göra för att nå din son.
Med det sagt finns inga garantier för att han kommer vilja ha mer kontakt med dig. Kanske kan ett annat förhållningssätt från dig leda till att han ändrar inställning, kanske har din son bestämt sig för att hålla distans oavsett vad du gör. Det behöver du också vara medveten om.

Med det sagt önskar jag dig all lycka till!

Varma hälsningar