Hur får jag min ätstörda syster att söka hjälp?

Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Tack för ditt fina brev till oss. Vilken svår situation du, din syster och dina föräldrar befinner er i. Ni är långt ifrån ensamma! Vi får så många brev till Psykologiguiden från anhöriga som känner sig maktlösa och vill hjälpa en familjemedlem att må bättre. Ditt brev kan ge stöd och hopp till andra i liknande situation. Dessvärre är anhöriga något av en bortglömd grupp och resurs i vården, och man kan inte räkna med att få stöd där. Därför behöver du och dina föräldrar tar hand om er själva och varandra för att hålla er friska och orka vara ett stöd för din syster.

Du uttrycker både omsorg och kärlek för din syster å ena sidan, och frustration och ilska å andra sidan. Det är helt okej och normalt i din situation. Ett ätstört beteende kan väcka så mycket frustration och ilska. Hur kan någon som är så smart vara så dum på samma gång? Ätstörningar påverkar ofta den drabbades familj och närmaste väldigt hårt på grund av den maktlöshet och hopplöshet som man som anhörig ofta ställs inför.

Din syster har lidit av ätstörningar i 18 år. Kanske kan det hjälpa att förstå att det är mycket starka krafter i en ätstörning, såsom en slavdrivare som tagit kontroll över personen.  Oavsett uppkomst till en ätstörning så skapar en låg vikt, ett bristande näringsintag och ett ätstört beteende stark ångest. Utifrån din beskrivning gissar jag att din syster fastnat i en destruktiv spiral där hon hanterar ångest med reglering av mat och kompensatoriska strategier för att inte öka i vikt. Kontroll av matintag ger ångestlindring i stunden, men svält och kompensatoriska beteenden vidmakthåller en ond spiral och ökar dessvärre ångesten på lång sikt. Det här beteendet är inte alltid lätt att förstå, vare sig för henne eller för dig.

Du behöver förstå att det sannolikt finns en ambivalens hos din syster. Med det menar jag att hon både vill bli frisk och komma tillbaka till ett välfungerande liv, samtidigt som en annan del av henne håller henne tillbaka. Ambivalensen inom henne gör att hon blir livrädd när det kommer till kritan, och det var det ni såg när hon flydde iväg på cykeln.

Ska man ta emot hjälp och sluta med sitt ätstörda beteende måste man släppa på kontrollen, lägga sitt liv i andras händer och ge sig hän. Det kan vara väldigt skrämmande, eftersom man då kommer i kontakt med den ångest som ätstörningen håller i schack. Den ätstörda tillvaron kan vara ett inre fängelse som kringskär livet och tar mycket kraft. Men det är åtminstone bekant och tryggt och från hennes perspektiv något som fungerar för henne. Vad som väntar på andra sidan om hon ska lämna dessa strategier kan kännas ovisst och skrämmande.

Du antyder lite om sjukdomsvinster för henne och jag kan förstå hur du tänker med att hon inte är tillräckligt ”motiverad” att ta tag i sina problem. Kanske kan det hjälpa att istället tänka att hon gör vad hon förmår. Utifrån den information jag har bedömer jag att det är rätt att hjälpa henne med bostad och pengar i nuläget även om jag förstår din vilja att ställa krav. Att sparka ut henne och kräva att hon ska klara sig på egen hand skulle troligen inte ge henne kraft att ta tag i sin ätstörning tyvärr. Tvärtom skulle nog de ökade kraven öka hennes ångest och därmed riskera ätstörningen förvärras.

Ätstörning på den nivån du beskriver att din syster har är en så pass komplex och svår problematik att det är svårt att bli frisk på egen hand utan professionell behandling. Är det något ni kan göra i ert läge så är det att hjälpa henne att komma i kontakt med specialistvård för ätstörningar. Sen kommer det ändå bli hennes val om och när hon är redo att ta emot hjälp.

Det är ingen lätt roll att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt. Det är vanligt att lida med sin anhörige och känna en stark vilja att hjälpa personen att må bättre. Det är lätt att fokusera på resultatet – hon måste bli frisk! Som anhörig kan man hamna i ett läge där man ger råd och lösningar, som den sjuke ofta bemöter med att redogöra för alla hinder. Man hamnar lätt i en kamp där den anhörige vill lösa personens problem, och den som mår dåligt hamnar i en försvarsposition och gör motstånd. Det brukar sällan vara en framkomlig väg.

Ett bättre sätt är att istället fokusera på att ge stöd och möta henne genom icke-dömande dialog. Nyckeln är att vara genuint nyfiken och lyssna mer än du pratar. Gör ditt yttersta för att försöka förstå henne och sätta dig in i hennes värld. Känslan av att inte vara förstådd är vanlig hos personer med en ätstörning.

Be henne berätta hur hon tänker och känner med öppna frågor. Det är bra att ställa frågor som stärker personens egna förmågor, ex: ”vad tänker du själv”, ”finns det något du kan göra just nu för att ändra din situation?” Till det kan man också be om lov att få hjälpa med frågor som: ”vill du höra vad jag tänker?”, ”vill du ha hjälp från mig?” Man visar att man finns där om personen vill det. Man ”öppnar dörren” till nya lösningar, men man låter personen gå igenom när den själv vill.

Kom ihåg att hon själv måste göra förändringarna i sitt liv, du kan inte göra dem åt henne. Slår hon bakut måste du acceptera det och ta hand om dina egna känslor av uppgivenhet och maktlöshet.

Jag vill rekommendera dig att titta in på www.anhoriga.se för att se på vilket sätt du själv kan få stöd i rollen som anhörig. Vidare kan du även kontakta de patientföreningar som finns för ätstörningar såsom Föreningen mot Anorexi och Bulimi (FAB), Frisk&Fri och SHEDO. Där kan både du och din syster få stöd och råd.

Din roll är att i första hand stödja den friska sidan hos din syster. Ge inte upp på henne, utan behåll intentionen att hon ska bli frisk från sin ätstörning. Sköt om dig och din syster.

Varma hälsningar